Allahelgon. Egentligen igår. Men i alla fall den här helgen. Men vågar vi prata om döden? Om sorgen som kommer av det.
Det här är konstigt kanske. Men när jag fick mitt cancerbesked, så kom många känslor upp. Men den starkaste var inte att jag var rädd för att dö, utan för att lämna. Inte vara med. Men också att jag inte ville utsätta de mina, min dotter, min man, min mamma och pappa, mina syskon, min systerdotter, min styvson, mina vänner för den sorgen. För sorg gör så ont, det vet alla som varit där. Och jag ville inte att de skulle ha ont av mig. Men kan sorg vara ljust, när blir sorgen ljus?
Läste en intervju med Sven Wollter, han kommer med en självbiografi. Han skriver om sorgen, att man kan inte springa ifrån sorgen. Den boken vill jag läsa.
Men igår i Så mycket bättre, fans sorgen efter en bror som dött också så närvarande och också i programmet Att vara, med Plura. Det blev så påtagligt. Hur vi hanterar sorg olika. Men hur vi än gör pyser den ut. På något sätt pyser den ut.
Sorg. Vad gör man om man möter någon i sorg. Vi har svårt att prata om sorg, svårt att veta hur vi ska göra. Hur ska vi bemöta någon som sörjer. Men tänker att närhet och värme lindrar lite, empati. Hur tänker ni kring sorg?
Så hittade jag fotot ovan. En kram. Vad en kram kan innehålla. Så gödsla med kramar. Investera i kramar i de du tycker om. Kramar kanske inte kan ta bort sorgen, men de kan lindra.
För länge sedan satt jag på pendeltåget en eftermiddag och där satt också en inte helt nykter man. Han började prata lite, inte med någon särskild, kanske tom med sig själv, men något han sa kommer jag aldrig att gömma
Han sa: Det borde finnas speciella kramvagnar på varje tåg. Där skulleman kunna sätta sig, om man kände att man behövde en kram nån dag…
Jag vågade förstås inte krama honom, men har ofta tänkt på hans kloka ord (som ju visat sig sanna enligt ditt klipp)
amarga
Jag jobbar en del med sorgbearbetning. Jag tänker så här om sorg: det är en naturlig reaktion på en förlust. Förlusten kan se olika ut och handlar ganska ofta om relationer. Man behöver fullborda sin relation, oavsett om personen är levande eller död och det är en känslomässig process. Alla råkar ut för sorger precis som alla känner glädje. Två delar i det här att vara människa och något självklart egentligen.