matrevolution

När jag var ung älskade jag att demonstrera. Jag gick i många demonstrationståg. Det var också på den tiden när flera hus ockuperades i Stockholm. Jag och mina barndomskompisar Petra, Tintin och Eddie var med  i demonstrationståget för bevarandet av Mullvaden. Vi ville inte att man skulle skövla hela Krukmakargatan och de fina husen längs den gatan. Vi hade en stor banderoll med texten: RÄDDA SÖDER HUSEN BLÖDER. Och så hade vi målat hus som blödde.
Gud vad man trodde att det gjorde skillnad när man sa ifrån.

Idag finns det undersökningar som säger att 70 procent av Sveriges unga är rädda för miljöutvecklingen, läste jag i någon tidning igår. Borde ha länkat, jag vet.
Jag är också rädd för vart vi är på väg.
Jag vill trolla fram aktivisten i mig igen. Hon som är arg. Hon som tog tåget från Norrviken in till Grupp 8 på Drottninggatan som tioåring och ville bli medlem. Jag fick inte bli medlem, vilket jag fortfarande tycker var väldigt tråkigt.
Men jag kommer ihåg kvinnan jag mötte uppe på kontoret som tog sig lite tid med mig och jag fick säga mina funderingar som; ”Varför finns det så få kvinnliga chefer?” Inte trodde väl jag då att det nästan 40 år senare fortfarande var en brännhet fråga.

Men ibland kan man göra skillnad, som när vi hel vinter som nioåringar samlade in prylar hos folk i Norrviken. (Jag bodde i Norrviken från jag var fyra år till jag var 12 då jag flyttade till Kungsholmen. )Vi drog våra pulkor i snön och knackade dörr på villorna. ”Vill ni skänka nåt till de som behöver det?” Folk gick ner i sina källare och skänkte sånt de ändå hade tänkt lämna till grovsopen. Efter ett par månader hade vi en loppmarknad i skolan. Vi engagerade föräldrar och  kompisar och vi drog in pengar som vi sedan skänkte till Amnesty. Med den lilla nätta summan på cirka 4000 kr, kunde vi rädda en man från fängelset. Med pengarna kunde han skaffa en advokat och vi fick senare ett brev där det stod att han kunde starta en liten hönsfarm för pengarna som blev över och återförenas med sin familj. Jag tror Åsa har kvar brevet.
Det går att göra skillnad. Man får inte tappa tron.
Nu skulle jag vilja starta en matrevolution. Läs Sanna Ehdins blogg om Junk Food. Läs det andra också. Men det här är viktigt.
Kanske dags att de som skövlar vår värld och oss. Som lurar oss, och som i det här fallet, den amerikanska livsmedelsindustrin som medvetet går in för att göra oss beroende, för att vi ska äta mer. De beter sig som knarklangare, kanske dags att de blir straffade som knarklangare?
Eller, vem har ansvaret?
Vad tycker ni?

0
0