snigelfart leder också någonstans

Under och efter min Indienresa var min kropp så glad. Allt kändes så enkelt. Sol, bad och smaken av Indien gör något med trötta, kalla och bleka svenska kroppar. Jag började med andra serien igen. All min tid jag lagt ner på första serien och komma tillbaka efter knäoperationen för ett antal år sedan. Hade gett resultat.
Jag som länge trodde att jag stannar väl här i första serien.
Det var ju i andra serien som jag skadade mig.
Jag intalade mig att det var gott nog. Att jag var nöjd med det som var. Och det var jag. Jag är glad för att jag inte hetsar fram resultat. Jag är glad för att jag vet nu, att en dag i taget leder någonstans. Att långsamt leder någonstans. Det må vara snigelfart, men dock en riktning Och jag har tålamod, jag HAR tålamod.
Kanske inte en ängels tålamod, men ett tålamod.
Att jag jobbat mig igenom varje rörelse. Jobbat med mina fötters förankring och inte slarvat mig igenom, för att komma fram till de roliga rörelserna.
Utan jobbat med att bygga upp styrka. Man bygger inte ett hus på en lös grund och jag är ett slott, ett palats och inte fanken bygger man ett slott på en slarvig grund. Ibland är att backa – liksom enda vägen fram.
Men där i Indien efter en second serie-workshop med Melanie på Brahmani yoga i Anjuna, så var det som att kroppen väcktes igen. Vi byggde upp steg för steg varje asana och min kropp var som en blomma som öppnade sig för varje vattendroppe. Och jag vattnade och vattnade och allt kändes mjukt igen.
Nu känns kapotasana som något jag längtar efter.
jag längtar efter ryggens bakåtböjning.
Jag längtar efter att öppna upp i hjärtat.
Man blir glad av bakåtböjningar.
Vem vill inte vara glad?

0
0