som att vara i en bubbla

Det är som om jag vandrar runt i min egen bubbla. Som om man inte riktigt når mig, som om jag inte riktigt når mig själv. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre. Jag är så glad att jag överlevt. Att jag lever.
Att jag får gå mina steg till postlådan och med någon sorts förväntan öppna luckan till den gamla slitna blå plastlådan. Vad finns därinuti? Har någon kanske skickat ett brev. Finns där kanske någon härlig medlemstidning. Lite Roslagsreklam. Jag blir glad av sånt.
Jag blir glad av det lilla.
Men jag är ändå fortfarande som i en puppa.
Jag kommer inte riktigt åt mig själv.
Ibland känns det som om jag hamnat i en återvändsgränd. Men jag har inte förmågan att vända, fast det egentligen borde vara så lätt att vrida ratten eller stegen ett halvt varv runt. Eller springa baklänges som Britt Ekland.
Jag vet inte vad det är.
Det kanske är så här det är att sörja?
Det här tillståndet går säkert över.
Måste gå över.
Men det är som om jag är ointagbar. Som ett fort. Också för mig själv. Jag hittar inte in. Inte hela vägen in. Som om jag inte riktigt kan känna. Är jag kanske rädd för att känna, rädd för att ramla. Fast jag ramlat så många gånger, skrubbat mina knäna, halkat ner i största svarta hålet. Hamnat på rygg som en skalbagge och legat där med sprattlande ben. Som om jag väntar på en omtänksam hand som ska dra mig upp. Eller att någon ska vända på mig så att jag hamnar rätt. Och samtidigt blir jag så trött på mig själv.
Jag sörjer.
Men hur lång är en sorgeperiod?
Läste om en bröstcancertjej som gått en kurs i sorgbearbetning. Att det var förlösande. Kanske är det också att sommartid är en period när man inte går i terapi. När ens terapeut är på semester och det är meningen att man ska ta hand om sitt bagage själv.
Kanske är det också att armen har gett sig till känna… igen. Jag som fick bort värsta smärtan. Nu pirrar det, sticker, domnar och känns obehagligt i armen. En ständig påminnelse om vad jag varit med om. Någon sorts oro att det alltid kommer att vara så här, kännas så här. Att jag har en arm som kommer göra sig påmind. Alltid.
Alltid påminna mig om 2012, som var året när allt ställdes på ända. Förändrades i mitt liv. Rörde om. Stökade till. Förstörde.
Inte bara för mig, men för alla runtomkring mig.
Kanske är det därför jag hamnar i bubblan. För att jag inte orkar känna efter hur mycket skada sjukdomen gjort, inte bara för mig utan för alla runtomkring mig. De som älskar mig. Bryr sig om mig. Vill att jag ska må bra.
Att jag förändrats och hur det rör till det i alla konstellationer.
Att jag förändrats, men inte bara till det bättre.
För även om det finns ett säg ”Inget ont som inte har något gott med sig”. Jag har sagt det förut, att jag alltid har en slinga av oro, rädsla i mitt liv av att sjukdomen ska komma tillbaka. Jag har också en annan slinga, en sorgesam slinga. Det där stråket som alltid finns där, fast jag skrattar. Ni vet när man vill sätta sig i ett hörn av trädgården och gråta. Gråta av gläjde för att man lever, men också av sorg, för att det finns fortfarande en massa ogråten gråt i kroppen. Den där gråten som fick vara på vänt för att jag hade fullt upp med att överleva. Klara av, stå ut med alltihopa.
Nu har jag klarat av. Stått ut.
Och här är jag.
Tänk att det finns en massa sorg i det.

0
0