känslig personlighet

Jag ska vara ärlig, en känsla av att inte duga, inte duga hela vägen infann sig när jag hamnade i nån sorts Voice-limbo när Yourlife lades ned. Som om jag stod och sjöng och sjöng mot en massa ryggtavlor, och ingen stol vände sig om och sa: ”Du är med. Välkommen till oss.” De mest populära bloggarna gick vidare nånannanstans, men för min röst fanns ingen plats. Jag började titta på hur jag skriver, och läsa de andras bloggar. Den känslan är ofräsch och jag tycker inte om själva känslan av missunnsamhet. Hatar, hatar det och då måste jag tänka på ett annat sätt, hur bra jag har det. Att jag är jag. Att det är viktigt, i alla fall för mig 😉
Jag vet ju vad jag vill skriva om. Jag vet också vad jag inte vill skriva om.
Man vill se ett hjärta på scen, så ungefär sa Ola Salo om att hitta rätt röst i The Voice. Kan låta så pretantiöst, men ungefär så känner jag. Allt måste utgå från en känsla som kommer direkt från hjärtat, eller magen – inte nåt smart uträknat utan just nåt jag tänker. Det är kanske därför jag är så lätt att sålla bort, vifta åt sidan, just för att jag är ett känslopaket. Men jag är så gammal nu att jag inte orkar spela ball, inte orkar vara nåt annat än det jag är. Försonas med det som är jag. Att jag drivs så av hur jag känner och allt annat känns så oviktigt. Både högt och lågt, socker och salt, surt och sött, skratt och sorg och upp och ned i en härlig känslocentrifug.
Jag har alltid undrat lite hur andra känner.
Om de också går om kring och känner hela tiden. Jag försöker inte vara extremt djup, för det är också ett handikapp. Ett stort enormt handikapp att hela tiden känna, att ha en massa osorterade känslor, sina egna och andras i magen. Inga små fina fjärilar utan just känslor.
Men det är också ett fint och fantastiskt redskap, ett verktyg, för när jag hittar en likasinnad blir alltid mötet så varmt, så stort, så innerligt och vi binder band som inte kan tas sönder.
Jag har undrat över det.
Ibland tänkt att, ”Hm jag kanske har adhd”, men så läser jag om det, och känner ”Näe, det passar inte in på mig”. Så hittade jag den här bloggen och känner bara JA,JA, JA. Stämmer in.

Här är några rader: ”För att förstå hur mycket du tar in och hur mycket din kropp och sinne belastas varje dag kommer här ett exempel.

Tänk dig att en person ofta vistas i ett klassrum, han/hon gör en överblick av rummet på morgonen och konstaterar att rummet ser ut som vanligt. En person med hög känslighet vistas i ett liknande klassrum, han/hon kommer dit på morgonen och konstaterar att Olle har placerat sina saker på fel hylla, att Anna flyttat sin bänk ett par decimeter, att Karin ser bekymrad ut och att Anders kommer att bli mer bråkig än vanligt idag.

En känslig kropp registrerar detaljer och tar in massor av information på bara några sekunder. Det här sker hela tiden, dag ut och dag in. En del lär sig att stänga av vissa delar av informationsflödet, andra lär sig att hantera informationsbelastningen genom vila och återhämtning.”

Gå in och läs mer på Anneli Fromells blogg: Leva med känslig personlighet

0
0