jag är världens bästa…

Det är väl så det är, när det gör som mest ont, antingen kroppsligt eller själsligt så plockar man kanske fram det allra sista man har. Den där inneboende styrkan, den som krossar det mesta.
Som vid Miras förlossning.
Det var en helvetisk lång och skitjobbig förlossning i februari 1992.
Hon föddes på ABC, som var en alterantivklinik. Jag hade bestämt att inte ha någon smärtlindring, men inte trodde jag att förlossningen skulle ta ett dygn och att krystvärkarna skulle pågå i fyra timmar.
I efterhand fick jag reda på att barnmorskorna, ja, jag hann med fyra stycken under min förlossning, pratat sinsemellan att de skulle skicka upp mig till vanliga bb, eftersom den drog ut så väldigt på tiden min förlossning.
De var lite oroliga för mig.
Men bebisens hjärtljud var stark och pickade på.
Den lilla foten sparkade hårt så det syntes på min mage.
Något vände i mig.
En urkraft, från ingenstans, eller från någonstans där djupt inne i mig vällde fram.
Och jag ställde mig upp, naken, på tå och trampade med fötterna upp och ned i luften, som när man trampar vatten och sa: Jag är världens bästa barnaföderska, världens bästa barnaföderska.
I morgon ska jag göra samma sak.
Jag slutar inte vara kvinna, eller Karin för att ett av mina vackra bröst ryker.
Kanske måste jag förlora ett för att komma åt min innersta styrka.
Det är orättvist, ja, det är det.
Men, HA, jag är världens bästa kvinna.
Jag är vacker.
Jag är häftig.
Jag är stark som ett lejon.
Jag ska klara det här och jag ska klara det med era hejarop som ett mantra.
Nu loggar jag nog ut ett par dagar.
Har inte fått min operationstid ännu, får den i eftermiddag.
Men tänk på mig.
Skänk era varmaste tankar.
Jag ska bli frisk nu.
Skära bort det sjuka.
Jag är en amazonkvinna.
En krigarprinsessa.
Ja, ni kan väl sagan, eller sanningen om amazonkvinnorna?
De tuffa kvinnorna som skar bort sitt ena bröst för att kunna bära fler pilbågar.
I morgon eftermiddag är jag en av dem.

0
0