vad tror ni?

Så här skriver Ung cancer på sin facebook-sida idag:
Häromdagen
blev vi kontaktade av en högstadieelev som ville att vi skulle föreläsa
på hens skola. Vi tackade självklart ja, men fick sen beskedet att
skolledningen sagt nej.

Anledning: Cancer är ett för känsligt ämne.

_____________________________
Hallå, säger jag. Är ni dumma i huvudet på den där skolan? Om man gör en snabbkalkyl i huvudet. Låt säga att skolan har 700 elever. Var tredje svensk får cancer, det betyder att 233 elever i den skolan kan vara just den där tredje svensken. Men det betyder också att flera på den skolan har en släkting, kompis, mamma, pappa, syskon som fått, kommer att få eller gått igenom en cancerbehandling och i värsta fall har kanske en närstående faktiskt dött av cancer. En massa ungdomar som kan behöva prata av sig, ställa frågor. Vi måste våga prata om cancer. Så att det inte fortsätter att vara ett monster och att alla vi som fått och får cancer behandlas som paria.
Jag tänker på hur det var när jag fick min diagnos. Hur det rörde upp känslor och jag kunde få mejl från folk jag knappt kände som skrev hur rädda de själva var för att få cancer, och om inte jag kunde berätta alla symptom. Liksom för att lugna dem. Så vill man helst inte bli bemött när man får en cancerdiagnos.
Och det var vuxna människor…
Men jag tror att folk behöver veta hur de ska agera och vara om de träffar någon som fått cancer. Eller hur man kan vara en bra vän till en cancersjuk kompis.
För när man får sin diagnos tar livet en annan vändning och det sista man vill är att de man tycker om ska vända en ryggen. Och jag vet att folk kan vända en ryggen av rädsla, för att de inte vet hur de ska agera. Av rädsla för de vet inte hur man pratar med någon som fått den  här sjukdomen? Därför måste vi prata om det.
Upp med allt på bordet.
Och om en förening som Ung cancer vill komma ut på en skola och prata om cancer, en av vår tids folksjukdomar, låt dem komma. För att bygga empati och förståelse.
Men också för att ge plats för en viktig sak, att faktiskt var tredje svensk blir sjuk i cancer.
När man får cancer är, var det det i alla fall för mig, viktigt att prata om det, att bli förstådd och lyssnad på. Jag ville inte bli satt på en avbytarbänk. Så blev det lite grann ändå. Det var till exempel ett bokförlag som plötsligt inte ville ge ut den där boken, som idag hade suttit som en smäck. Men de kunde inte tänka sig att jag skulle sitta i en morgonsoffa och prata om det ämnet, eftersom alla skulle tänka cancer när de de såg mig.
Därför blev jag så glad när Tv4 bjöd in mig förra året för att prata om en annan bok, nämligen min Knip-bok. se här: Jag på Nyhetsmorgon mars 2013 Det var också första gången jag visade upp mig med mitt fjuniga hår och utan mössa och fick prata om nåt annat än cancer. Nämligen mitt jobb. 
Och om jag tänker på den mejlskörd jag får varje dag från människor i alla åldrar, så kan i alla fall jag räkna ut att folk vill prata om det svåra. Sedan jag blev sjuk har 977 000 unika besökare besökt den här bloggen. Jag har ungefär 1500 – 3000 unika besökare varje dag, även då jag inte skrivit ett inlägg.
Vad säger det?
Jo, jag tror att vi behöver prata om cancer. Vad cancer gör med oss. Hur ska vi förhålla oss till cancern? Vad kan jag göra själv? Man vill helt enkelt prata om det som är svårt att prata om. Så tänker jag, men skoledningen har kanske rätt? Vad tror ni?

0
0