Idag är ingen bra dag.
Idag har jag gjort skelettprovet och det var fruktansvärt. Idag har jag också gjort datortomografin, och det var också hemskt, hemskt. Fan, det är bara början och jag får ångest när jag ligger i olika maskiner och scannas uppifrån och ned. Kanyler, sprutor och olika portar in i kroppen. Så rädd att personalen ska se mig som en i mängden, som ett löpande band. Att de ska ta hårt i mig och inte värdigt.
Att de inte ska se att jag är rädd, att hela min värld förändrats. Men hittills alla har varit supergulliga, snälla. Och mitt i allt min man, min älskade man, som följer med. Håller hand. Uppmuntrar och finns där för mig. Jag är så tacksam att jag inte är ensam i det här.
Att jag får vara liten och gråta mot hans axel och i hans famn.
Nu är det bara väntan.
Om cancern spridit sig.
Jag är så orolig och så rädd.
Jag ser alla dessa tappra människor, som små fågelungar med tufsigt hår, om de ens har något hår. Snart blir jag också en av dem.
Som kämpar, vill leva. Vi ler mot varandra i väntrummen.
Idag tittade jag in en kvinnas ögon och jag kände att vi såg varandra, så där på riktigt såg utan ord. Jag såg hennes sorg och hennes rädsla och jag såg att hon såg mig.
Att vi liksom såg förbi allt det där ytliga.
Fan, sorg och rädsla syns i ögonen. Så är det.
Men ändå vi försöker vara tappra, stå emot, kämpa.
Gick och klippte av mig en stor del av håret. Har någon sorts page nu.
Sannolikheten att jag tappar håret av cellgifterna är väldigt stor, och jag tror det känns lättare om tussarna liksom är mindre som ramlar av, än att mitt långa hår ligger där en dag i sängen.
Min doktor, Elisabeth Lidbrink säger att hon har bara träffat på en person, under hela sitt yrkesamma liv, som inte fick sitt hår tillbaka. Så jag får se det som en Sinead O’connor-period. Jag kommer att få tillbaka håret.
Jag kanske blir brunett, jag kanske får lockigt hår.
Nej, idag var ingen bra dag.
Men tack gulliga Ellie för boken, som låg och väntade när jag kom till Stockholm i lördags och tack Emily Gray för braiga ”vattnet” och tabletterna. Och tack alla ni fina som mejlat mig recept.
Jag ska tänka på Ludmila som tävlade med cellgifter. En riktig kämpe och alla andra som inte gett upp. Men idag var ingen bra dag.
Idag har jag gjort skelettprovet och det var fruktansvärt. Idag har jag också gjort datortomografin, och det var också hemskt, hemskt. Fan, det är bara början och jag får ångest när jag ligger i olika maskiner och scannas uppifrån och ned. Kanyler, sprutor och olika portar in i kroppen. Så rädd att personalen ska se mig som en i mängden, som ett löpande band. Att de ska ta hårt i mig och inte värdigt.
Att de inte ska se att jag är rädd, att hela min värld förändrats. Men hittills alla har varit supergulliga, snälla. Och mitt i allt min man, min älskade man, som följer med. Håller hand. Uppmuntrar och finns där för mig. Jag är så tacksam att jag inte är ensam i det här.
Att jag får vara liten och gråta mot hans axel och i hans famn.
Nu är det bara väntan.
Om cancern spridit sig.
Jag är så orolig och så rädd.
Jag ser alla dessa tappra människor, som små fågelungar med tufsigt hår, om de ens har något hår. Snart blir jag också en av dem.
Som kämpar, vill leva. Vi ler mot varandra i väntrummen.
Idag tittade jag in en kvinnas ögon och jag kände att vi såg varandra, så där på riktigt såg utan ord. Jag såg hennes sorg och hennes rädsla och jag såg att hon såg mig.
Att vi liksom såg förbi allt det där ytliga.
Fan, sorg och rädsla syns i ögonen. Så är det.
Men ändå vi försöker vara tappra, stå emot, kämpa.
Gick och klippte av mig en stor del av håret. Har någon sorts page nu.
Sannolikheten att jag tappar håret av cellgifterna är väldigt stor, och jag tror det känns lättare om tussarna liksom är mindre som ramlar av, än att mitt långa hår ligger där en dag i sängen.
Min doktor, Elisabeth Lidbrink säger att hon har bara träffat på en person, under hela sitt yrkesamma liv, som inte fick sitt hår tillbaka. Så jag får se det som en Sinead O’connor-period. Jag kommer att få tillbaka håret.
Jag kanske blir brunett, jag kanske får lockigt hår.
Nej, idag var ingen bra dag.
Men tack gulliga Ellie för boken, som låg och väntade när jag kom till Stockholm i lördags och tack Emily Gray för braiga ”vattnet” och tabletterna. Och tack alla ni fina som mejlat mig recept.
Jag ska tänka på Ludmila som tävlade med cellgifter. En riktig kämpe och alla andra som inte gett upp. Men idag var ingen bra dag.
Åh – Karin, vad du får gå igenom! Fy fan, fy fan fy fan. Blir så ledsen, sitter här alldeles tårögd och läser allt du så generöst delar av din sorg, dina rädslor, din kärlek…Tänker på ditt vackra hår, som jag vet att du älskar så! Kan det vara en tröst att veta att du är vacker i alla längder?? Du är en kämpe Karin, så stark och öppen i hjärtat. Den här jävla cancern har inte en jävla suck! Så bara ÄR det.
Kram/F.
Från en som bara råkade snubbla över din blogg: önskar dig all styrka och kraft!
/Kristina
Hej Karin
Vet heller inte vem du är, men du är en fantastisk person och kämpa på. Jag tror att du är ämnad nåt stort i framtiden
För en herrans massa år sedan lekte våra barn, där på Kungsholmen. Min Adam och din Mira. Miras pappa som är från samma stad som jag. Livet som pågår. Ibland härligt och ibland förfärligt. Jag kan inte alls förstå där du är just nu och samtidigt vet jag något om sårbarheten. Efter två lungoperationer med fem års mellanrum, kollapser utan förvarning. Att en blick, en hand, en omtanke kan ha så otroligt stor betydelse i de ögonblicken när livet är så påtagligt och rädslan så stor. Mina tankar går till dig med en önskan om det allra bästa.
<3 till dig Karin!
Be strong!
Eva A
Min räddning var att tänka att det inte var jag som var sjuk…bara min kropp. Jag är hel fast jag inte alls är det. Det funkar.
Stor Kram
Kram kram kram kram kram kram kram
Hoppas du sover gott just nu, trots allt. Och att du får vakna till en dag i morgon som är bättre. Skönt att du klargör att du inte svarar på allt vi skriver, det är det enda sättet jag vågar skriva, med säkerheten på att du inte känner dig tvungen att svara. Puss!
Styrka styrka styrka styrka….
Hej Karin,
Sitter med tårar i ögonen och läser dina tankar, känslor och vad du drabbats av. På bara en sekund kan verkligen livet ta en helomvändning….Jag tänker på dig och skickar massor av styrkekramar! Eva/Ayurveda : )
Har också råkat snubbla in på din blogg – du är med mig i mina tankar !!