Som journalist är man van att jobba med deadlines. Igår hörde jag mig själv säga i telefon till Johanna på Bonnier Semic; ”Jag behöver deadlines. Jag jobbar bäst med just en deadline”. När hon undrade lite försiktigt när jag trodde att boken skulle bli klar.
Jag skulle lämnat in boken Knip i slutet av augusti. Men inte haft ro att skriva nåt annat än blogginläggen här, nu måste jag se till att få det gjort.
Så kom jag på hur konstigt det lät. Jättejättekonstigt.
Deadline.
Vem vill ha en deadline… egentligen?!
Ordet hängde kvar också idag när Cissi följde med mig till Radiumhemmet. I morgon är ju en stor dag, det är cellgiftsdag. I morgon ska jag byta cellgifter och också börja med herceptin.
Jag har ångest inför det. Nya preparat som ska in i min kropp, det betyder nya biverkningar och jag som tyckt att jag fixat det – so far.
Känns inte som om ombyte förnöjer, men cancerhelvetet ska dö. Där har vi min deadline och till det behövs alla vapen man kan tillgå.
Tre cellgifter avklarade – check.
Idag fick jag svar på flera av mina frågor. Det är så bra att ta med en kompis eller en person man litar på när man ska träffa sin doktor. Fyra öron hör bättre än två. Två munnar som ställer frågor. Vi hade gått igenom lite i förväg med frågor, sånt som jag undrar över och Cissi kom ihåg att ställa dem. Mitt minne är det ju lite si och så med just nu (läs kemobrain), så det är bra om någon följer med och påminner en om vad man faktiskt undrar över.
Och mycket har handlat om att jag vill veta tidsplanen.
Att jag vill börja planera mitt liv lite grann, i alla fall så mycket som är möjligt.
Nu fick jag den. Så nu vet jag att jag är uppbokad var tredje vecka i ett helt år, från om med oktober.
I morgon gör jag min fjärde cellgiftsbehandling.
Om allt går enligt planerna gör jag min sista cellgiftsbehandling den artonde oktober.
Sedan ska jag ta herceptin 14 gånger under ett år. Var tredje vecka kommer jag att få herceptinet intravenöst. Jag slipper kortisonet vilket gjorde mig enormt lättad.
Jag vet inte var jag fått det ifrån, men jag har trott att man måste ta kortison i samband med herceptin. Det var fel.
Och här är området som ska strålas, varje dag i fem veckor.
Så här ligger man.
Jag skulle lämnat in boken Knip i slutet av augusti. Men inte haft ro att skriva nåt annat än blogginläggen här, nu måste jag se till att få det gjort.
Så kom jag på hur konstigt det lät. Jättejättekonstigt.
Deadline.
Vem vill ha en deadline… egentligen?!
Ordet hängde kvar också idag när Cissi följde med mig till Radiumhemmet. I morgon är ju en stor dag, det är cellgiftsdag. I morgon ska jag byta cellgifter och också börja med herceptin.
Jag har ångest inför det. Nya preparat som ska in i min kropp, det betyder nya biverkningar och jag som tyckt att jag fixat det – so far.
Känns inte som om ombyte förnöjer, men cancerhelvetet ska dö. Där har vi min deadline och till det behövs alla vapen man kan tillgå.
Tre cellgifter avklarade – check.
Idag fick jag svar på flera av mina frågor. Det är så bra att ta med en kompis eller en person man litar på när man ska träffa sin doktor. Fyra öron hör bättre än två. Två munnar som ställer frågor. Vi hade gått igenom lite i förväg med frågor, sånt som jag undrar över och Cissi kom ihåg att ställa dem. Mitt minne är det ju lite si och så med just nu (läs kemobrain), så det är bra om någon följer med och påminner en om vad man faktiskt undrar över.
Och mycket har handlat om att jag vill veta tidsplanen.
Att jag vill börja planera mitt liv lite grann, i alla fall så mycket som är möjligt.
Nu fick jag den. Så nu vet jag att jag är uppbokad var tredje vecka i ett helt år, från om med oktober.
I morgon gör jag min fjärde cellgiftsbehandling.
Om allt går enligt planerna gör jag min sista cellgiftsbehandling den artonde oktober.
Sedan ska jag ta herceptin 14 gånger under ett år. Var tredje vecka kommer jag att få herceptinet intravenöst. Jag slipper kortisonet vilket gjorde mig enormt lättad.
Jag vet inte var jag fått det ifrån, men jag har trott att man måste ta kortison i samband med herceptin. Det var fel.
Sedan väntar operationen vecka 46.
Precis så här görs snittet. Jag började gråta när min läkare ritade upp det här. Jag vet ju att bröstet måste bort, att det är säkrast så. Men jag är inte där, inte ännu. Det blir så chockartat. Så här ska jag se ut i ett år. Enbröstad. Hur vänjer man sig vid det här? Hur förbereder man sig? Jag vet inte hur, men jag måste börja tänka tanken. Vänja mig vid tanken.
Jag vill ha den bästa kirurgen, vem är bäst på att operera bröst på Karolinska?Vem är bäst på att göra bröstrekonstruktioner, vilket jag får göra om ett år. Tips emottages tacksamt. Ni kan gärna mejla mig anonymt om ni vill.
Efter fyra veckor blir det strålning i stort sett varje dag i fem veckor från vecka 50. Man slipper strålas lördag och söndag.
Och här är området som ska strålas, varje dag i fem veckor.
Så här ligger man.Nu ska jag bara smälta det här. Förbereda mig för morgondagen. Har ätit 16 kortisontabletter och om en kvart ska jag äta 16 tabletter till. Nu väntar en knarkig natt, ja, nu väntar några knarkiga dagar och nya biverkningar. Måste göra mig redo.
All styrka och värme till dig, fina Karin!
Hej,
Jag har letat efter din mailadress men inte hittat någon. Har funderat ett tag på att maila till dig. Idag är jag säker på att jag vill 🙂 Ligger några steg före dig…
Det är så j-a jobbigt att behöva bryta ner kroppen med cytostatika. Ingen som ej har gjort det kan ju riktigt förstå. Men du grejar det! Kroppen kommer att återhämta sig. Håll ut, snart är det över!!!
Varma hälsningar Maria
Heja heja heja heja heja dig Karin!
You are the Light!
Kämpa! Kämpa! Kämpa!
K
Läste det här precis när du lade ut det. Fick en orolig känsla när jag såg rubriken, sedan blev jag tagen av dina ord. Igen. Och igen. Men visste inte vad jag skulle skriva. Och jag vet det inte nu heller mer än att jag är med dig i tanken. Kramar och gonatt!
Man får tro på doktorerna, lita på deras kompetens , Dock välj ingen för ung. Sefan tror jag män kanske är mindre estetiska vid operationer än kvinnliga kirurger. Glad att du slipper kortisonet. Håll dig i form med yoga och mat och nära och kära så har du bästa förutsättningarna. Och glöm inte glaset är halvfullt INTE halvtomt. Försök tänka åt det positiva hållet.
Kirurg
Bilderna ser verkligen brutala ut i sin tydliga enkelhet. 🙁 Men du kommer bli den häftigaste enbröstade kvinnan jag sett! Och jag har sett en del. Kramar Sofia
Du kommer vara vacker oavsett. Ber att det ska gå bra med den fortsatta behandlingen, med det som är nytt – att du ska få må så bra som bara är möjligt.
Karin – min fina förebild, är så glad för mitt radhalsband, har det med mig vart jag än reser, tack! du är så fantastisk som delar med oss, allt från recept på Ghi (som jag nu skall koka) till allt det du är med om, skickar massor av kärleksenergi till dig, kramar Mia Rostock
Massa ljus och kraft till dig!
YogaJessica i Ängelholm
Vet du, jag gjorde denna resan för 14 år sedan, jag har varit vackert enbröstad sedan dess. Då var jag 36 år med en liten 10 månaders baby som hade vägrat att amma på mitt sjuka bröst (före jag visste). Att mista ett bröst är ingenting, det är livet man vill ha. Idag finns så fina underkläder och proteser, mycket mycket mer än när jag blev sjuk. Man känner sig kvinnlig och vacker även med ett bröst. Jag brukar inte ha protes när jag badar och solar, det brukar inte väcka så stor uppståndelse, jag tycker jag är fin ändå, min man och mina barn älskar mig likadant med ett eller två. För mig var det helt otänkbart att stoppa in något konstgjort i min kropp, därav valde jag att inte göra bröstrekonstruktion. Givetvis skall man välja det som passar bäst för en själv, jag tycker bara att det är så synd att hela vår värld upptas om yta och att inte räcka till. Jag har givetvis även sörjt mitt vackra bröst, men det är helt överreklamerat att man inte kan känna sig vacker med bara ett, det är svårt när man kommer hem med ett 20 cm långt sår, men det läker. Fokusera på att du är frisk och tala om det för dig själv varje gång du ser dig i spegeln, tala om för dig själv att du är frisk och vacker. Kram