första dagen

Andra juli 2012

Idag är första dagen på mina behandlingar.
Min vecka:
Måndag: Läkarbesök & Thorax
Tisdag: Skelettröntgen & Datortomografi
Onsdag: Träff med ”min” sköterska & genomgång inför morgondagen
Torsdag: cellgifter

Idag har Rosa namnsdag.
Rosa.

Känns som ett tecken, hoppas det är ett bra tecken.
När jag med tanken snuddar vid hur det kommer att bli, blir jag rädd och väldigt liten. Igår var en sån dag. Min kropp blev alldeles tung ville inte ta mig ur sängen. Sov mig igenom den fina och soliga dagen. Däckade totalt. Jag pendlar mellan fullständig förtvivlan och misströstan. Och oro, oro.
Och så kämparglöden som väcks till liv då och då.
YrvädersKajsa, som min låtsasfarfar Eld kallade mig, han som jag adopterade när jag var fem år, eftersom jag inte hade någon egen farfar. Och så tyckte jag att farfar Eld var så mysig. Han målade teckningar och skrev kåserier där jag är testpilot eller äventyrare i djungeln. Den orädda, vilda flickan. Den Kajsa finns kvar. Alla som känt mig länge kallar mig Kajsa. Det är trygghet för mig. Kajsa Kavat.
Jag förstår att det är precis så det är.
Så det kommer att vara.
Att jag ska tillåta mig det.
Liten ibland och så stor och säker. Då när jag är säker på att allt ska bli bra, att jag ska besegra den här cancern.
Och jag tänker på alla som gjort den här resan före mig.
Var tredje svensk får cancer.
Var tredje svensk.
När man hamnar här där jag är, omvärderas liksom allt. Självklart är allt jag önskar just nu, att bli frisk. Men jag tänker på allt jag lagt energi, oro, tankar och känslor på. Så många onödiga tankar om saker som egentligen inte betyder nånting. Men vi tror det när vi snurrar på i livet.
Det viktigaste i livet är relationerna. De nära. Din familj. De du älskar och som älskar dig tillbaks. Det är precis där du ska lägga din energi och dig själv. Jag är så glad att jag har så många som bär mig de där dagarna när allt faller. När jag inte orkar, när jag gråter förtvivlat och har dödsångest. Inte så mycket för att jag ska dö, utan för att jag kanske ska lämna de jag älskar. Det är jag rädd för. Jättejätterädd.
Men rädslan ska inte besegra mig, inte heller cancern.
Men om ett par timmar ska jag knyta min knallrosa sjal om halsen och ta mig till Radiumhemmet. Rosa sjal för alla oss kvinnor som drabbas och drabbats av bröstcancer och jag ska bekämpa den här cancern.
Och ni ska veta att jag läser alla inlägg, kommentarer, sms. Jag kan inte svara på allt, då skulle jag förbruka för mycket av min energi. Jag hoppas ni har förståelse för det. Men jag är så väldigt tacksam för alla era hejarop, så evinnerligt tacksam. För de där dagarna, stunderna när allt rasar så hjälper det att läsa era snälla kommentarer.
Tack för hejaropen och värmen och hjälpen.

0
0