indiatorka

Om man inte varit i Indien, kanske man inte förstår det här inlägget. Men jag har en så stark kärlek till Indien. Känns som jag varje år måste åka dit, om så bara för en liten stund och insupa lite Indien.
Indien är som en kärlekshistoria, först är man liksom uppöveröronen-kär, sen stillas den där känslan och nån sorts vana infinner sig. Ett lugn, man vet att man kommer tillbaka, man vet att landet ligger där det ska. Det kanske ändrar sig från gången innan man var där, men i det stora hela är det samma känsla som man liksom vaccinerats sig med.
Nu har jag varit så många gånger i Indien att jag slutat att räkna. Låter kanske urfånigt, eller ”stöddigt”, men vad spelar gångerna för roll, det är ju känslan jag vill åt.
Jag älskar Italien också, det är en annan kärlek. Det är mer min ungdomshistoria, min barndom typ. Något som följt med i hela mitt liv. Där är det maten, värmen, det dramatiska, kaffet, det överdådiga och det fantastiskt vackra rent estetiskt.
Indien förälskade jag mig i som vuxen.
Det är en annan kärlek.
Jag älskar kaoset, men också reglerna i kaoset. Som att åka scooter i en stad. Utifrån ser det helt kaosigt ut, men det råder hjärnkoll. Och nog vet man sin plats, och sin tur att få svänga ut, ha företräde eller inte företräde. Där behövs inga trafikskyltar.
Maten, värmen. Indien är inte så där lättälskat som Thailand.
Nej, Indien är som en tonårsdotter. Man vet att man älskar henne, man förstår inte varför vissa dagar, men man är liksom impregnerad.
På fredag åker jag till Goa, två veckors sol, bad, yoga och jäklarans vad jag ska andas Indien.

 Här får ni mig på en elefant som badar.Jag kan inte vända bilden, tyvärr.

Namaste och omshanti, får se hur mycket jag uppdaterar. Ska försöka, det lovar jag.

0
0