Vad det är konstigt med hur man fungerar. Jag är 46 år. Jag har varit med om en del. Både glada och härliga saker, men också sorgliga och jobbiga saker, sånt jag varit tvungen att bearbeta. Jag är verkligen en förespråkare till terapi. Synd bara att det är så dyrt,och när det inte är dyrt är det krångligt att hitta en terapeut som man gillar och som vill ta emot en. Det var inte det det här skulle handla om, utan om : jag har upptäckt en sida hos mig.
Jag är stark. Vet oftast vad jag vill. Kan säga nej och ja, försöker känna efter. Vågar ta konsekvenserna om jag agerat fel.
Haha låter bra va?
Men, jag har svårt med att sätta gränser och vara alltför tydlig till folk som är nära, som vänner typ. Då menar jag när jag tycker att jag blir felbehandlad. Om jag tycker att någon som är nära, alltså vänner (för med närmsta familjen är det inte så). Men om jag upplever att en vän är dum mot mig, så får jag så ont i magen och vet inte riktigt hur jag ska värja mig. Det där tycker jag är så konstigt. Jag blir liksom ledsen för den personens skull. Och jag har märkt att de som sårat mig mest, är personer som inte gått i terapi. Att de på något sätt är omedvetet ”elaka”. Jag måste lära mig bli bättre på att säga; varför säger du så?, Jag blir ledsen/sårad/arg när du säger så. Jag måste lära mig att kanske inte agera argt, utan just sätta fingret på i stunden när jag faktiskt blir ledsen över något som sägs eller görs. Det där är svårt. Min utmaning helt enkelt. Ja, det är lite min reflektion en dag som denna.
Det där känner jag också igen. Är också "stark" – vad nu det är 🙂 men med vänner som gjort illa, omedvetet naturligtvis, har jag fått bestämma mig ordentligt för att överhuvud taget fixa att nämna det. På jobbet inga problem med att vara rak. Kanske säger något om mig? Och jag håller med dig, terapi är en god investering. Och många ÄR omedvetna av vad de sänder ut. Jag brukar försöka tänka mig ett skydd, som ett filter som utgår från mitt centrum gentemot människor som sårar, och det fungerar förvånansvärt bra! Plus att säga till förståss…Kram Karin!
Jag har upplevt och känt ungefär samma sak. Särskilt dendär vintern för några år sedan då jag var sjukskriven och gick i terapi. De "omkringpersoner i mitt liv" som själv hade krisat och mått dåligt var de som stöttade mej och tog mej på allvar. De som aldrig (?) kämpat för att orka upp om mornarna var de som ryckte på axlarna och tyckte jag skulle rycka upp mej. Det sårade enormt. Att jag bara inbillade mej, ungefär. Idag finns de "rätta" vännerna kvar, de som gick bredvid när jag tappat balansen. De andra behöver jag inte längre i mitt liv.
Kram!
Det är konstigt att det är så svårt att säga de där orden. Istället håller man masken och låtsas oberörd. Är det typiskt "svenskt"? Att vi inte ska visa det vi tror är svaghet, men som egentligen är styrka. Vi har som inbyggt att det är svaghet att visa att man blir ledsen, arg osv… Istället borde vi inse att det är en styrka att säga de där orden, visa vad som sårar…