Jag har en vän som är sjuk. Det är tungt och orättvist, ja, livet är orättvist. Jag vill inte att hon ska vara sjuk. Jag vill att hon ska vara frisk och att hennes blonda lockiga hår ska flyga i vinden. Jag har en bild av henne i mitt huvud, när hon sitter på stranden i Indien och med just en ängels tålamod står ut med att försäljare efter försäljare vill kränga krimskrams på henne. Hon tittar och ägnar intresse åt varochen. Själv tröttnar jag snabbt, och hittar på anledning efter anledning för att slippa titta. Men hon, hon vänder och vrider och provar och köper lite av var och en. Ett tålamod utöver det vanliga.
Jag vill att hon ska sitta där på stranden igen med alla karnataki-tjejer runt omkring sig.
Jag vill. Jag vill. Jag vill.
För några år sedan yogade vi varje dag bredvid varandra och vi gjorde det under några år. Och efter yogan gick vi varje morgon och drack kaffe och åt en macka och pratade om allt. Om livet, om yoga, om killar, om vänner, om kärlek, omöjlig och möjlig. Mycket pratade vi om hur vi skulle få ihop pengar, så vi kunde åka till Indien. Och en gång gjorde vi det ihop. En mycket, mycket bra resa.
Vi avhandlade det mesta och vi skrattade mycket. Och vi skrattade åt att vi varje morgon faktiskt ställde oss där på mattan, för att göra samma sak om och om igen. Som två yogaknarkare. Jag tycker så mycket om henne. Har alltid gjort.
Sedan flyttar man, saker händer, och man byter yogastudio och jobb och man ställer sig bredvid någon annan varje dag och yogar i en annan studio i en annan del av stan.
I måndags gick jag och yogade i den studio där hon brukar yoga. Jag har inte varit där förut. Jag ville vara där hon brukar vara. Hon satt i väggarna. Jag var inte riktigt förberedd på det. Hennes bild på altaret, bredvid Guruji. Hennes fina leende precis som på stranden i Indien.
Jag tänker att om jag tänker så det knakar, om jag har bilden av henne på stranden i Indien, som min inre bild av henne, som jag kan ta med mig till vilken yogastudio jag än besöker – så kommer det att bli så. Att hon om några månader sitter där på stranden, leende och brun och med sitt fina hår som ljusnat av solen.
Hej Karin,
Har precis hittat till din blogg. Blir rörd och varm när jag läser dina fina inlägg. Tänker på din vän… skickar styrka till henne. Till dig. Till livet.
Hälsningar från Sofie i Stockholm
Tankar, kramar och energi till dig och din vän!
Omtanke. Kram.