det var en gång

Det var en gång en liten liten kvinna som bodde i ett litet grönt hus i en liten liten by precis där fiiina bygatan, delade sig och blev en större väg. Där i det gröna huset bodde hon med sin man, två barn och en liten liten pudelpojke. Hon var så lycklig. Hon hade allt man kan önska sig. Hon var ofta glad, hon jobbade med saker som hon tyckte var kul. Hon skrattade mycket. Hon hade många många vänner. Hon var uppskattad i sitt jobb och hon levde i kärlek. Hennes liv var precis så där bra och härligt som hon alltid drömt om. Men så en dag knackade en främling på hennes dörr. Den lilla lilla kvinnan ville inte öppna dörren, hon ville inte släppa in främlingen, hon kände instinktivt att han inte kom med goda nyheter.  Men som ett spöke nästlade han sig in i huset och  placerade sig i hennes högra bröst. Där rotade han sig fast, som en igel och skapade kaos i den lilla lilla kvinnans  härliga liv. Han skapade inte bara kaos i den lilla lilla kvinnans liv, utan även de som var henne nära drabbades av olyckan främlingen kom med. Den lilla kvinnan som levt ungefär halva sitt liv, kände tydligt att sagan inte var slut nu. Inte på långa långa vägar. Inte än. Men hon visste att hon inte redan nu kunde skriva ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Finns ens såna slut, tänkte den lilla lilla kvinnan. Måste man inte åtminstone någon gång ha vara riktigt olycklig för att fatta vad lycka är? Men hade hon inte redan varit på botten flera gånger i sina tidigare liv? Varit så där inihelskotta olycklig att livet liksom redan stannat upp ett antal gånger? Hur många gånger ska man nå botten innan man kan säga att man levt lycklig i alla sina dar?
Vad är lycka?
Riktig lycka?
Att vara lycklig tänkte den lilla lilla kvinnan är det att hitta en storhet i det lilla? Men hade hon inte redan gjort det?
Är riktigt lycka, att också kunna vara lycklig i sin olycklighet?
Att våga hitta ljus när allt är som mörkast.
Hur kort mitt liv än kommer att bli, tänkte den lilla lilla kvinnan. Om det så än slutar i morgon, så måste mitt liv ha varit värt något.
Den lilla lilla kvinnan tänkte och tänkte, ville hon vara lycklig i alla sina dagar. Var det viktigt för henne. Njae, tänkte hon. Så kom hon på det;
”Så levde hon ett liv värt att leva, ett värdefullt liv i alla sina dagar.”
 Ett liv där varje dag, också de grå dagarna, de småtråkiga dagarna, de ledsna dagarna precis som de glada, euforiska och lyckliga dagarna var precis lika värdefulla, precis lika mycket värda att leva.
För hur jag än tänker, tänkte den lilla lilla kvinnan. Även om jag inte tänker varför händer det här mig, så är det viktigaste att jag lever. Att jag får leva. Att varje dag räknas. Att ta tillvara dagen, att det är i det lilla ögonblicket som storheten finns, eller kan hittas.
Nej, tänkte den lilla lilla kvinna. Det här är ingen saga som har ett slut. Jag vill inte att det ska ta slut, men jag vill vara delaktig hela vägen tänkte den lilla lilla kvinnan, när hon bjöd den oinbjudna gästen på en kopp riktigt starkt kaffe.