Gud hör tydligen bön för igår ringde de ifrån Folksam och berättade att de läst min blogg och att de efter det gjort en utredning där det visade sig att kvinnan som jag pratat med sagt fel. Min man tecknade nämligen en medlemsförsäkring 16 juni 2011 och jag innefattas av den, från det datumet och inte det datum som kvinnan i telefonen sagt. De bad så väldigt mycket om ursäkt för den oro det där telefonsamtalet åsamkat mig. Men de skulle rätta till det direkt.
Aoopuh. En lååång utandning.
Tack, tack, tack.
Mannen som ringde berättade också att om jag hade dragit det här längre så hade jag självfallet vunnit. Vilket var fantastiskt skönt för mig att veta.
Och då kommer jag till min eviga stöttesten.
Våga vara jobbig.
Och vågar inte du vara jobbig, ta hjälp av en vän som kan hjälpa dig att ställa rätta frågorna. Föra din talan. Ge upp först när du är överbevisad.
Det är inga stora summor vi pratar om som jag får nu, men det är ändå en hjälp. Lite lugn och ro några månader där jag kan sova lugnt på natten.
För det är precis så det är. När man blir sjuk så är det ekonomin som gärna gör en orolig och som får tankarna att snurra runt i huvudet som en centrifug på högvarv.
Oro, oro, oro.
Ska man klara sig?
Hur ska det gå med allt?
Jag har ingen aning om hur det kommer att bli framöver, hur min ork kommer att vara. Om luften kommer att gå ur mig i samband med operationen och strålningen. Därför blev jag så himla glad och lättad när jag fick telefonsamtalet från Folksam.
Som att sätta oron på vänt.
Men sen kan man tycka en massa om att jag har en ”makt” i och med mitt bloggande. Vilket jag säkert har, men jag vill också ingjuta hopp i er som läser. Att ta för er mer. Att kräva er rätt. Att man har rätt att förvänta sig bästa vården och bästa bemötandet. Att våga ifrågasätta instanser. Och precis som jag skrev innan, om du inte har orken att föra din egen talan, låt någon annan göra det. Våga be en vän om hjälp.
Att ta för sig behöver inte betyda att man gör det på bekostnad av någon annan. Hur någon nu kan få för sig att det är…
Och ja, det finns alltid någon som har det värre än jag, men varför ska man nöja sig med halvtaskigt bemötande eller rätta sig efter i det här fallet fel beslut med tanken: ”Det finns alltid någon som har det värre än jag”. Det argumentet har jag aldrig förstått.
En läsare här på bloggen, som drabbats av bröstcancer berättade att hon sett om sitt hus och riktigt bra dessutom, hon hade nämligen tecknat en försäkring i Chartis chartis cancerförsäkring.
Så himlans bra .Jag kan bli grön av avund när jag läser vilket fantastiskt ekonomiskt stöd hon får från det försäkringsbolaget, men det betyder inte att jag missunnar henne det. Istället sporrar det mig. Jag ska genast teckna en sån försäkring på min dotter, för om hon blir sjuk, skulle jag inte stå ut med tanken att hon skulle behöva oroa sig för ekonomin mitt i alltihopa.
Sedan tycker jag att de rika försäkringsbolagen ändå borde ha nån form av försäkring, som man kanske kan teckna i efterhand, när man fått sitt besked om cancer, utbrändhet eller vad det nu kan vara. Att det ändå i vårt samhälle ska finnas en chans, en möjlighet till att vara efterklok. Eller vad tycker ni?
Det kanske redan finns?
Aoopuh. En lååång utandning.
Tack, tack, tack.
Mannen som ringde berättade också att om jag hade dragit det här längre så hade jag självfallet vunnit. Vilket var fantastiskt skönt för mig att veta.
Och då kommer jag till min eviga stöttesten.
Våga vara jobbig.
Och vågar inte du vara jobbig, ta hjälp av en vän som kan hjälpa dig att ställa rätta frågorna. Föra din talan. Ge upp först när du är överbevisad.
Det är inga stora summor vi pratar om som jag får nu, men det är ändå en hjälp. Lite lugn och ro några månader där jag kan sova lugnt på natten.
För det är precis så det är. När man blir sjuk så är det ekonomin som gärna gör en orolig och som får tankarna att snurra runt i huvudet som en centrifug på högvarv.
Oro, oro, oro.
Ska man klara sig?
Hur ska det gå med allt?
Jag har ingen aning om hur det kommer att bli framöver, hur min ork kommer att vara. Om luften kommer att gå ur mig i samband med operationen och strålningen. Därför blev jag så himla glad och lättad när jag fick telefonsamtalet från Folksam.
Som att sätta oron på vänt.
Men sen kan man tycka en massa om att jag har en ”makt” i och med mitt bloggande. Vilket jag säkert har, men jag vill också ingjuta hopp i er som läser. Att ta för er mer. Att kräva er rätt. Att man har rätt att förvänta sig bästa vården och bästa bemötandet. Att våga ifrågasätta instanser. Och precis som jag skrev innan, om du inte har orken att föra din egen talan, låt någon annan göra det. Våga be en vän om hjälp.
Att ta för sig behöver inte betyda att man gör det på bekostnad av någon annan. Hur någon nu kan få för sig att det är…
Och ja, det finns alltid någon som har det värre än jag, men varför ska man nöja sig med halvtaskigt bemötande eller rätta sig efter i det här fallet fel beslut med tanken: ”Det finns alltid någon som har det värre än jag”. Det argumentet har jag aldrig förstått.
En läsare här på bloggen, som drabbats av bröstcancer berättade att hon sett om sitt hus och riktigt bra dessutom, hon hade nämligen tecknat en försäkring i Chartis chartis cancerförsäkring.
Så himlans bra .Jag kan bli grön av avund när jag läser vilket fantastiskt ekonomiskt stöd hon får från det försäkringsbolaget, men det betyder inte att jag missunnar henne det. Istället sporrar det mig. Jag ska genast teckna en sån försäkring på min dotter, för om hon blir sjuk, skulle jag inte stå ut med tanken att hon skulle behöva oroa sig för ekonomin mitt i alltihopa.
Sedan tycker jag att de rika försäkringsbolagen ändå borde ha nån form av försäkring, som man kanske kan teckna i efterhand, när man fått sitt besked om cancer, utbrändhet eller vad det nu kan vara. Att det ändå i vårt samhälle ska finnas en chans, en möjlighet till att vara efterklok. Eller vad tycker ni?
Det kanske redan finns?
Karin du skriver om ett så viktigt ämne i dagens blogginlägg. Det är för jävligt att vara helt utestängd från alla försäkringar när man väl drabbats. Jag håller med dig det borde finnas en sådan försäkring och att den skulle vara dyrare (eftersom det är en större risk) har jag full förståelse för och det skulle jag vara beredd att betala. Tack också för att du tipsar om cancerförsäkringen den skall jag också genast teckna för mina båda barn och se till att min man tecknar.
Jag var nämligen bara 21 år gammal första gången jag drabbades av cancer och vem har som 21 åring börjat tänka på försäkringar för cancer och annat hemskt i livet. Inte hade jag det iallafall och livet efter det har varit hemskt när det gäller försäkringar. Jag har inte fått teckna någonting som handlar om liv i princip. När vi köpte hus tillsammans min man och jag fick han teckna en försäkring på halva köpeskillingen som skulle gälla om han ve och fasa gick bort men jag fick inte teckna någon sådan (risken var för stor). Tufft för honom att leva med den oron inte bara för mig som drabbad.
Fram för försäkringar som gör att vi som redan är drabbade och anhöriga till oss skall kunna planera sitt framtida liv med trygghet med sig i bagaget.
Idag är det snart 29 år sedan jag drabbades av cancer som 21 åring och detta har varit en tid när jag har fått skaffa mig min trygghet genom eget sparande och kämpa mig till ett lugn i magen. Det har givit mig en personligt utvecklad tillit men även många sömnlösa nätter och stor oro/klump i magen i ondödan. Tack för den säger jag till det stelbenta försäkringssystemen som de stora rika försäkringsbolagen har! Tack så hemskt mycket!
Hurra vad bra att du får ut på din försäkring men ojojoj vad trist det är att försäkringsbolaget bara ojsan nu har vi läst din blogg och det klart att du har rätt. Det känns lite genomskinligt tycker jag. Tycker inte det ska behöva vara så. Verkligen inte. Att rädsla för dålig publicitet är det som får dem att tänka ett extra varv och inte medmänsklighet. Men det klart. Medmänslighet tjänar man ju inte pengar på…
Ja Karin du har så rätt i att man ska vara "besvärlig".
Jag är så glad att det fixade sig med din sjukförsäkring.
Det lugnar en att veta att man har skydd.
Peace Love & Understanding
Kram
Lena
Fanns en rättvisa trots allt även om den baserades på rädsla för dålig publicitet…men bättre det än inget alls. Så glad att man tänkte om för din skull, många kvinnor som drabbas av bc är i många fall mer oroliga över ekonomin än sjukdomen, så ska det behöva inte vara.
Min försäkring löstes ut och jag är glad över det lilla, även om man tycker att det på långa vägar inte kompenserar för all den oro, stympning av ens kropp och annat man utstår som sjuk samt bortfall av att inte kunna arbeta i perioder.
Men fokus på det positiva och glädjer mig över att du nu kan tänka bort denna fråga.
/Kram L
Jag tycker du tar upp ett otroligt viktigt ämne. Självklart ska man ställa krav när man är sjuk, krav som är rimliga. Men jag tänker lite vidare, i hela livet, tänk vad jag känt mig jobbig många gånger för att jag varit rak och för att jag ställt krav. Eller för att jag önskat att människor ska stå för vad de tycker. Nej, de måste inte tycka som jag, men stå för var de står. När det gäller Folksam verkar det fantastiskt, samtidigt undrar man hur det skulle varit om du inte var känd och hade en blogg som många läser. Jag unnar dig all ro inombords och ekonomisk trygghet. Och tack för att du peppar för att man ska våga vara jobbig! Stor kram
Blir så glad och lättad för din skull!
Styrkekram/C
Bra skrivet! Och om det nu var bloggandet som avgjorde så: Hurra! Ett sätt för individen att ta makten över t.ex. försäkringsjättarna.
Varm tanke!
Vad skönt att höra att det löst sig genom Folksam. Vilken tur att någon läste din blogg och att de kollade över detta. Jag ångrar att jag inte tecknat fler försäkringar innan jag blev sjuk, nu kan jag inte det längre…Jag har också Folksam, mn inte fått något därifrån. Genom Lärarförbundet har jag en lärarförsäkring som ändrades det året jag blev sjuk -08, men jag hann inte få någon hjälp av den, eftersom jag hade upptäckt min cancer några veckor för tidigt. Jag missade ca 30 000 kr. Livet har gått vidare ändå med hjälp av min sambo och min mor som stöttat mycket ekonomiskt och på alla andra sätt.
Det är viktigt att ha en anhörig eller vän som kan hjälpa till och stötta när man är sjuk. För då har man fullt upp att ta hand om sig själv.
Kämpa på och ta hand om dig!
Kram Susanne