Vi är tillbaka i Båstad. Kom med ett sent tåg igår kväll och hamnade i ett uptempoBåstad, snart, typ nu börjar tennisveckan. Tjo och tjim i hela lilla byn, känns så märkligt att vara där jag är. Partymänniskor, fest och korta kjolar. Utseende och snabba bilar. Status och att vara rätt, ha de rätta kläderna, vara på rätt ställe med rätt människor. Stundvis säkert jättekul, jag var också en flicka som sprang ute jämtjämt. Men, nu min hårbotten kliar, det sticker och drar. Jag känner att det håller på att hända, att snart faller håret. Känns som när man försöker lirka sig ur en fuktig sovsäck. Snart ligger det tussar på kudden. Ray säger att vi rakar av oss håret ihop. Åsså, min kommentar: Du kommer att vara mycket finare än jag i rakade skalle. Jag kommer att se ut som SkallePer.
Jag är fåfäng. Jag tänker att min skalle under håret inte är fin i formen, Eller att den är sårig. Man vill ju ha en snygg skallform om man nu ska vara skalliga damen ett tag.
Det är ju bara några månader. Det borde jag klara. Men egentligen är det nog inte så mycket håret, utan vetskapen att också ögonbryn och ögonfransar ryker.
Jag vaknade tidigt i morse. Sover oroligt. Men bestämde mig för att gå och yoga. Det var fint att gå i morgonsolen Köpmansgatan fram till studion. Så många gånger jag gått den här gatan fram och tillbaka. Jag och Pino för att ha yogaklass, i sommar är det nionde sommaren jag är i Båstad. Och den här sommaren jobbar jag inte, utan är elev.
Trodde att det skulle kännas märkligt, men allt känns bara att det blir som det blir. Det som är menat att bli. Karolina som tar hand om min studio är helt fantastisk. Hon hade städat hela lägenheten och bäddat rent i vår säng. Så himla gulligt och idag lagade hon en linssoppa som var så god. Känns som något nytt för mig att låta människor hjälpa mig, och jag vet inte, men jag tror jag är nåt på spåret. Jag är där jag är.
Och ur det här kommer nåt annat att växa, något jag kanske längtat efter men inte förstått vad.
Pratade med min sköterska på Radiumhemmet. Ett uppföljningssamtal. Jag har inte behövt ta tabletterna mot illamående. Det känns så himla skönt. Jag har haft ångest, den har gått som i vågor. Men jag har kunnat hålla det i schack genom att andas och idag genom att yoga. Gjorde hela första serien, inte setu bandhasana, eller huvudstående dock. Det får vänta.
Berätta för Maria (min sköterska) att jag känner mig som att att jag är bakfull, att jag inte hittar orden att jag känner mig glömsk och snurrig. Och hon sa att det var vanligt och att de lite skämtsamt kallade det för KemoBrain.
– Du har blitt som mormor som bara glömmer saker och upprepar andra, skrattade min dotter Mira när jag berättade om vad de sagt på Radiumhemmet.
Så bara så att ni vet, det finns nåt som heter KemoBrain och jag är i det stadiet just nu om ni tycker jag skriver sluddrigt.
Karin,
det var så fint skrivet. Vi är många som tänker på dig. Tack för att du delar med dig!
Anne S.
Du skriver inte sluddrigt, du är klockren! Och att du är något på spåren som du skriver…kanske är det så. Och jag älskar att du skriver det! Stor kram
Hej Karin
Jag tycker det känns overkligt att en ängel som du fått cancer. Jag gjorde lite yoga med dig för två år sen. Du har så mkt ljus och kraft så cancern kommer flyga all världens väg ifrån dig. Och kanske skriver du en bok om det… som kommer ge så mkt till så många kvinnor.
All kraft, tålamod och lycka till, kram från Erika
Hej vackra du!
*Skickar ljus och styrka*
/Viralila
Att ta en dag i sänder och att vara i nuet i varje stund. Tänk att det ska behövas cancer för att vi ska komma dithän… Kram Karin. Hoppas det du är på spåret kommer att vara värdefullare än det sjukdomen tar ifrån dig 🙂
Karin – följer din blogg och allt du skriver. Det ger perspektiv och nyttig påminnelse om livets skörhet. Vilken styrka att dela vad som sker utom och inom dig. Skönt att höra att du är i trygga händer – på alla sätt. Du och Ray finns i våra samtal och tankar. Kram till er båda <3
Kemobrainen känner jag igen.
Glömde nycklar och tappade saker. Sa konstigheter.
Men det går över…som tur är.
Kram
Spännande att läsa din blogg både nu och tidigare. Skickar lite energi från Dalarna. Starkt att du fortsätter skriva. /Rebecca, Borlänge
Karin, du kommer vara slående vacker utan hår.., vissa bara har DET och du är en av dem..
Tänker på dig// Pernilla T
Kära fina Karin, nu har jag äntligen fått läsa dina rader efter några dagar helt utan dator. Du skriver så rakt in i hjärtat och du kommer att bli fantastiskt vacker även utan hår. Precis som du är med. Idag gjorde jag min yoga på klipporna här ute. Det var så länge sedan och det vad helt igenom ljuvligt och du var med hela tiden. Varmaste tankar. //Anna S