Det blev överhettat igår. Jag bröt ihop i min ensamhet rent ut sagt. Grät så det sprutade. Ögonen var helt svullna, jag tappade det helt. Rätt ner i gråten och somnade som en stock väldigt tidigt. Pallade inte ens äta middag. Livet är för jävla orättvist, så är det. Men i mitt huvud tar det form, en överlevnad och en plan. Sakta formas något. Men jag måste få vara ledsen över att saker och ting förändras i mitt liv. Att jag liksom tvingas till förändring.
Ofta känner man nog att man tar sina små myrsteg, att man har den där planen, som en karta över hur man vill att saker och ting ska bli.
Någon sorts kontroll, men sedan jag blev sjuk känner jag mest att jag är i händerna på andra och att jag måste förlita mig på att de vet vad som ska göras och att det blir bäst. Det är en så svår balansgång. Och inte så lätt att försöka hålla fast vid det.
Jag fick en chock igår och det skakar om mig och gör mig sorgsen. Och ska sanningen fram vet jag inte om jag är så himla bekväm med att föra in silikon eller något annat i min kropp.
Jag vet inte längre vad jag vill. Om Bröstrekonstruktion är min grej, liksom.Jag vet inte.
Har aldrig varit särskilt förtjust i silikonbröst. Folk får verkligen göra vad de vill, men vill jag ha främmande saker i min kropp? Jag som tycker det är skitjobbig med den här porten som är inopererad. Hur ska det bli med silikon eller koksalt? Att ha två hårda bollar i kroppen som inte rör sig och som står rätt upp när man ligger på rygg. Jag vill ha mina mjuka bröst, som faller åt sidan när jag ligger på rygg. Som är mjuka och inte i vägen när jag gör vridningar i yogan. Ska jag plötsligt få två runda hårda bollar som inte åldras när resten av kroppen åldras. Jag vet inte längre. I tanken kändes en bröstrekonstruktion som något alternativ, men jag vet inte längre.
Jag är snart 50 år. Jag vill inte ha en 20årings bröst, men framför allt jag vill inte ha fler ärr på kroppen. För en bröstrekonstruktion innebär att ta hud från en annan del av kroppen. Vilket betyder ännu ett ingrepp, ännu ett ärr. Ja, ni ser, jag vet inte hur jag ska tänka. Vet inte vad jag vill. Vet inte vad som är mina tankar längre eller om jag är fast i en gängse bild av hur en kvinna ska se ut för att vara en kvinna.
Det är det här jag dealar med.
Jag har varit ute massor på nätet, letat information. Men jag tycker det inte finns tillräcklig information. Bröstcancer är så vanligt, men ändå hittar jag inte det jag behöver veta. Det jag vill veta. Å, ändå är jag journalist i grunden och van att researcha. Var ska jag leta? Hur ska jag tänka? Så ni som läser, ni med erfarenheter av det jag går igenom. Ge mig era bästa tips.
Jag är så tacksam för all information som jag får från er som gått igenom samma som jag gör. Ni anar inte. Jag svara inte på alla inlägg, men jag läser dem som en svamp.
Jag har några frågor, snälla ge mig era råd, ge mig era erfarenheter.
* Är det någon som blivit opererad av Jana de Boniface. Är det någon som känner till henne? Jag tyckte hon verkade jättebra. Det var min första känsla. Kanske ska jag gå på den.
* Kan man ta hud från det andra bröstet, tex om man som jag tänker göra det mindre, och fylla ut det bröst som ska opereras bort. Är det någon som har erfarenhet av det?
* Hur har ni tänkt när ni valt att inte göra en bröstrekonstruktion?
* Ni som gjort bröstrekonstruktion, hur gick det till? Tog ni hud från ryggen, från magen. Blev det stora ärr där, hur blev rörligheten efter en sån operation?
* De ska ta bort lymfkörtlar som tillhör mitt bröst, är det någon som har erfarenhet av det? Jag är livrädd för ödem. Någon som vet något om det?
* Någon som har erfarenhet av att ha stora bröst som jag, och den här skevheten som uppstår mellan ett bortopererat bröst och ett stort bröst. Hur gjorde ni? Tog ni ner det friska bröstet en aning.
* Hur är det med protes. Sitter den där den ska, eller åker den runt. Finns det bra behåar som håller kvar protesen.
Tacksam för era tips och råd. Tack.
Ofta känner man nog att man tar sina små myrsteg, att man har den där planen, som en karta över hur man vill att saker och ting ska bli.
Någon sorts kontroll, men sedan jag blev sjuk känner jag mest att jag är i händerna på andra och att jag måste förlita mig på att de vet vad som ska göras och att det blir bäst. Det är en så svår balansgång. Och inte så lätt att försöka hålla fast vid det.
Jag fick en chock igår och det skakar om mig och gör mig sorgsen. Och ska sanningen fram vet jag inte om jag är så himla bekväm med att föra in silikon eller något annat i min kropp.
Jag vet inte längre vad jag vill. Om Bröstrekonstruktion är min grej, liksom.Jag vet inte.
Har aldrig varit särskilt förtjust i silikonbröst. Folk får verkligen göra vad de vill, men vill jag ha främmande saker i min kropp? Jag som tycker det är skitjobbig med den här porten som är inopererad. Hur ska det bli med silikon eller koksalt? Att ha två hårda bollar i kroppen som inte rör sig och som står rätt upp när man ligger på rygg. Jag vill ha mina mjuka bröst, som faller åt sidan när jag ligger på rygg. Som är mjuka och inte i vägen när jag gör vridningar i yogan. Ska jag plötsligt få två runda hårda bollar som inte åldras när resten av kroppen åldras. Jag vet inte längre. I tanken kändes en bröstrekonstruktion som något alternativ, men jag vet inte längre.
Jag är snart 50 år. Jag vill inte ha en 20årings bröst, men framför allt jag vill inte ha fler ärr på kroppen. För en bröstrekonstruktion innebär att ta hud från en annan del av kroppen. Vilket betyder ännu ett ingrepp, ännu ett ärr. Ja, ni ser, jag vet inte hur jag ska tänka. Vet inte vad jag vill. Vet inte vad som är mina tankar längre eller om jag är fast i en gängse bild av hur en kvinna ska se ut för att vara en kvinna.
Det är det här jag dealar med.
Jag har varit ute massor på nätet, letat information. Men jag tycker det inte finns tillräcklig information. Bröstcancer är så vanligt, men ändå hittar jag inte det jag behöver veta. Det jag vill veta. Å, ändå är jag journalist i grunden och van att researcha. Var ska jag leta? Hur ska jag tänka? Så ni som läser, ni med erfarenheter av det jag går igenom. Ge mig era bästa tips.
Jag är så tacksam för all information som jag får från er som gått igenom samma som jag gör. Ni anar inte. Jag svara inte på alla inlägg, men jag läser dem som en svamp.
Jag har några frågor, snälla ge mig era råd, ge mig era erfarenheter.
* Är det någon som blivit opererad av Jana de Boniface. Är det någon som känner till henne? Jag tyckte hon verkade jättebra. Det var min första känsla. Kanske ska jag gå på den.
* Kan man ta hud från det andra bröstet, tex om man som jag tänker göra det mindre, och fylla ut det bröst som ska opereras bort. Är det någon som har erfarenhet av det?
* Hur har ni tänkt när ni valt att inte göra en bröstrekonstruktion?
* Ni som gjort bröstrekonstruktion, hur gick det till? Tog ni hud från ryggen, från magen. Blev det stora ärr där, hur blev rörligheten efter en sån operation?
* De ska ta bort lymfkörtlar som tillhör mitt bröst, är det någon som har erfarenhet av det? Jag är livrädd för ödem. Någon som vet något om det?
* Någon som har erfarenhet av att ha stora bröst som jag, och den här skevheten som uppstår mellan ett bortopererat bröst och ett stort bröst. Hur gjorde ni? Tog ni ner det friska bröstet en aning.
* Hur är det med protes. Sitter den där den ska, eller åker den runt. Finns det bra behåar som håller kvar protesen.
Tacksam för era tips och råd. Tack.
Carina Lundberg Markow på Folksam har öppet berättat om sina bortopererade bröst och inplantaten, meila henne på Folksam för jag tror hon har mycket erfarenhet om just detta som hon säkert förmedlar till dej! Massor av kramar från mej! Å tack fiiiina Karin! Kr Mimi
Å Karin vad jag känner igen mig!!!
Jag är ju där nu. Ska bestämma mig. Det går fortfarande upp och ner. Kan inte säga något om hud och sånt…mitt friska bröst är ju så himla litet.
Om lymfödem har jag skrivit här; http://www.marikautomjording.blogspot.it/2012/04/lymfodem-att-kanna-sin-kropp.html.
Sen sa kirurgen, som tog bort mitt bröst och lymfkörtlar innan jag hann blinka,…och det var nog bra…att man ska vara försiktig men att man faktiskt kan få ödem i en arm eller ett ben som är oopererat. Min hand svullnade i somras efter ett inflammerat isekts-stick på tummen. Jag åkte raka vägen till akuten där de gav mig antibiotika direkt. Man har ju inget skydd kvar.
Just nu gör jag allt. Står på huvudet, solhälsningar…ja, allt som jag enligt läkare inte borde. Det sticker ibland i min arm. Då vilar jag den.
Jag har hört om en svensk journalist som bor utanför Rom och som valt behåar framför nytt bröst. Men jag känner henne inte personligen. Vet bara att hon sysslar med Skratt-yoga.
Inte vet jag om jag är dig till någon hjälp. Håller om dig i mina tankar. Många stora Kramar
Hej, Jag har ingen erfarenhet av det du gått igenom. Men jag har förstås gått igenom andra saker i mitt liv. Jag känner igen våndan du beskriver. Beslutsvåndan. Man vill veta vad som är bäst, vilket beslut som är det rätta, hur det kommer att bli. Jag tror att du gör rätt som söker information och andras erfarenheter. Det kommer hjälpa dig att fatta rätt beslut. Jag tror att du också vet att det är en process. Du vet att du kommer att komma fram till det som är rätt för dig. Och till slut kommer det att bli bra. Jag önskar dig kraften att vila lite i den vetskapen, i tilliten till dig själv. Våndan fyller ju också sin funktion som en drivkraft för att ta dig dit.
Ibland när jag våndas hjälper det mig att tänka på något jag läste en gång. Att om du har svårt att se vägen framåt är det förmodligen för att du tittar för långt bort. Vänd då blicken mot dina tår och se nästa steg du ska ta. Kram
Går med precis samma tankar och funderingar. Som jag skrev i en tidigare kommentar så ligger vi helt lika till i behandlingarna. Jag har inte haft mitt möte med kirugen än men jag vet att dom kommer att ta hela mitt bröst. Har hittills inte haft behov för att prata med andra i samma situation men precis som du känner jag nu en oro för livet efter operationen. Cellgifterna är skitjobbiga men det är ändå 6 ggr och sen är det över. Operationen är för alltid. Jag har också stora bröst och förändringen kommer att bli stor. Dom säger att dom kommer att lyfta det friska bröstet vid en rekonstruktion för att få dom så lika som möjligt. Men lika kommer det ju aldrig att bli. Ett som står upp och ett som faller ner… Snyggt… Och protes i två år…
Jag vill inte heller ha en 20-årings bröst. När jag tänker på alla bröstopererade 50+are jag sett och som jag nästan sett ned på för att dom fixat brösten så att dom står rakt ut. "Det ser ju patetiskt ut". Aldrig har jag tänkt tanken att det kan ha varit bröstcancer…
Men vi är starka och positiva båda två och människan är gjord för att anpassa sig till nya förhållanden. När allt detta är över så kommer vi ut på andra sidan i ett friskt, lyckligt och bara lite justerat liv. Själen och lyckan sitter inte i brösten eller hur!
Mitt bröst samt 15 lymfkörtlar tog man i maj, lymfkörtlarna var jobbiga i början, men gör övningarna och ta det lugnt i början, (själv var det dock svårt då jag hade en stor familjehändelse några veckor efter operationen och jobbade hårt med hela kroppen inför den…) men det har gått bra, tycker jag har i princip full rörlighet i armen nu, inget problem med ödem men känner ibland av att drar lite i inne i armen, en lymfbana kanske. Ska träffa min doktor och vill börja träna bodypump igen, tror inte det ska vara nåt problem. Man får bara lyssna på kroppen.
Förösker vara snäll med armen, läste att man ska hantera den som en "lyxhustru", dvs smörja in med bra oljor/krämer, använda trädgårdshanskar mm så det gör jag.
Vad gäller rekonstruktionen så behöver du inte fundera på det nu, direkt efter operationen frågade läjaren om jag var intresserad av det. Men svarade att var sak har sin tid och det ska jag fundera på. Sa till läkaren att jag är ju 51, kanske mer för yngre att fundera på, men han sa att i våra ögon är du ung. Så det var bra att ha med sig, jag vill ha ett långt liv kvar att leva och planera utifrån det, att "återställa sig" kan vara en del av det.
Är kluven ändå, men just nu lutar jag åt en rekonstruktion, men är som du att jag vill sätta mig in de olika metoderna som finns för det. Ska tydligen finnas många lyckosamma resultat, men har inte startat den sökprocessen än.
Finns bra bröstproteser, tyngd och känsla, som man lägger in i fina, speciella behåar, sitter jättebra, sen också såna man sätter fast direkt,för att ha i bikini. Var ute på stranden i somras, jobbigt första gången,hade köpt ny bikini, testade etc men bättre sen när man märkte att ingen tittade konstigt, det fungerade. Man känner sig utsatt och det nog därför man bryr sig.
Ja blev lite långt men då jag vet vad du går igenom så vill jag gärna försöka dela med mig av mina erfarenheter. Sen är upplevelser och konsekvenser olika. Men har försökt ha en plan och sätta allt i perspektiv där huvudmålet är att leva och sen försöka göra det livet så bra som möjligt. Älskar livet mer än någonsin, det kan några lymfkörtlar eller borttaget bröst aldrig ta ifrån mig. /L
Hej Karin! Jag fick först höra att jag hade 3 knölar o hela bröstet slulle bort. Sen visade det sig att det bara var en knöl som behövdes ta bort , vilket gjordes att det räckte med en tårtbit. Jag tänker att förnuft o känsla inte alltid går hand i hand o ( som någon ovan var inne på) så kommer insikten inte alltid i lagom dos o när man vill utan översvämmar en ibland på ett obarmhärtigt sätt. Var snäll mot dig själv o tilllåt dig att gå igenom alla stadier, för jag tror att man måste stötas o blötas!! styrkekramar
Hej!
Jag är inte i din situation och kan inte relatera till hur det skulle kännas att få det besked du fått. Jag kan bara tänka mig in i det och det är ju långt ifrån samma sak.
Fram till för ett antal år sedan kunde jag dock drabbas av ångest bara vid tanken på att få bröstcancer och förlora ett bröst. Till följd av detta slukade jag allt jag hittade att läsa om det med hull och hår fram till jag öppnade ett Magasin och möttes av en bild på en bröstcanceropererad kvinna. Och istället för att haja till och drabbas av ångest blev jag helt hänförd och kunde inte sluta titta på bilden. Kvinnan hade fått gjort en underbart vacker tatuering längs med sitt ärr. Den var så galet vacker att man inte för en sekund funderade på att hon var ärrad av sjukdom och saknade ett bröst.
Jag skulle aldrig annars få för mig att tatuera mig, men där och då bestämde jag mig. Om jag någonsin kommer att drabbas av denna sjukdom är det så jag ska göra istället för, som du själv säger, stoppa in främmande material i kroppen.
Jag får fortfarande ångest vid tanken på att drabbas av sjukdomen i sig, men faktiskt inte alls vid tanken på att det skulle innebära ett förlorat bröst. Jag vet ju redan hur jag skulle se ut efteråt.
Sänder dig massor med värme och styrka och en önskan om att du och alla andra i din situation skulle slippa gå igenom det ni gör…
<3 <3 <3
Hej Karin! Fick mitt cancerbesked (inflamatorisk bröstcancer) den 15 september 2011. Jag ligger alltså ca 9 måndader före dig i behandling. Jag har fått 6 cellgifter, opererat bort hela bröstet + 9 lymfkörtlar, strålats 25 ggr och får i morgon min 14:e herceptinbehandling. Jag är 62 år, ovanligt gammal för den här typen av bröstcancer, jag bestämde mig från början att inte operera ett nytt bröst utan använda protes, det är inga som helst problem med detta, jag har två varianter, 1 som liksom suger sig fast i huden och du kan använda vilken BH som so m helst, sedan har jag en som man lägger i en ficka på specialgjorda BH, det som för många kan vara det jobbigaste är väl att man inte känner sig attraktiv som kvinna med bara ett bröst, jag tror inte man riktigt kan avgöra det förrän bröstet är borta, men som sagt jag har aldrig haft ont av detta, men man kanske ändrar sig, vem vet men då får man ta det då. Jag har varit sjukskriven ända tills för 2 veckor sedan då jag började arbeta 50% och det känns väldigt bra. Det har ju varit ett tufft år när man tänker tillbaka men på något sätt fixar man det med glimten i ögat, ofta får man kommentarer som "vad stark du är", "hur orkar du", "du ser så fräsch ut" osv, men på något sätt har nog naturen ordnat det så. Kramar från Ulla i Göteborg.
Tillåt dig att ha sådana dagar då man får gråta hämningslöst, det har jag gjort många gånger. Det är bättre att det får komma ut och det är viktigt att få prata med en psykolog på sjukhuset som har erfarenhet av t ex bröstcancerdrabbade patienter. Jag har även pratat med tjejer i min ålder som jag träffat på sjukhuset genom sminkkurs och BRO unga bröstcancerdrabbade. Jag och en tjej här ifrån Karlstad har sen förra hösten startat en grupp för unga bröstcancerdrabbade genom BRO och Kurage Värmland. Vi träffas och tar en fika och pratar erfarenheter, hittar på andra aktiviter m.m. Det är viktigt att få prata med andra med liknande erfarenheter. Det finns det säkert genom BRO i Sth också. Om man är medlem i BRO eller Cancer-och trafikskadades riksförbund kan man ansöka om olika rehabveckor. Jag har ju inte tagit bort hela bröstet, vilket jag ville från början. Men jag har opererat en tårtbit och gjort en bröstförminskning två år senare på mitt friska bröst, det är mycket lättre med bh nu. Jag har bröstvänner som är i min ålder 40-50 år som gjort bröstrekonstruktion och de har tagit från magen eller ryggen. Det är ju ännu ett ingrepp, men jag tror att tiden får avgöra hur man känner om ett eller två år. En bröstkompis jag har nu har protes och speciella bh:ar och längre fram ska hon troligen göra en bröstrekonstruktion.
Den opererade armen blir mer känslig och man ska helst inte få något sår på armen eller bära tungt länge. Man får inte ta prover i den armen heller. Jag förstår att det är många funderingar för dig just nu, men fråga på och hoppas att du till slut känner dig lite lugnare:-)
Stor kram Susanne
Hej! Jag har själva inga erfarenheter av detta alls, men är yogi och det var på den vägen jag trillade in här på din blogg, mitt i allt ditt kaos i sommar. Under samma period ungefär så kom jag i kontakt med Kris Carr (har inte sett hennes dokumentär Crazy sexy cancer, men det har kanske du?) och hennes tankar om kost, meditation och yoga i relation till inte bara hennes egna cancer utan även andra sjukdomar och inflammatoriska tillstånd i kroppen. Hon har ett webbforum där du säkert kan hitta många att bolla alla möjliga frågor med, du hittar detta på http://my.crazysexylife.com/, och mer om Kris på http://www.kriscarr.com.
Ser fram emot söndagens yogamarathon, och önskar dig allt gott!