jag är arg

För mig att få cancer gjorde att jag på ett sätt fick upp mina ögon. Ni vet hur jag kritiserar Cancerfonden och alla galor. Att vi som fått cancer, hela tiden ska statuera exempel för de som ännu inte fått cancer. Berätta våra historier. Visa vår bortopererade bröst. Visa ärren.
Vi är liksom förlorarna.
Vi som ska hjälpa alla som är friska att inte hamna där vi hamnat. För om man lägger pengar på ex Cancerfonden, så slipper man kanske få cancer. Tänker man kanske. Eller så tänker man att pengarna ska gynna forskningen.
Men jag vet inte längre.
För vilken forskning är det som gynnas. KOmmer den att hjälpa mig, ge mig ett bättre liv efter cancern?
Jag har blivit cynisk och tror inte längre på det där goda i någon större organisation. 
För vi då? Vi som blivit drabbade. Vem hjälper oss när den urdyra behandlingen är över och vi ska leva med sviterna hur cancerbehandlingen tog. Biverkningarna som för många är fruktansvärda. Kan vara ett hjärta som inte orkar slå, och kvinnan som fått biverkningar av herceptinet kommer aldrig mer att kunna springa. Aldrig hasta lite fortare. Hon lever, ja. Men allt har blivit, vad ska jag säga långsammare. Visst det är bra, men att behöva stå och pusta efter fyra trappsteg i en trappa, när man inte fyllt 50 år.
Eller det som ingen pratar om. Varför gör man inte det?
Det finns föreningar för oss Bröstcanceroffer. Men ingen pratar eller har tagit upp om att man oftast förlorar sexlusten när man går igenom en cancerbehandling och att sviterna kan sitta kvar långt efter. Alldeles särskilt om man äter antihormoner. Vilket är liksom kutym när man genomgått en bröstcancerbehandling. Minst fem år ska man äta antihormoner.
Ingen har pratat med mig om sexlusten som uteblir.
Jag fick själv ta upp det.
Patientföreningar för oss bröstcancerkvinnor, driv frågorna större.
För ofta känns det som att vi ska vara så tacksamma för att vi överlevt. Och att det nånstans ska vara okej med ett liv utan sexlust. Det är helt förbannat urjävligt att ingen av patientföreningarna driver de frågorna och tar upp det som en viktig del i en kvinnas liv.
När männen fick prostatacancer uppfanns viagra.
När kvinnor fick bröstcancer och sexlusten uteblev – uppfanns INGENTING.
Vi ska leva med vetskapen att mattan kan ryckas bort när som helst. Att cancern kan komma tillbaka. Rädslan för återfall utan att ha sexuell lust. För det finns en kraft i att vara sexuell och känna de känslorna. Sex är kraft. Kanske är det ett sätt att hålla oss på mattan, vi som drabbats? Sjukvården är inte jämställd. När jag fick mitt besked fick jag en ful rosa nesescär fylld med produkter jag aldrig skulle köpa. En påse med olika annonsblad om var jag borde köpa min bröstprotes eller huvudbonad, så att jag kunde fortsätta vara snygg. Nej, släng på bröstcancerkvinnor en rosa boa, när det egentligen är ett bra glidmedel och en kvinnlig form av viagra hon borde få. Blä, jag blir så arg när jag tänker på det.

Å, så livet efter alla behandlingar. Var är rehabiliteringen?
Var fan är rehabiliteringen?
I söndags värkte min arm så mycket att jag var tvungen att vara hemma. Skulle ha gått på Tomas Böhms minnesstund. Hade så gärna velat gå. Tomas Böhm som hjälpt mig och min familj. Hade velat vara där. I stället hamnade jag i soffläge. Jag hade så ont i armen att jag grät.
Jag är rädd att strålningen förstört för mig. Förändrat styrkan i axel.
Den där molande känslan när det bara värker och värker.
Orkar inte alltid prata om hur det känns. Och hur kroppen mår. Vem orkar lyssna på någon som gnäller. Man får inte gnälla.
Har man bekämpat cancer och klarat sig, ska man vara tacksam.
Jag är tacksam, så klart. Men jag känner ändå att jag saknar ofta historierna om oss från oss.
Det som är FÖR oss.
Min gamla chef Madde skickade mig den här: One second
Först tänkte jag; Vad är det här?!
Liksom lite beredd på att vi skulle spökas ut, vara där för er som ännu inte blivit sjuka. Vara det där exemplet igen. Så blev jag plötsligt sååå glad.
Vi behöver skratta. Vi behöver glädje, värme omtanke.
Men vi behöver förändring.

0
0