Mitt möte med finlands-svenska yoginis

Bildtext: Några av de fina tjejerna i Jakobstad.
Jag är glad. Mycket glad. G L A A A D!
Jag är precis hemkommen efter en mycket härligt och givande yogahelg i Finland. Var på två jätte fina yogastudios, en i Vasa och en i Jakobstad och höll kurs i kvinnoyoga.
Vilka härliga kvinnor.
Vilket gensvar. Oftast är det härligt att vara lärare.
Man åker hem och hoppas på att man kanske förhoppningsvis inspirerat någon.
och man åker hem glad.

När jag började med yogan tyckte jag att den var så militärisk och jag hade svårt att hitta mig själv i den. Även om jag blev huvudlösa kär i yogan direkt.
Men det vet vi ju, det finns ju nåt som heter omöjlig kärlek också… ;))
Min drivkraft har nog varit att hitta mitt eget förhållningssätt till yogan och inte blint följa vad andra säger att yoga är.
Vad tycker jag själv. Vad är yoga för mig?
Jag blev intervjuad av radion i Vasa. Ska bli kul att höra det. I alla fall fick jag frågan varför yoga måste vara så strängt och disciplinerat.
Hm, tänkte jag.
– Näe, det behöver det ju inte vara.
Jag kan tycka det är tråkigt. Men många människor anser ju tyvärr att glada människor är lite korkade, medan tystlåtna är smarta. Ja, jag vet att jag slänger mig med fördomar. Folk kanske inte alls anser att det är så. Förhoppningsvis inte.

Yoga är vad du gör det till, så länge du är en god människa och så länge du kämpar med dig själv och att ta av dig dina fördomsfulla glasögon så är du på rätt väg.

Men jag tror på mer på glädje OCH disciplin i yogan.
Disciplin är viktigt, för att hitta fokus. Men vi är ju människor och vi lever i relationer. Och livet blir lättare om man ser på det med lite humor och om man vågar skratta då och då åt sin tillkortakommande. Och yogan blir lättare de där dagarna det känns motigt, om man ser på det med just humor. Bra mycket lättare än om man strängt säger till sig själv: Upp och yoga! Med en förmanande och sträng röst. Då blir yogan snarare en bestraffning, och då är mna nog inne i en farlig snurr.

Och att man vågar öppna sitt hjärta.
Att våga yoga med öppet hjärta.

Och det finns inget strängt i ögonen på vare sig sharath eller guruji, när de säger ”You do”. Snarare en uppmuntran och ett litet leende där bakom.
Och jag tycker det är trist att så många uppfattar just ashtangayogan som sträng och disciplinär och jag hoppas det luckras upp.

Jag tycker det är smart att vara glad. Att våga hitta glädjen. Att våga skratta åt sig själv och sin tillkortakommande, kanske bjussa på dem inför andra. jag menar livet i sig är så strängt. Varför göra yogan till något strängt, när den rymmer så mycket glädje?

Bara mina tankar en måndag, när dagen mest gått i ett.

0
0