Tidig morgon. Tyst i hemmet, förutom snarkningarna. Det är förkylningstider, det hörs.
Jag har tänkt mycket på skam och skuld de senaste dagarna, egentligen hela mitt liv. Jag tror att det är så vanligt bland oss kvinnor. Vi bär inte bara våra egna skam och skuldkänslor, utan också andras och som om det inte vore tillräckligt nog, är det alltid någon som är där och hänger på oss ännu en skuldbörda. Jag är väldigt mycket uppväxt med skuld och skam. En dag kanske jag berättar om det svåra. Det som gjort ont och skavt i hela mitt liv. Som gjort att jag inte tagit för mig mer av livet, som hämmat mig. Men vissa saker är så privata, de kan man liksom bara prata om i ett rum med en terapeut, för att man vet att det sårar och för att min sanning är inte hela sanningen förrän alla som liksom varit med i min sanning får komma till tals. Förstår ni vad jag menar? Men jag har i stort sett i hela mitt liv gått i terapi. Vänt och vridit på varenda sten, gluttat i vartenda hörn. Skämts över mig själv och liksom skämts klart över mig själv. Men hela tiden kommer nya saker som man kan skämmas över, som hämmar en.
Men jag är också mitt i allt det där skuldochskam, uppväxt helt fritt, ta hand om sig själv. Sätta sina egna gränser och de flöt ut. Jag lät andra tänja mina gränser, för att jag själv inte visste eller kunde känna var gränsen gick. Som sjuåring la jag mig själv och ställde väckarlockan för att komma upp på morgonen. Jag gjorde mina egna matsäckar och eftersom jag sett hur mina klasskamraters matsäckar såg ut, köpte jag smörgåspapper och la runt. Så att det skulle se ut som någon brytt sig om mig och gjort den där fina god matsäcken till sin lilla älskade dotter. Ett barn fött i mitten av 60talet av föräldrar som hade fullt upp med sig själva. En sorts skam över att inte känna sig älskad, men det var inte sanningen vet jag nu.
Vi har pratat om det.
Vi har bråkat om det.
Vi har gråtit om det.
Jag har skämts klart hoppas jag.
Jag har alltid känt som min uppgift att pusha andra tjejer och kvinnor som liksom jag inte visat hela sig. Jag älskar att se kvinnor blomma ut, ta för sig.
Så fick jag cancer. Och hur vi än vrider och vänder på det, så är det skamkänslor kring den sjukdomen. Jag träffade en kvinna för inte så länge sedan, som inte ville ta ordet cancer i sin mun. Hon sa att hon hade tumörer. Men cancer, nej, det gick inte. Och eftersom cancern är en gåta som vi ännu inte löst, så är det frittfram att tycka och tänka och hobbypsykologisera över varför vi får cancer. Men eftersom fortfarande många dör i cancer, så läggs ännu en skam och skuldkänsla ovanpå den, varför får jag leva? När så många tagits ifrån oss i den här skitsjukdomen.
När jag var på Vidarkliniken målade jag min skam på Bildterapin. Fyra dagar i veckan. Jag målade två teckningar i timmen. Jag kom åt mina skamkänslor som efter operationen handlade om att vara enbröstad. Att acceptera ärret över min bröstkorg. Första gången jag skulle visa mig för Ray, min man som jag vet älskar mig. Var jag som en liten flicka. Jag skämdes för hur jag ser ut. Det var ett så svårt ögonblick. När jag kom hem från Vidarkliniken skäms jag inte längre. Rehabilitering är så viktig.
Nu är det dags för min rekonstruktion snart. Då kommer nästa skamkänsla. Vad ska jag välja. Varje gång jag pratat med kirurgerna så får jag höra. Tänk på att brösten inte åldras om du väljer inplantat. Jag märker hur de hela tiden vill att jag ska ta fett och skinn från min rygg och bygga upp bröst som de anser ser mer naturliga ut för min ålder. Jag vill inte göra en operation på min rygg. Jag vill göra en operation och göra mina bröst lika stora, det vill säga förminska mitt vänstra bröst. Jag vill ha den minsta storleken på inplantat. Jag inbillar mig att om jag får ett ärr på ryggen så kommer det göra det jobbigt i yogan. Jag håller på att samla mig för att prata med kirurgerna, om någon månad får jag ha mitt första möte. Hoppas jag. Man vet ju inte med alla inskärningar. Men just nu dealar jag med en känsla av att jag måste vara tacksam och att jag inte får vara så fåfäng att sätta in inplantat. Förstår ni vad jag menar? De tog bort 800 gram. Jag hade stora bröst. Mitt vänsterbröst har nog blivit lättare, eftersom jag liksom tunnats ut i och med att jag är i klimakteriet. Cellgifterna tvingade in mig där. Men det är fortfarande en diff i kroppen på låt säga 600 gram och för en som yogar varje dag, kan jag säga att det känns. Det märks. Och det är jobbigt. Ni ser hur jag förklarar mig. Men varför ska det vara skamskänslor för en kvinna som snart är 50 år som vill ha två likadana bröst på sin kropp?
Jag har tänkt mycket på skam och skuld de senaste dagarna, egentligen hela mitt liv. Jag tror att det är så vanligt bland oss kvinnor. Vi bär inte bara våra egna skam och skuldkänslor, utan också andras och som om det inte vore tillräckligt nog, är det alltid någon som är där och hänger på oss ännu en skuldbörda. Jag är väldigt mycket uppväxt med skuld och skam. En dag kanske jag berättar om det svåra. Det som gjort ont och skavt i hela mitt liv. Som gjort att jag inte tagit för mig mer av livet, som hämmat mig. Men vissa saker är så privata, de kan man liksom bara prata om i ett rum med en terapeut, för att man vet att det sårar och för att min sanning är inte hela sanningen förrän alla som liksom varit med i min sanning får komma till tals. Förstår ni vad jag menar? Men jag har i stort sett i hela mitt liv gått i terapi. Vänt och vridit på varenda sten, gluttat i vartenda hörn. Skämts över mig själv och liksom skämts klart över mig själv. Men hela tiden kommer nya saker som man kan skämmas över, som hämmar en.
Men jag är också mitt i allt det där skuldochskam, uppväxt helt fritt, ta hand om sig själv. Sätta sina egna gränser och de flöt ut. Jag lät andra tänja mina gränser, för att jag själv inte visste eller kunde känna var gränsen gick. Som sjuåring la jag mig själv och ställde väckarlockan för att komma upp på morgonen. Jag gjorde mina egna matsäckar och eftersom jag sett hur mina klasskamraters matsäckar såg ut, köpte jag smörgåspapper och la runt. Så att det skulle se ut som någon brytt sig om mig och gjort den där fina god matsäcken till sin lilla älskade dotter. Ett barn fött i mitten av 60talet av föräldrar som hade fullt upp med sig själva. En sorts skam över att inte känna sig älskad, men det var inte sanningen vet jag nu.
Vi har pratat om det.
Vi har bråkat om det.
Vi har gråtit om det.
Jag har skämts klart hoppas jag.
Jag har alltid känt som min uppgift att pusha andra tjejer och kvinnor som liksom jag inte visat hela sig. Jag älskar att se kvinnor blomma ut, ta för sig.
Så fick jag cancer. Och hur vi än vrider och vänder på det, så är det skamkänslor kring den sjukdomen. Jag träffade en kvinna för inte så länge sedan, som inte ville ta ordet cancer i sin mun. Hon sa att hon hade tumörer. Men cancer, nej, det gick inte. Och eftersom cancern är en gåta som vi ännu inte löst, så är det frittfram att tycka och tänka och hobbypsykologisera över varför vi får cancer. Men eftersom fortfarande många dör i cancer, så läggs ännu en skam och skuldkänsla ovanpå den, varför får jag leva? När så många tagits ifrån oss i den här skitsjukdomen.
När jag var på Vidarkliniken målade jag min skam på Bildterapin. Fyra dagar i veckan. Jag målade två teckningar i timmen. Jag kom åt mina skamkänslor som efter operationen handlade om att vara enbröstad. Att acceptera ärret över min bröstkorg. Första gången jag skulle visa mig för Ray, min man som jag vet älskar mig. Var jag som en liten flicka. Jag skämdes för hur jag ser ut. Det var ett så svårt ögonblick. När jag kom hem från Vidarkliniken skäms jag inte längre. Rehabilitering är så viktig.
Nu är det dags för min rekonstruktion snart. Då kommer nästa skamkänsla. Vad ska jag välja. Varje gång jag pratat med kirurgerna så får jag höra. Tänk på att brösten inte åldras om du väljer inplantat. Jag märker hur de hela tiden vill att jag ska ta fett och skinn från min rygg och bygga upp bröst som de anser ser mer naturliga ut för min ålder. Jag vill inte göra en operation på min rygg. Jag vill göra en operation och göra mina bröst lika stora, det vill säga förminska mitt vänstra bröst. Jag vill ha den minsta storleken på inplantat. Jag inbillar mig att om jag får ett ärr på ryggen så kommer det göra det jobbigt i yogan. Jag håller på att samla mig för att prata med kirurgerna, om någon månad får jag ha mitt första möte. Hoppas jag. Man vet ju inte med alla inskärningar. Men just nu dealar jag med en känsla av att jag måste vara tacksam och att jag inte får vara så fåfäng att sätta in inplantat. Förstår ni vad jag menar? De tog bort 800 gram. Jag hade stora bröst. Mitt vänsterbröst har nog blivit lättare, eftersom jag liksom tunnats ut i och med att jag är i klimakteriet. Cellgifterna tvingade in mig där. Men det är fortfarande en diff i kroppen på låt säga 600 gram och för en som yogar varje dag, kan jag säga att det känns. Det märks. Och det är jobbigt. Ni ser hur jag förklarar mig. Men varför ska det vara skamskänslor för en kvinna som snart är 50 år som vill ha två likadana bröst på sin kropp?
Läs Annikas tankar om skam i hennes blogg en aning om yoga.
Godmorgon Karin!
Starkt skrivet – så ärligt och naket… Heder åt dig att du vågar visar hur du känner och tänker kring dessa svåra frågor. Håller precis på att recensera en bok om brott och förlåtelse och det handlar mycket om att hantera skam och skuld och vikten att förstå på djupet vad detta handlar om. Skickar dig gärna texten eftersom det är djupt allmänmänskliga frågor för oss alla och det beskriver du oerhört levande. Släpp oket! Du har ingenting att skämmas för!!! Kram, Eva
Jättegärna Eva och tack för att du läser. Kram
Jag gick igenom exakt samma tankar…fast med förstoringstankar då. Är ganska nöjd med lagomstora silikontuttar. Ganska för de känns lite hårda fortfarande. Ville inte heller skära här och där. Nu funderar jag på bröstvårtans vara eller ej. Har frist till i september. Klart att du ska gå på rekonstruktion. Min läkare sa att man kan få skolios av obalansen. Den kan även förvärras om man som jag redan har den.
Tänker att jag faktiskt struntar i om mina bröst åldras eller ej. Bara det friska förblir friskt. Kram
Klart du ska ha de tuttar du vill. Som känns rätt för dig. Varför skulle man vilja att brösten åldras? Som att man skulle bli lycklig av hängbröst efter en viss ålder då eller? Förresten är det nog redan kört för din del. Du som tar hand om din kropp så fint kommer aldrig se den åldras i samma takt som genomsnittskvinnans. Kram
Såg fantastiskt vackra bröst i veckan, med en rätt ny implantatmetod. Vill inte skära mer i min kropp än nödvändigt. Blev så inspirerad och lycklig över att jag skulle kunna få något liknande, och jag vill inte känna skuld av att säga att ett nytt bröst skulle göra mig mer hel. För det skulle det..nu ska jag träffa min doktor och starta processen. Lycklig!
/L
Berätta om nya implantatmetoden, är jätteintresserad av att höra om den! Om du inte vill svara här, snälla mejla mig privat yogavita@telia.com och lycka till och kram.
Tack och absolut, återkommer, ska få mailat mer info och namn på metoden./kram L
Dina bröst – ditt beslut. Vad du än beslutar är det ditt och inget som någon annan har något med att göra eller behöver tänka runt. Skammen som jag var inne på i ditt andra inlägg om Göran Boll, den finns i hela samhället, på olika nivåer, inom olika delar. Vi är alla berörda av den, har alla skämts, fast för olika saker kanske, men det viktiga är att vi pratar om den. Att den finns och att motvikten är empati och medkänsla. Och att vi se att vi inte är ensamma. Du är inte ensam Karin! Någonsin. Jag arbetar med sorgbearbetning där man bland annat kartlägger sina förluster, och tro mig, det finns inte en människa som inte har dem. Förlusterna. Skammen. Skulden. Så – låt oss tala mer om det och inse att vi kan stötta varandra, vi är mer lika än vi tror. Har gått en fantastisk kurs Shame – Reslience via Brandingspirit. Rekommenderas varmt!
Jag vet att jag inte är ensam, att många känner skamkänslor. Att jag valde att gå ut och prata om min sjukdom och hur det känts har varit en del i min önskan att vi ska prata mer om skuld, sorg, skam och alla känslor vi annars sitter med hemma på kammaren.Kursen du gått låter superhärlig. Ska genast kolla upp.
http://enaningomyoga.blogspot.se/2013/04/skamlos.html
Inte för publicering, bara om du orkar läsa vad jag själv skrev häromdagen om skam
Åh vad jag känner igen skammen från uppväxten av två föräldrar som inte var närvarande och såg vad som var viktigt! Jag har genom hela mitt liv kamouflerat mina föräldrars misstag genom att själv ta åt mig dem….Det var lättare att jag som barn gjorde fel än att visa att jag hade föräldrar som missade att göra det som för andra var en självklar föräldrasak. Det pratas så lite om detta och själv har jag fortfarande skam och pratar inte så mycket om det så det kändes skönt ändå att det finns fler som haft samma upplevelse.
Jag har läst din blogg sen du fick din cancer och beundrar dig för att du orkar och vill dela med dig och önskar dig all lycka med allt och speciellt nu med dina val med bröstrekonstruktionen. Du är en klok kvinna och jag är alldeles övertygad om att du har svaret och sanningen om det som är det bästa, inom dig…..
Kram Kicki
Vilken stark kvinna du måste vara som samtidigt vågar vara så öppen med skam, skuld och sårbarhet. Tack!
Jag vet inte om jag känner skam över min fula, ärriga och knöliga sida, där det förut fanns ett bröst, men jag känner SORG. Sorg, mest för att min man – som i allt annat är den bäste- knappt kan se på, ännu mindre röra vid min högra sida.
Du och jag opererades nästan samtidigt, våra cancerformer och vår behandling skiljer sig åt. Jag läser din blogg med behållning, men ändå är jag lite avundsjuk på dig, som har ett så stödjande kontaktnät – och en man, som vågar ta på ditt opererade bröst….
Nu när jag skriver, märker jag att jag ändå skäms, -skäms för detta!
å, vad jag vill krama om dig när jag läser din kommentar. Jag förstår dig alldeles att du känner dig ledsen för att din man har svårt med ditt ärr. Jag hoppas att han kommer över det för bådas skull. Har du någon att prata med? Idag som är en ledsendag för mig, är jag tacksam att jag har tid hos min terapeut senare idag. Kan du kanske prata med en kurator/terapeut på sjukhuset? STor kram till dig och tack för att du läser min blogg och att du delar med dig. Tack.
Karin, när jag läser ditt inlägg om bröstrekonstruktion tänker jag spontant: du måste få välja själv vad du vill ha för typ av rekonstruktion. Förstår verkligen om du inte vill göra fler ingrepp på kroppen (i det här fallet även på ryggen) än du redan gjort. Ditt val att förminska ditt friska bröst och få ett mindre inplantat på det bortopererades plats låter helt logiskt. Logiskt för ditt yogaliv och logiskt för allt du gått igenom. Vad gör det om inplantaten inte åldras i takt med resten av din kropp? Det är nu – genast – du ska må bra. Om du sen fortfarande har små fasta och uppnosiga bröst när du är nittio – så mycket bättre!
Hej, för snart två månader sedan gjorde jag precis det du funderar över. Förminskade och lyfte mitt vänstra bröst och la in en expanderprotes i det högra. Jag har sista påfyllningen kvar och sedan kommer man att byta ut expandern mot silikon. Efter att ha varit enbröstad i över tre år är det så skönt att slippa plastprotes. Det är superfint redan nu tycker jag 🙂
Smidigt och snabbt gick det, jag var tillbaka på jobbet efter 5 dagars sjukskrivning. Jag är 46 år & hoppas på ett gäng goda år. Om brösten inte åldras i "takt" med resten av kroppen ( vad det nu är ), det struntar jag fullkomligt i. Nu är kroppen i balans, jag kan ha mina klänningar, bh:ar och blusar och jag är jätteglad & nöjd. Jag är så glad att jag valde implantat!
Lycka till med rekonstruktionen, vad du än väljer!