kramhav

Äntligen har jag sett dokumentären Guru lurifax. Se den du också innan de tar bort den möjligheten. Jag hade hört så mycket om filmen.
Den handlar om en amerikansk kille med indiskt ursprung som går in för att lura människor att han är en guru. Och han lyckas, han får sina anhängare som tror att han är speciell.
Och så är det.
Så enkelt är det för lurifaxar att luras.
För vi längtar alla efter att bli sedda och bekfräftade, och många av oss längtar så mycket att vi med hullochhår  bjuder in ”vemsomhelst”. Nu kändes den här gurun som en ganska snäll guru, men jag har sett en del vi kan kalla dem självutnämnda ”gurus” som inte är så snälla, manipulera och trixa, och ställa till det för sna anhängare. Det värsta är när de utnyttjar sin ”status”.
I perioder av ens liv kan man behöva guidning. Hur viktigt är det inte att den som guidar har ett snällt hjärta, en snäll inställning. Usch, det där är så svårt.
Men jag tänker att man ska akta sig för alla som kallar sig själva för gurus. Och jag har skrivit det förr. Det är egentligen inte så konstigt med de människor som följer strömmen och liksom hänger på. Men, om det är en tokig ledare de följer så kan ju det få ödesdigra konsekvenser.
Så våga ifrågasätt.
Men det braiga med Guru Lurifax var ju att han egentligen gång på gång sa att alla är sin egen guru. Att allt finns inom oss. Men vi vågar inte vara ensamma, vi tror att vi måste vara med i en grupp och tillhöra den. För vem vågar lita på att man har allt inom sig?

När jag är nere eller låg så drar jag mig undan. Jag har börjat se det hos mig själv. Jag behöver mitt eget space för att hinna tänka. Som tur är har jag också lärt mig att det går fort i min inre värld. Och jag har lärt mig att jag alltid kommer upp efter att ha varit i det svartaste hålet. Och det är en vetskap som är så lugnande mitt i eländet. Jag kommer alltid upp.
Ni vet när man inte sovit på en hel natt, istället för att oroa sig så kan man nästan räkna med att man kommer att sova, av ren utmattning i alla fall, natten därefter. Sån känsla.

Vad gör jag av min lust och längtan Vilken fantastisk kvinna. Tulikka 70 år hör av sig till radiopsykologen med sin fråga. Lyssna på det här fina och öppna samtalet. Så viktigt. För egentligen gäller det ju inte bara om henne och hur sorgligt det är att åldras om man är ensam. Det handlar behovet av att få vara nära en annan människa. Att vi har det behovet också. Och jag kan få ont i magen när jag tänker på alla de som är ensamma i en sjukdom. Att man när man blir sjuk är så arg på sin kropp som släppt in cancer och samtidigt kroppens behov av närhet, en varm smekning. Hud mot hud. Värme och beröring.

En gång i tiden jobbade jag med Paolo Roberto, vi var programledare för en talkshow på Tv4. Paolo berättade om när han var ung och värsting. Hur någon socialarbetare eller om det var terapeut ville få alla värstingarna att kramas i ett som hon kallade det Kramhav. Haha, vi skrattade åt det och jag kan fortfarande skratta åt det. Men det finns nåt i det. Jag tror att det är närhet, eller möjlighet till närhet vi alla behöver. Också när vi blir vuxna och gamla och när vi fått det tillgodoseett, ja, då kan vi ta oss ut till ensamheten. Den självvalda ensamheten. Man kanske ska ha lite kramhav på ålderdomshemmen?

Så nu ligger min workshop i Viken på Sans och balans hemsida. helgen 19-21/4 Kom och yoga med mig i Viken i södra Skåne, eller bara kom på min KnipWorkshop.