Okategoriserade
Sorg
Idag är det sorg i mitt hjärta och i alla andra ashtangisars hjärtan runt om i världen. Men kanske framför allt hos de som stod honom allra närmast, hans familj. AShtangayogans grundare, Guruji, somnade in vid lunch (svensk tid) idag.
Jag är glad att jag fick chans att möta hans varma ögon, En blick som var både barnslig och vis på samma gång. Och att få behålla det som mitt minne av honom.
Vila i frid
School´s out
På bilden uppifrån från vänster: Åsa, Marie, jag, Bella, Magnus, Helen, Anna, Bodil, Alexander, Nanna och Ellinor.
Så var det klart. Nu är jag alltså certifierad yogalärare enligt yogaalliance. Och gänget ovan, klarade det också. Obs, en viktig person fattas på bilden Zoyla. Och han där i vit t-shirt är alltså Alexander Medin vår lärare, som efter många år i London och asien, nu flyttar hem till Norge.
Idag är jag så trött så trött. Det var ju två mycket intensiva veckor i höstas, sedan var det självstudier i några månader… Ja, jag var lite slarvig med det. Men skickade ändå in några skrivuppgifter. Och så hade vi de här två intensiva veckorna som avslutades igår, efter skrivprov och muntlig examen.
Tänk vad snabbt man vänjer sig vid att vara i en grupp, så där så att man nästan känner sig ensam och övergiven när det är över. Även fast man har ett mysigt liv fyllt med vänner och älsklingen och barn. Vi ”kejtrade” mat från Govinda. Supergott och massor med mat och efterrätt och lassi till ett mycket lågt pris, eftersom det var så mycket mat. Ett tips om man vill ha en billig lite större lunch, men inte bli bankrutt på köpet. Govindas är Hare Krishnas restaurang som ligger ¨på Fridhemsplan, i Stockholm.
Under lunchen gav vi Alexander vår avskedspresent. Vi köpte ett fint litet miniskåp på Raya på Odengatan, som vi fyllde med varsin sutra, för de dagar när Alexander kanske tvivlar på sig själv. Då kan det kanske vara skönt att bli lite ”boostad” av sina elever. För vi har ju alla de där dagarna ibland när vi tvivlar på oss själva, eller bara känner oss lite allmänt smådeppiga eller sorgsna. Jag tror han blev glad.
Sen toppades dagen med ett 60års kalas utan dess like. En av mina bästa väninnor, C, hennes man H fyllde 60 och vi var hembjudna till dem. De var kanske 60-70 gäster, tror jag. De hade hyrt in en kock som vanligtvis jobbar på Paul & Norbert, legendarisk restaurang på strandvägen. Det var så fruktansvärt god mat, och jag passade på att skåla för mig själv också. Så tröttheten är ju inte bara för att jag är gått upp klockan fem varje morgon, utan också lite självförvållad. Men det var det värt. Och mina ganska breda yogafötter, är också trötta idag och har lite skavsår eftersom jag tvingade in dem i mina höga klackeskor.
Förhållningssätt
Det snurrar i mitt huvud – men jag tackar för de steg jag får använda moder jord som mitt golv
En glad måndag
Idag är jag trött. Men glad. MYCKET GLAD.
Jag får skriva en bok till. Fick besked idag av min fina förläggare Susanne Trygve. Ett mycket glatt måndagsbesked. Ni får reda på sedan vad den ska handla om, men ni kan nog räkna ut ämnet… yoga.
Och jag är på teachertraining med Alexander Medin, så nu blir det nog korta inlägg från mig.
Men…
Om man är sugen på att höra min röst och mina tankar om yoga, så gå in på länken nedan. Jag blev intervjuad av finsk radio när jag hade min helgkurs i Vasa och Jakobstad.
Varför tycker man alltid att man låter larvig när man hör sin röst?
http://arenan.yle.fi/toista?id=2178893
niyama på 24 timmar
Så var det snart dags, att gå in i Niyama – på ett disciplinerat sätt ska jag låta mig själv utvecklas. Hela helgen till trots har jag kämpat mot influensan. Det är hemskt att känna sig sjuk när vädret utanför fönstret bara ropar till en: Kom ut och cykla i mig, kom och lägg en filt och sola lite med mig… Nej, jag har kurerat mig med c-vitaminchocker och homeopatisk medicin. Jag hoppas att jag är på bättringsvägen. Vill inte missa kursen, eller känna mig hängig under den.
Idag ska jag börja med första steget i Niyama nämligen Sauca – renhet. Jag ska städa hela lägenheten. Jag är dessutom tvungen till det, eftersom översta bokhyllan, gått sönder och alla böcker rasade ner. Vad ville universum ha sagt med det? Gör dig av med onödiga böcker? Läs mer böcker? Dags att städa, kanske? 😉
SEn när jag städat får vi hoppas att saṃtoṣa, dvs nöjdhet infaller. Så att jag kan njuta en stund innan jag sätter igång med tapas – elden som utplånar dåliga sidor och vanor. Där får jag nog stanna en stund och kämpa på lite.
Jag tycker det är intressant att man egentligen vet så lite om sig själv. Att man lägger så mycket tid på att lära känna andra, men den som står en närmast. Den man egentligen borde vara mest nyfiken på. Den har man inte helt lärt känna.
Ibland kan jag nästan bli lite rädd. Jag skulle kunna, om jag inte håller i mig rasa helt in i den yogiska filosofin. Jag vill bli lika bra på att storstäda mitt inre som jag är på att städa mitt hem. Jag vill att mitt sätt att se på saker, ska bli lika rent som mina nytvättade fönster. När inget, inte ens en tanke står i vägen, skymmer sikten eller förvillar. Nej, med tvättad, ren blick möter jag min omvärld. Så vill jag att det ska bli, men dit är det svårt att ta sig. Men det är ju därför jag yogar.
Om man använder tidningspapper blir de ännu renare… Ett städknep jag lärt mig.
Skvādhyāya – självreflektion, jepp. Det är bra att våga reflektera över sig själv. Varför man är, verkar, gör, tänker, bemöter på vissa sätt. Är det verkligen jag som gör det här, eller är det sättet jag tror jag är på. Eller är det på grund av mina misslyckanden och tilkortakommande som jag agerar på det här sättet – oreflekterat.
Sen är det väl dags för īśvarapraṇidhāna: hängiven tillbedjan av en högre makt. De skulle då vara att lyssna på yogans budbärare. Som då i det här fallet är Alexander.
Men samtidigt får man inte glömma att allt man slänger upp till universum kan bli bönhört. Hörde en intervju med Thomas di Leva. Att man ska vara försiktigt med vad man slänger upp för önskningar i universum. Så om man till exempel säger; jag ska inte bli sjuk. Så hör inte ”gud” ordet inte. Så det som händer är att man blir sjuk, eftersom det var det gud hörde. Tänk om det är så att gud har aspberger syndrom, eftersom man inte kan använda ordet inte till en som har aspberger. Jag vet inte, en tanke bara från min ibland oreflekterade hjärna.
kroppsideal – fängelse eller frigörelse
Hej Karin!
Har precis börjat yoga och har precis läst hela din blogg, tack för en jättefin bok och en jättemysig blogg. Du inspirerar!Jag har en fråga och jag hoppas du inte tolkar den fel, den är inte menad som förolämpning…Men. Jag vill ju gärna gå ned i vikt av yogan och det står i många böcker att man ”tappar överflödigt fett” med yoga. Många gurus är magra. Men du och även hon (viveka tror jag som du är på dvd med) är ju inte direkt supersmala utan har (som vi alla) lite armar och mage. Samtidigt så yogar ju du så himla mycket? Hur går detta till? // Anna C
Mitt svar: Ha ha, ja, hur går det till att man har lite mage och lite armar?
Man gillar mat, rätt och slätt. Jag gillar min kurviga kropp och jag vill inte vara trådsmal. Det är inte mitt ideal. Sedan får folk tycka vad de vill om hur jag ser ut.
Jag tror att man är olika kroppstyper, vissa lägger på sig ganska enkelt, oavsett sin träning. Medan andra väldigt lätt går ned i vikt. Det finns många väldigt på gränsen till anorektiska yogisar och det finns framför allt i Indien ganska många, för oss i väst sett, tjocka yogisar. I Indien ser man ju mullighet som något vackert – titta bara på de manliga Bollywood-stjärnorna. Men här i väst, ska man vara trådsmal.Om, jag inte hade yogat som jag gör, så hade jag förmodligen varit stor som ett hus. Så allt är relativt.
Men jag vill fortsätta att prata om det här ämnet, eftersom det ligger mig varmt om hjärtat. Vi kvinnor har extremt stora glasögon, förstoringsglasögon när vi tittar på våra egna kroppar i spegeln. Vi synar och tycker till om oss själva, ofta med en alldeles för negativ syn på hur vi ser ut. Jag har varit sån också. Jag har argt tittat på min kropp och önskat en massa saker. Hur den borde se ut, enligt vad jag trott den borde se ut. Det vill säga, jag har låtit medias bild av hur en perfekt kropp ska se ut helt osorterat bestämma min syn på mig själv.
Vad som hände när jag började yoga, var att jag plötsligt fick tillgång till min kropp på ett helt nytt sätt. Min blick blev plötsligt mycket snällare. Jag har den här kroppen och jag tycker så väldigt mycket om den. Jag rör på mig. Min kropp är flexibel och stark. Den är kanske inte perfekt i någon annans ögon, men jag älskar min kropp. Den är liksom jag. Jag kännare mig vackrare idag, som 45 åring än när jag var 22 och fick utvikningserbjudanden. ;))
Jag förstår att Anna, skriver för att hon vill gå ner i vikt och att hon kanske blir lite konfunderad när hon dels läser att folk går ner i vikt när de yogar. Sen ser man bilder på mig, som ju inte är trådsmal. Jag tycker om mat. Jag har alltid gjort det. Jag har aldrig bantat. Vet inte ens vad jag väger. Jag drömmer inte om att gå ner i vikt, men jag vill så klart känna mig fast i kroppen.
Vad jag menar och vad jag önskar är att kvinnor ska se lite snällare på sig själva. Och verkligen känna efter varför man vill se ut på ett särskilt sätt. Allt för många kvinnor har en osund relation till sin kropp och till mat. och det kan man ju tänka lite över. Äter jag för att trösta mig själv. Eller späker jag mig själv, tillåter inte mig själv att njuta? Det gäller att hitta medelvägen. Våga njut av din kropp, oavsett hur den ser ut.
Yoga ÄR din bästa pensionsförsäkring. Här är beviset!!!
Foto: BARCROFT MEDIA
Bette, 83, är vigare än barnbarnen
LONDON. Yogainstruktören Bette Calman är 83 år.
Det hindrar inte henne från att vara vigare än sina barnbarn.
Iklädd en rosa overall och med perfekt fönat hår visar Bette upp vad hon kan. På 50-talet var hon en av de första i Australien som började med yoga.
Kroppen brukar väl bli stelare med åren, eller?
– Jag kan göra mer nu än jag kunde för femtio år sedan, säger hon enligt Daily Mail.
När andra i hennes ålder klagar över krämpor koncentrerar hon sig på svåra balanspositioner.
Hon sätter händerna på marken och lyfter hela sin kropp horisontellt under perfekt kontroll. Bette Calman visar upp avancerade övningar som visar prov på hennes fantastiska form.
Hon är fortfarande instruktör och har runt elva klasser – i veckan. Den smidiga stålmormorn har inga planer på att sluta med yoga.
– Jag blir aldrig för gammal. Kroppen är ett fantastiskt instrument.
Yoga håller mig ung, säger hon.