jag väntar på dig!

Jag har bytt shala för ett tag. Det är inget farligt beslut, om nu någon skulle tycka det. Men jag ville gå till den shala där min fina vän varit den sista tiden, innan hon blev sjuk. Där längst fram på altaret samsas Krishnamcharya, Guruji och T. Det ger mig stöd.
När en vän blir sjuk, så drabbas man. Hela omgivningen drabbas.
Det finns i en, oron och saknaden.
Då känns det lite lugnande att vara där man vet att det också finns en saknad, en oro. Vi pratar inte om det, men det finns.
Det är både läkande och sorgligt. Men jag är där OCH jag väntar på Ts tassande steg in i shalan, och att hon ska rulla ut sin matta och att jag sen ska höra hennes andetag, alldeles lugnt och rytmiskt. Precis som det ska vara.

Jag kan bli lite arg på mig själv, att jag kanske inte hörde av mig. Att det gick för lång tid innan vi sågs.
Senaste gången jag träffade T, hade hon köpt nya stövlar. Vi kom cyklandes på bron från Tegelbacken till Gamla stan, från varsitt håll. Vi stod där mitt i cykelbanan med våra cyklar och babblade. Mitt i rusningstrafiken. Jag var på väg till Ray och T, skulle till söder. Man babblar så lätt med T.
Man babblar om högt och om lågt. Och man skrattar.
Och vi bestämde att vi skulle ses – på riktigt. Men så blev det inte av.
Och vi som hade våra Säg inte nej- fredagskvällar. Som yogi är det så lätt att bli så där kär i yogan, att man alldeles glömmer bort att man har ett liv att leva. Att man måste ut bland människor, inte alltid vara så präktig och duktig och gå och lägga sig i tid, för att kunna gå upp tidigt och yoga. Så vi tvingade oss att säga Ja till kalas och annat skoj. Ja, vi hade skoj.
Så nu är jag här hos Natalia i hörnet St paulsgatan/Björngårdsgatan, http://www.mysore-stockholm.se och väntar på dig T. Och vad ska jag säga, den där späda spanjorskan hon får mig att jobba. Det var länge sedan jag hade sån här träningsvärk i kroppen. Jag litar helt och fullt på henne, och det är din förtjänst T. Tack! Snabba dig nu att bli frisk, jag väntar på dig.