När man går på cellgifter är man extremt infektionskänslig. Därför måste man ta prover på blodet, för att kolla vita blodkropparnas uppgång eller eventuella fall. Ja, ni vet ju vad som hände med mig förra veckan. Jag hamnade på sjukhus. Den här gången vill jag så klart inte att det ska hända. Min älskade man har lagrat upp med munskydd, bomullsvantar och handdesinfektion. Jag måste få in att använda det, men har lite svårt. Vill ju inte känna mig som en liten porslinsdocka som måste hanteras varligt. Jag vill ju så mycket jag kan leva vanligt, ja, mitt liv helt enkelt. Men jag förstår att det inte är så enkelt. Jag ska helst inte flyga, åka tåg eller buss, vara i stora folksamlingar och träffa människor som är förkylda, på väg att bli sjuka eller hujedamej sjuka.
Jag vill ju kunna gå och handla på Ica (eller Konsum, men här i byn har vi bara Ica), men jag märker att jag tycker det är obehagligt när folk jag inte känner ställer sig för nära, hostar rätt ut i luften. Hur jag nästan trycker mig mot hyllorna. Känns också tråkigt att inte kunna krama folk jag möter, som vill uttrycka sin empati för min situation. Jag vill ju krama, och vara som jag alltid är. Men jag borde inte. Måste ju vara rädd om mig de här veckorna som jag tar cellgifterna. Så ni som träffar mig, jag vill inte vara ohövlig, men jag är bara så rädd att hamna på sjukhus igen med dåliga värden. Därför är jag lite försiktig med kramandet. Nån gång i november är jag klar med det här, tills dess är jag känsligt gods. Men då ni då ska vi kramas!
Idag kommer min finaste svägerska Babette. Hon åker ner från Stockholm för att hämta hem mig och Ray för att jag ska slippa sitta på ett fullsatt tåg i morgon tisdag och slippa oroa mig för att bli sjuk. Hur gulligt är inte det. Och Pino ska bo hos Gjertrud och Jan den här cellgiftsveckan.
Nu ska jag äta frukost. En av mina bästa vänners pappa Göran Elwin levde med cancer i 25 år, varje morgon åt han:
Blötlagd (över natten) Havrekross från Saltå kvarn. Äts okokt (raw) med bär, frukt, blötlagda nötter, havremjölk, gojibär och Renee Voltaires goda crunchmusli.
Det äter jag varje morgon. Och varje morgon tänker jag på hur stark Göran var som inte gav upp, som kämpade mot cancerAset. Vilken livskraft, vilken kämparglöd och vilken levnadsvilja. Han om någon kämpade också mot orättvisor i världen. Han var så orädd, så full av rättspatos. Ja, dumma människor ska bekämpas. Människor som vågar vara så finns det för få av, så glad att han förde över det till sin fina dotter. Hon är precis likadan.
Stor kram till dig Karin,
Eva C gav mig länken till din blogg
Din krafft och vilja verkar vara ännu starkare än Görans.
Vi ses när du är tillbaka med din yoga i Båstad.
Petra
Åh Karin vilken vacker bild på dig! Och jag tror att du är precis som din väns pappa, kämpar på hela tiden. Kramar om!
Tack för att du skriver Karin! Mycket klokt och starkt. Min mamma dog i cancer för mer än tio år sedan och hon kämpade hon också, men överlevde inte. Tror och är övertygad om du klarar detta Karin, men samtidigt skall det inte bli ett "stigma" gällande de som "klarar" det och de som inte gör det. För ibland så räcker inte tankens "kraft" hur mycket de som är sjuka och vi anhöriga önskar detta. Det finns något farligt i att se på de som dör som om de inte trodde och kämpade tillräckligt mycket. Karin, tänker på dig och tack som skriver vill jag säga igen! Du är en så fin person som ger så mycket till så många!
Anne
Hej fina Karin!
Du känner inte mig. Men jag är en person som har beundrat dig på håll länge, länge. Enda sedan jag var ungdom och du var reporter i nåt ungdomsprogram på TV. Sedan dök du upp i nåt reportage när jag som ung prenumererade på..jag tror att det var "vecko-revyn"..där det stod om hur du valde att bli mamma som ensamstående. Jag tyckte du var så inspirerande. Sedan kom yogan in i mitt liv. Och såklart dina vackra yogaböcker. Vackra människa som har gett så mycket. Blev så ledsen när jag av en slump hittade till din blogg och nu har suttit och läst den senaste månaden av ditt liv. Vilka prövningar man ska utsättas för som människa! Ibland ofattbart smärtsamma sådana. Och efteråt blir man aldrig densamma igen. Utveckling och omvärdering. Hoppas att du klarar av att använda dig av mindfulness under den här "resan". Den hjälpte mig mycket när jag var sjuk. Inget vet vi, mer än att vi har detta Nu. Men i det finns också möjligheter. För när ingenting är säkert är allting möjligt. Det är möjligt att du har fått en chans att skala av allt som är ego, för ett andligt pånyttfödande som kommer göra dig till en ännu mer fantastisk människa. Det är vad jag väljer att tro. Många tankar till dig och din familj. Kramar, Elisabeth L.
Tack för att jag får läsa. Regnet har öst ner hela dagen. Tänkte söka på yoga bloggar och kom till dig. Skickar energi från fjällen i spöregn.