hur ska jag göra?

Idag har jag varit både på Akademiekliniken och skickat ett fjäskarbrev till en kirurg eftersom jag helst av allt vill göra en stamscellsoperation. Men det gör vi tydligen inte än i Sverige. Jag har också varit på KS och pratat med Inkari, som är en av kirurgerna på rekonstruktiv kirurgiavdelningen.
Jag är så trött nu. Helt slut.
På båda ställena var de fantastiska och tog sig tid för mig och mina frågor. Inkari tyckte till och med att det var lite uppfriskande med alla mina frågor, som var allt från. Vad är det där för ärr, och har hon alltid varit så där sned. När jag fick titta på bilder på olika bröstrekonstrueringsoperationer hon gjort.
Det är inte det att jag tror att jag ska få ett perfekt resultat. Eller vad är perfekt? Näe, jag tittar efter skevheten. Om kroppen förändrats på de som opererats på de olika sätt som är möjliga.
Jag lutar mest mot att inte ha implantat i kroppen.
Det är liksom inte jag. Jag vet faktiskt inte om jag kommer att bli nöjd. Allra helst vill jag göra stamcellsoperation, men de gör inte det i Sverige. Inte än i alla fall. De har tydligen gjort det lite i Finland. Nu lutar det mot att jag ska ta en del av skinkan och göra om till ett bröst. Jag vill INTE ta en muskel. Men fett och hud från rumpan. Men det kan också bli en skevhet. Någon som gjort den operationen?
Jag ska få en tid inbokat till Davor Jergovic, ja då får jag väl svar på mina frågor.
Mitt problem är att jag är för smal. Det finns inte så där himla mycket extra hud och fett att ta ifrån. Jag försökte med; Kan inte någon donera lite hud och fett till mig? Men tydligen är risken väldigt stor att kroppen stöter bort det.
Ja, det är snurrar i mitt huvud. Vet inte hur jag ska tänka.
Hur ska jag tänka?
Jag älskar min kropp. Men det är skevt med ett stort bröst och ett ingetbröst. Jag måste rätta till det för kroppens skull. För att det inte ska bli snedbelastat. För att jag ska kunna känna mig… hm jämn.
Och för att slippa ha ha en tyngd i behån. Och kanske få känna sig lite som förr, även om jag aldrig kommer att bli som förr.
Men jag vill inte att det ska bli skevt i kroppen efter operationen.
Fanihelvete, varför ska det behöva vara så här.
Jag hatar att behöva vara så här stark och behöva ta stora beslut. Att inte veta. Att allt är en risk. Och ändå har jag tagit mig igenom världens skärseld. Fan, vad jag kämpat. Nu är det kanske bara de sista metrarna

Min starka kropp. Tack för att du tagit mig igenom det här. Tack för att du är så stark. Jag tycker så mycket om dig.

En kompis hade lagt upp det här föredraget på nätet: Viktigt
Deppigt och sant.

0
0