måste städa bland mina kroppsminnen

Jag har ett svårt och stort beslut framför mig. I torsdags förra veckan gick jag iväg till sjukhuset för att träffa den plastikkirurg som ska ta hand om min rekonstruktion. Ja, det är tid för den nu. Vet inte vad jag tänkt innan. Men har haft någon mer lättsam tanke om den här stunden.
Att jag ska ta ner mitt vänstra bröst och lägga in nåt, kanske fett, kanske ta av mitt gamla bröst. Gjort en egen rekonstruktion i mitt huvud. Men också tänkt att om det nu inte går, om jag nu inte kan göra en sån här operation som jag önskar. Ja, då ska jag lägga in implantat. Det minsta i båda brösten.
Så enkelt var det ju inte.
Kirurgen Inkari Schultz. Jag fick förtroende för henne. Vi pratade länge. Gick över tiden, och hon bokade in en ny prattid med mig. Sånt gillar jag.
Men det jag egentligen vill komma till. Förutom att rekonstruktionen ingalunda kommer att bli som jag vill eller önskat eller drömt om. Och ja, jag är ledsen för det.
De mer ”naturliga” alternativen verkar inte funka för mig. Jag vill inte ta en muskel från ryggen. Vågar inte riskera en skev rygg. Fick se bild på en kvinna som gjort en sån operation och blev mer:

– Men hennes rygg är ju helt sned. Hade hon det innan operationen?

Kirurgen hade faktiskt inte ens tänkt på det, att hon hade jättesned rygg. Hon var bara väldigt nöjd med operationen och att ärret låg gömt precis där behåbandet skulle kunna sitta.
Allt är en risk.
En operation är en risk.
Men hur det än är. Jag måste göra något åt den skevhet som är i min kropp.
Har inget överskott på magen att ta ifrån. Så alternativet är nu att se om man kan ta nåt fett från min rumpa.
Men jag orkade inte riktigt ta in det som sas och det som hände.
Jag har berättat det förut. Men en stor del av att få bröstcancer och att genomgå alla behandlingar. De handlar om kroppen. Om värdigheten.
Hur min kropp ställer in sig på att gå de där stegen till sjukhuset. Hur jag blir som iskall. samlad. Ointagbar, fast det stämmer inte för allt lagras, men jag ger inte sken av det. Inte då i den stunden.
Redo för att möta de där händerna som ska ta i mig, trycka på mig. Känna efter. Undersöka. Kanske ta sprutor, mäta. Ibland gör det ont rent fysiskt. Men mest gör det ont rent psykiskt.
Att hela tiden vara i andras händer.
Att ens kropp förvandlas till en sak, ett ting. Många läkare och sjuksköterskor de har tagit på sig distansen till mig. Jag kan märka det hos dem. Distans till att jag kommer dit med min kropp. Med mitt jag. Att jag är i deras händer. Jag är beroende av dem. Att de tar emot mig. Vill mig väl.
Jag kan känna det i handen som tar i mig. Jag har sagt det förr. Jag kommer ihåg varenda hand som tagit i mig. Så är det. Som ett kroppsminne. Jag minns dem alla. Att man så tydligt kan känna av om handen är empatisk, om den vill stressa fram något. Om den har tid för mig och mina frågor.
Men nu, jag står där med mina drömmar. Inte om den perfekta kroppen. Men liksom drömmarna om att lappa ihop den här ärrade kroppen.
Jag märker hur jag själv kopplar på distansen. Står utanför. Ställer mig utanför mig själv. Det finns inte plats för det känslosamma. Ledsenheten över att jag måste stå här. Jag får ta det sen. Nu måste jag göra det de ber mig om.
Går in i någon konstig känsla. Men precis som de här bilden. Så känns det.

Utsattheten i den här bilden. Alla kläder av. Stå med byxorna nere. Som strålkastare mot min kropp. Varenda skavank. Allt syns. Snurra runt. Men jag är ingen ballerina. Jag är en snart femtioårig kvinna som har en önskan om att lappa ihop det som gått sönder.

Efter samtalet med kirurgen skickas jag ner till sjukhusfotografen. En supergullig tjej. Men situationen är så märklig. Jag ska stå i det väldigt upplysta rummet. Visa mig framifrån. Visa skevheten. Ta kort med armarna upp, ta kort med armarna bakom ryggen. Ta kort från sidan och bakifrån.

Jag orkade inte ta in. Inte då. Hjärnan kopplar av. Kopplar bort. Men allt lagras. För kroppen har en minnesbank. Men vi kan inte ha för många såna upplevelser för då blir det kortslutning. Det är därför rehabilitering efter trauman är så viktigt. Det är därför rehabilitering är så viktigt överhuvudtaget.

Nu är jag på landet. Men min blogg och redigeringsarbetet, att den ska bli bok. Nu kommer det. Att få cancer är en kroppslig upplevelse. Det handlar inte bara om att operera bort ett bröst, det handlar om att hitta tillbaka till sin kropp. Till kärleken till sin kropp. Till att ta emot den. Värdera den, älska den. Trots att den fick cancer, trots det som den genomgått. Men också att älska att den jobbar för att få mig frisk igen. Att försiktigt öppna upp blad efter blad i min minnesbank, och hålla om det där som gör ont. Blåsa lite så det onda försvinner. För att det inte ska få fäste. Fastna. Så att det blir för många blad runt det som är min kärna. Mitt jag. Förstår ni vad jag menar?

Så idag ska jag promenera med min lilla hund. Bada bastu. Yoga lite och slunga lite med min kettlebells. Och så ska jag skriva och vila lite. Jag ska skapa en lugn och bra dag. jag ska ta hand om mig själv helt enkelt.

Kolla den här videon. Hur gullig är inte den? HUnden är människans bästa vän

0
0