Jag vill vara i varje-dag-yogan

Idag var jag tillbaka hos Natalia igen och kämpar med mina rädslor i yogan. Så härligt. Jag har varit iväg och ”knarkat” lite olika workshops, och nu kommit till punkten att jag kanske ska ta det lite lugnt med just workshops. Det finns en risk att man blir helt uttröttad, tom på något sätt. För mycket information, som till slut gör att jag försvinner från yogan. Från stommen, varför jag yogar och vad yogan gör för mig. För mitt inre, för glädjen i mig. Att jag tappar bort mig och känner mig som värsta losern. Typ här har jag yogat varje dag i tio års tid och ÄNDÅ inte fattat att jag gör fel. Som lärare måste man vara försiktig med vad man förmedlar. Jag vet det är svårt. Men jag vill aldrig gå ifrån en yogaklass och känna mig dålig. jag vill gå ifrån en yogaklass och känna en lust att vilja lära mer, våga mer. Utmana mig att göra sånt som är lite småläskigt, men i en trygg miljö. Förstår du vad jag menar?

Yoga gör mig glad – vanligtvis. Jag vill röra min kropp. Jag vill bända den och jag vill jobba med min kropp. Jag vill inte hela tiden tänka på att jag gör fel. Min kropp har varit med ett tag nu, den känner när nåt är fel. Den vet när den är trött och inte vill mer.
Den stannar upp när det gör ont. Den tar det lugnt när den behöver.
Jag tror jag har det redskapet.
Eller att jag förstår min kropp lite.
Men yogan gör mig glad. Det vill jag hålla kvar vid.
Jag vill inte att yogan ska vara nåt svårbegripligt som bara vissa kan ta till sig.
Yoga är folkligt. Yoga är för alla.
Och det gäller liksom inte bara filosofin, utan också rörelserna.
Livet är till för att levas, inte förstås. Och som Tommy Hellsten säger; Den som gör tvärtom, alltså försöker förstå livet istället för att leva det, har gjort sitt eget huvud till den högsta auktoriteten. Det där skulle man kunna applicera direkt på yogan. Yoga är till för att yogas, inte förstås.
Där vill inte jag hamna.
Jag vill vara i varje-dag-yogan.