jag går dit näsan pekar

Ibland tänker jag så här. Livet visar vägen. Och ibland ser man en röd tråd om man tittar tillbaka, och funderar lite över de vägar man tog, ibland rena rama senvägen, men också genvägen, som lite längre fram ändå tvingade en att sakta ner.
Ibland är vägen gumpig, bumpig, hoppig, stötig, ja, helt enkelt känns det mer än någonsin. Och ibland upplever man att det liksom glider fram som en vassbåt i backwaterdistrikten i Kerala i södra Indien. En flodfärd i lugn och ro.
Jag vet inte riktigt var jag är nu.
Ibland känns allt lätt och riktigt och jag vet minsann vart jag ska, jag liksom går dit näsan pekar. Men så vissa dagar, är det svårare.
Jag tänker alldeles för mycket.
Jag kanske hakar upp mig.
Som en lp-skiva som fått en repa.
Fast solen skiner därutanför, och jag har det så bra i livet.
Just då, kan jag känna mig sorgsen.
Min periodtracker (min typ enda och superviktiga app) visar på ägglossning, ha, där har vi det, för det är också precis då som pmsen startar.
Först är man barn, sen blir man en pubertal tonåring. SEn är man kvinna länge, länge för att bli en pubertal kvinna i menopausen.
Haha jag har degraderat.
Livet visar vägen, puh.
Nu är det nog några jobbiga menopausår jag har framför mig.
Livet visar vägen, jag måste lita på det.
Sånna här dagar kan man googla runt och hitta såna här härliga youtubeklipp:
KOlla vilket frieri