Mitt skrivbord ser ut som ett bombnedslag. Jag läser typ tio böcker samtidigt. Och lappar överallt. Det är så böckerna blir till. Just nu är det lite stressigt innan jag liksom fått in tonen på boken, men det blir senare. Ska sitta några veckor i sommar och verkligen skriva, nu är det mer samla material. Men jag tror nog jag vet vad jag vill.
Och så blir jag hungrig och slänger, helt fel jag vet, i mig en macka. Det här är ett glutenfritt bröd från bästa Sattvabageriet på Krukmakargatan. Det är gjort på rismjöl. Har inte haft smör på mackan sen förra sommaren. Avocado räcker gott och väl och så lite herbamare örtsalt.
Så håll utkik här, fler tävlingar utlovas.
Så vinnarna är:
Anna Wivast – du vann Lugn och ro-yogan
Maria Kållberg – du van Nack & ryggyogan
Marlene Tilling – du vann Ashtangayogan
Meriem – du vann Att åldras med yoga
Grattis och jag hoppas ni kommer att gilla dvderna och att ni mår bättre av dem.
Så kul projekt jag blivit inkopplad på. Jag älskar att leta historier
och personer. Alla bär vi på en historia och det är så kul att jobba för
SVT, eftersom det på något sätt alltid är en stämpel på att det blir
bra. Så tipsa mig gärna.
EFTERLYSNING
För SVTs räkning söker jag, Karin Björkegren Jones familjer med en
historia som spänner över tre generationer. Känner du till en familj med
en spännande historia? Eller finns historien i din egen familj? Vi
söker en familj som vill dela med sig av händelser, känslor och tankar
som vi tittare kan känna igen oss i. Det kan handla om en händelse som
färgat familjerelationen ända ner till
tredje led. Kanske var mormor barnhemsbarn, eller farfar flyktingbarn.
Eller gjorde farmor en klassresa. Vid varje generation dör en del av
historien. Men här finns möjlighet att återvända till en plats, en
händelse tre generationer bakåt i tiden, där också tre generationer intervjuas.
Är du intresserad eller bara har frågor, mejla mig på karin.bjorkegren@telia.com, så kan jag berätta mer.
Ung cancers nya informationsfilm. Så här känns det. Precis så. LÄmna mig aldrig. Ung cancer tar upp det där som bränner, det där som känns. Att du som står bredvid är viktig. Den sätter liksom fingret på precis det där som är, för precis så är det. Så känns det. För du som står bredvid oss som är sjuka. Ni anar nog inte vad viktiga ni är. Jag är så tacksam för alla de som funnits för mig när det var som värst. Stått kvar, stått ut. Stöttat både stort och smått. Jag är så lyckligt lottad mittialltihopa, för ni läsare har också varit helt underbara. De där hejaropen, stöttningarna. Ni anar inte vad härligt det varit att bli bekräftad av er, jag lovar att det varit en stor del av min läkning. Och att jag också själv tog min plats, vågade ta plats. Men det fanns dagar när jag tvivlade och var rädd och liten. Kände mig ful. Och jag kommer ihåg alla som undvikit min blick, inte sett mig, hastat förbi mig snabbt för att slippa säga något. Rädsla för att kanske säga något, men att bli undviken när man utför sin största kamp någonsin är också som ett stort svek. Man behöver verkligen inte säga så mycket, man behöver egentligen inte säga något alls mer än ett Hej. För vi måste våga prata om sorgen och rädslan. Och vi måste se de som är sjuka, inte vända bort blicken och låtsas att de inte finns. Eller vad tycker ni?