mamma är min första guru

Det är så härligt med kommentarerna jag får, de hjälper mig och leder mig in i olika ämnen som känns kul att skriva om. Som sökandet efter en guru.
I Indien är guru ganska vanligt. Där finns det många guruer, man följer en guru och helst samma guru hela livet.
Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om det, därför blir kanske det här inlägget lite vagt.
Det viktigaste med en guru, tycker jag måste ju vara att det är en kärleksfull guru, som leder med varsam och kärleksfull hand sina elever. Det kräver liksom att den här gurun jobbar och jobbat med sig själv för att inte vara färgad av fördomar, avundsjuka eller rädsla.
Jag känner till yogalärare och folk som kallas gurus som förbjuder sina elever att söka kunskap någon annanstans. Det tycker jag är heeelt fel.
Det är rädsla tror jag, rädsla för att man ska lämna gurun för ny kunskap.

Sharath, Gurujis barnbarn svarade på en fråga om gurus, att ens mamma är den första gurun. Det tyckte jag var fint. Förhoppningsvis gav hon dig en kärleksfull uppfostran i vad som är rätt och fel. HOn lärde dig empati, ansvarstagande och hon gav i den mån hon kunde en fördomsfri uppfostran. Att du växte upp med att alla människor har samma värde. Och om du inte växte upp med en kärleksfull relation till någon av dina förädrar – dina första guruer. Så förhoppningsvis har du kanske hittat någon annan som kunde fösa in dig på rätt sida av vägen. Det är aldrig försent att ge sig själv en bra barndom. Är det inte så en bok heter? I alla fall tycker jag det ger hopp om att man kan påverka sitt liv och sin barndom, så att man inte fastnar i sin barndom, och den blir anledning till att inte våga, kunna eller vilja leva ett bra och kärleksfullt vuxenliv. Vilket man gärna vill att alla ska kunna få chans till, oavsett var de kommer ifrån.

När jag började med yogan, var jag en latmask. Jag behövde en lärare som var lite sträng mot mig och manade på mig. Fick mig att vilja utmana mig själv och min kropp. Det var bra. Jag hade en sådan lärare. Sedan längtade jag efter filosofin och pratet om yoga. Vad som händer inuti mig, när jag vänder och vrider på min kropp. Då sökte jag mig till en annan lärare som kunde ge mig det. SEdan blev jag intresserad av att gå djupare än så, jag reste till Indien. Jag läste lite mer böcker. Det finns hela tiden mer att lära sig och för mig känns det naturligt att söka upp den som kanske har mest kunskap i just det jag söker. Därför tycker jag att man kan ha många gurus i sitt liv och liksom plocka ur russinen.

Med barn och familj är det svårt att resa till Indien och Mysore och helt gå in för vad yogan är genom att vara där så länge som kanske skulle behövas. Det finns speciella yogaskolor, eller utbidningar inom yogan Gurukul, om man är född brahmin. Men det verkar vara ganska tufft att utbilda sig till guru. 😉 Förutom att du måste vara född brahmin, så måste du vara pojke och börja vid åtta års ålder tror jag det är. Är inte helt säker. ( Gurukul – får bli ett eget inlägg)

Jag var i alla fall i Mysore i nästan två månader och min dotter var med mig i tre veckor. Det var speciellt och kul att Mira fick se vad jag ägnar så mcyket tid till. och att hon fick komma till källan. Och jag kände faktiskt, att när jag tittade in i Patthabi Jois ögon, så var det en gurus ögon jag mötte. Och det jag slogs av, var att blicken var ett barns. Det fanns en sådan glädje och lekfullhet i den blicken. Man vet när man träffar en guru, för man ser det i ögonen och blicken som han eller hon ger dig.
Gurun ska vara som en förälder tycker jag och kunna stå emot att bli emotsagd. Precis som tonåringen ifrågasätter sina föräldrar. Inte vara rädd när ”ungen” lämnar boet, för egna och nya upptåg och erfarenheter. Gurun ska känna sig så trygg att ”ungen” kommer hem, när hon/han behöver. Band som binds med kärlek mellan människor, kan aldrig brytas. Men är banden fyllda av skuld, dålig samvete, utpressning eller vad det nu kan vara kommer alltid att brytas.
Om shanti, shanti, shanti

0
0