Var rädd om livet, det skall glädja dig, var rädd om ljuset, det skall leda dig, var rädd om mörkret, det skall skydda dig, var rädd om slutet, det skall rädda dig.
Bo Setterlind
När jag var lite flicka var jag så fascinerad av äldre människor. Historierna och den där säkerheten som jag alltid upplevde att äldre hade. Den som kommer med åren… Den jag avundades när jag var ung. Jag har nog haft alldeles för bråttom att bli gammal. Längtat efter att bli pensionär har jag liksom gjort i flera år nu.
Vi hade mycket kalas i mitt hem, många spännande personer som passerade. Jag har berättat det förr, men ofta på de där middagarna så utbröt nån sorts poesibattle. Vi brukade skoja om att vår pappa och hans vänner läste sina nyskrivna dikter för varandra. Vi brukade härma dem och skratta så vi kiknade jag och mina syskon. Men nånstans tror jag att vi fick med oss en god egenskap, (som jag tycker är god…) nämligen det här med att tycka det är okej att folk ställer sig upp och reciterar en dikt på en middag. Haha så osvenskt, men så härligt. Jag kan älska det överdrivna. Jag älskar människor som tar plats på det sättet. Mera visa känslor, mera gråt och glädje i vårt land.
Mer Arja Saijonma som insvept en röd fana sjunger en sång på ett torg. Kan inte hela historien, men kommer ihåg just det.
Dikten ovan är skriven av en av min barndomsfavoriter. Bo var vän till familjen och jag tyckte så mycket om honom. Han var en sån som såg också de små i en familj, och frågade hur man mådde och ställde de där extra frågorna som gjorde att man kände sig sedd.
Alla vill bli sedda.
Och tänk att man kan komma ihåg alla de som såg en på RIKTIGT när man växte upp. Och tänk vilka spår de sätter i en människas liv. Som ger en kraft att gå vidare, som gör att man känner sig värdefull och i allra bästa fall speciell. Vad jag önskar alla känslan av att få känna sig speciella nån gång i sitt liv. Vi vet att föräldrar är viktiga för ett barn, men dagispersonalen, fritidspersonalen och skolan har också den viktiga och sårbara uppgiften. Men också vi andra som då och då möter ett barn.
Jag kan också minnas när vi hade gäster hemma när jag var barn. Hur underbart det var att sitta och lyssna på samtalen. Det finns så många fina minnen. Vi har suttit många kvällar runt lägereldar med musik och skratt. Jag känner ofta att det idag ser så annorlunda ut. Det är så mycket annat som tar plats. TV, datorer m.m. Stressen känns större idag eller är det för att det nu är JAG som är vuxen!? Försöker tänka på det och hoppas att även mina barn får fina minnen och att de känner sig älskade och sedda Så att de kan växa upp till starka. I mitt yrke som sjuksköterska tänker jag mycket på att se BARNET jag har framför mig. Att uppmuntra och inte tala över dess huvud. Det är ju faktiskt något som går utmärkt att göra jämnt. Hoppas att jag brukar det, men från och med NU ska jag verkligen tänka på det. Barn är så underbara och varje individ unik så tack för de kloka orden.
Tack för att du läser. Kram