Lymfödem – Karin björkegren jones

Rosfeber

4 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2022-08-21 2022-08-21

När jag drabbades av bröstcancer sommaren 2012 och genomgick alla tuffa cancerbehandlingar som man ansåg var livsviktiga för mig, glömde man att prata om efterskalven, det vill säga om biverkningarna efteråt.

Lymfödem är så klart en av de biverkningarna. Idag finn det inte tillräckligt många av landstinget okejade lymfterapeuter i det här landet. det vill säga vi får inte den hjälp vi behöver efter genomgången cancerbehandling. Så vill man ha lymfmassage får man betala själv. Eller som jag gjorde. Jag utbildade mig till lymfmassör. Jag har gått både steg 1 och steg 2 till att bli lymfmassör. jag har gått utbildning för att lära mig hur man använder koppar och kinesiotejp. Jag bekostade mina utbildningar själv. Det blev en hel bok om lymfsystemet. Här hittar du den: Omstart för en starkare, renare och friskare kropp

Och i år utökade jag med en onlinekurs BOOSTA LYMFSYSTEMET som är en riktigt bra och matig kurs för dig som vill ha flöde i ditt lymfsystem och det gäller ju alla, inte bara oss som har lymfödem.

Tillbaka till rosfeber. Att ha lymfödem är en risk och hittills har jag haft två allvarliga rosfebrar. Den tredje tror jag inte var rosfeber, men jag behandlades för det. Sjukvården ville inte lyssna när jag hittat information om utslag i samband med covid. I England tog man det på allvar och lät dermatologer vara med i samtalet om hur covid kan yttra sig hos människor. Jag tror jag drabbades av bältros.

Här kan du läsa om vad svenska ödemförbundet skriver om Rosfeber

Första gången jag fick rosfeber hade jag inget sår. Men jag var oerhört stressad och pressad och jag skulle önska att pengar lades på just biverkningar och hur tex rosfeber uppkommer. För jag upplever inte att de läkare jag mött faktiskt varit insatta i rosfeber, trots att det är en så vanlig biverkning för oss som har lymfödem. Självklart kan även personer som inte har lymfödem drabbas, och kanske därför borde intresset att forska på det vara större.

Jag har haft kontakt med kvinnor som fått rosfeber varje månad och nej det är ingen lek. Det är fruktansvärt att gå igenom och får man det ofta så blir också ens liv inrutat. Man kanske inte vågar göra saker i rädsla för att utmana ödet.

Jag fick rosfeber första gången strax innan julafton 2019. Jag kände mig jättetrött och stressad. Plötsligt gjorde det ont i armen, som om jag hade träningsvärk. Jag kände hur jag blev varmare och varmare i kroppen. Vi hade ingen temp hemma och jag bad Ray att gå och köpa en. Under tiden kände jag hur jag liksom domnade bort. Det gick så oerhört snabbt. Det är faktiskt första och enda gången jag känt är det så här det känns att dö. Till slut orkar jag inte längre och ber Ray att ringa ambulans. De kommer och då har jag 42 graders feber. Jag åker in direkt och får antibiotika intravenöst. Armen är knallröd och hård.

Andra gången är i mars 2020, mitt under covid. Febern är inte lika hög, men förloppet lika snabbt. Jag får åka in och får återigen antibiotika intravenöst. Jag vet att jag hade skrubbat benen lite får hårt och förmodligen fått in bakterier i nåt litet sår.

Tredje gången är en månad efter att jag varit sjuk i covid. Jag tänker att jag ska unna mig lymfmassage och känner redan under massagen att nåt inte stämmer. Det kliar i hela kroppen och jag får utslag, mest på min lymfödemarm. På natten blir jag så dålig och åker in direkt. Men det är då jag googlar. Jag tycker nämligen inte att utslagen ser ut som när jag hade rosfeber, utan mer som bältros. Vilket ju också visade sig vara nåt som många med covid drabbades av.

Det läskiga med att få rosfeber är att förloppet när man insjuknar går så snabbt och att man kan få sepsis, som faktiskt är en av de främsta dödsorsakerna i det här landet. Alltså blodförgiftning.

Ta i trä, men idag är det nästan två år sedan jag hade rosfeber. Eftersom ingen verkar forska på det här som faktiskt drabbar över tio procent av de som diagnosticerats med lymfödem efter genomgången cancer så tänker jag lägga till på Ödemförbundets lista på saker att tänka på vid lymfödem:

Vad ska jag tänka på för att undvika rosfeber?

Se till att öka ditt lymfflöde varje dag. Använd en mjuk borste och borsta med mjuka drag i rätt riktning efter att ha öppnat upp lymfflödet med hjälp av änglavingar, mjuk massage vid nyckelbenen, rulla axlar osv. Gör din egen behandling. Dvs massera din kropp i rätt riktning, se min film på instagram
Lär dig att andas rätt, dvs att andas djupa och långa andetag genom näsan där du aktiverar diafragman och bäckenbotten. Gör det till en vana varje dag att ge dig en stund med ditt andetag.
Undvik stress. Var rädd om din energi. Vila, har du lymfödem i benen ligg med benen högt.
Sitt inte still för länge. Rör på kroppen mjukt och följsamt. Känner du för att dansa, dansa. Skaka kroppen. Låt kroppen röra sig som den vill och behöver. Ju mer du lyssnar på kroppen desto mer kommer den att visa dig vad du behöver.
Var noga att desinficera och sköta om även små sår och insektsbett. Fortsätt med handhygien även efter covid. Mitt tips är att ha en flaska med någon växtolja bredvid Aleppotvålen. Smörj först in händerna med oljan, sen tvätta händerna så slipper du torra händer.
Smörj in huden med växtoljor. Gör din egen hudvård. Använd inte parfymerade tvålar och parfymerad hudvård eller hudvård med ingredienslistor du inte förstår. Du behöver hålla huden mjuk och elastisk särskilt om du har lymfödem. Genom att göra din egen hudvård av växtoljor minimerar du att utsätta din kropp och ditt lymfsystem för ämnen som huden äter och istället för att göra sitt jobb. Nämligen att bekämpa infektioner och virus i din kropp, måste lymfsystemet kämpa med att bryta ner och frakta bort ingredienserna i den där hudlotionen du smörjde in dig med. Min senaste bok, som jag skrivit ihop med min lärare på utbildningarna till Botanisk aromapedagog och ekologisk hudvårdsterapeut Lena Losciale är en mycket bra boka för dig som vill börja göra din egen hudvård Här hittar du den:.Ren skönhet naturlig hudvård från växtriket
Tänk på vad du äter. Socker och gluten vet vi inte är bra för huden. Ät mycket grönt, bra protein, drick filtrerat vatten och tillskott av bra fetter men också kosttillskott som är bra för huden. På Greatlife har jag ett bra hudvårdspaket: KARINS HUDPAKET Det är kraftigt rabatterat och du får ytterligare 15 procents rabatt med koden Karin.
Jag badar inte i bassäng pga av kloret. Klor torkar ut huden. Men jag badar året runt och upplever att jag stärker min hud genom det.

Och hörni kan vara dags att vi går ihop oss och kräver botbidrag till oss som behöver lymfmassage och rehabilitering. För det räcker inte med kompressionsstrumpor.

Allt ljus på lymfsystemet

Lämna en kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2022-01-28 2022-01-28

I slutet av förra året publicerades den här intervjun i Året Runt. Det är så kul att min bok ”Omstart för en starkare, renare och friskare kropp” som kom ut 2017 har tryckts upp ett flertal gånger fortsätter att sprida ljus på ett system som är styvmoderligt behandlat. HÄR HITTAR DU FLERA AV MINA BÖCKER

Omstart handlar om hur man tar hand om sitt lymfsystem och hur viktigt det är för vår hälsa att ha flöde i lymfsystemet. Många framförallt kvinnor har tröga lymfsystem men det finns massor att göra för att få igång flödet.

Själv fick jag lymfödem efter genomgången cancerbehandling och upplevde att jag inte fick den hjälp jag behövde vilket resulterade att jag sökte upp alla möjliga experter för att få hjälp, tips och råd. Plus att jag gick steg 1 och steg 2 på Axelsons institut och kan numera kalla mig lymfmassör. Jag gjorde mycket research för att skriva boken Omstart, som alltså är en bok om lymfsystemet.

Jag tycker också fortsatt att det är helt galet att man ska behöva utbilda sig själv, som jag gjort till lymfterapeut för att ta hand det lymfödem som de cancerbehandlingar som bröstcancern gav mig. Att få lymfmassage borde finnas som en möjlighet på högkostnadskortet, eller införas ett botbidrag.

Jag menar kan man inför Rut och Rot-bidrag, borde fasiken Bot-bidrag kunna införas för oss som kämpar med åkommor och biverkningar som försvårar våra liv.

Man kan tycka att lymfödem är ett fåfängt att behöva/vilja få behandlat. Vi har ju överlevt en cancerdiagnos, och då ska man helst sitta hemma och vara tacksam. Men ett lymfödem är också detsamma som ett nedsatt immunförsvar där lymfödemet sitter. Jag har hittills haft tre stycken rosfebrar och jag känner till personer som haft många fler. Rosfeber är ingen lek och är dessutom farligt. Jag har varit inlagd tre gånger på sjukhus för det. Första gången hämtades jag med ambulans. Jag hade 42 gradig feber och jag har aldrig varit så sjuk. Jag kunde inte röra mig och det läskiga är att insjukningsskedet går så fort och det man är särskilt rädd för att det ska bli sepsis, det vill säga blodförgiftning.

mitt hjärta

7 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-05-05 2016-05-20

Igår var jag på Thoraxkliniken för att undersöka mitt hjärta. Våren 2013 visade det sig att jag hade hjärtsvikt, som är en ganska vanlig biverkning när man genomgår cancerbehandlingar. Och alldeles särskilt om man får Herceptin. Vilket jag fick. Jag skulle ha tagit 17 intravenösa behandlingar. Tydligen tar man bara sju i Finland, vad jag hört, men jag skulle ta 17. Jag kommer ihåg hur jag mådde efter varje omgång. Jag blev trött och flåsig och vid ett tillfälle föll jag bara ihop. Jag skulle cykla en liten snutt men ramlade med cykeln ner i ett dike. Jag orkade nästan ingenting. Så obehagligt.

Ibland när jag tänker på vad en kropp utsätts för. Vad min kropp utsatts för så kan jag faktiskt börja gråta. När man är mitt uppe i behandlingarna gör man liksom det man måste. Man orkar och kan inte tänka på något annat. Det är liksom nu som minnena kommer tillbaka. Och det finns stunder när jag tänker på hur det kändes. Hur jag mådde. Och jag kan ömma så för min kropp att den orkade. Att jag orkade. Att alla fantastiska människor, barn och vuxna ens orkar igenom såna här cancerbehandlingar det är helt otroligt. En del får jag så jävla oturligt tillbaka cancern och tvingas genomgå fler än en behandling.
Att göra läkarundersökningar är en sån där stund när man liksom slungas tillbaka i tiden.
Igår kollade jag hjärtat.
Mitt hjärta var nere på 30 procent i mars 2013. Normalt ligger hjärtat mellan 55-65 procent sa han som undersökte mig igår. 2013 träffade jag en läkare, ni kan ju den här historien. Men då träffade jag en läkare som skrev ut en massa mediciner som jag bestämde mig för att inte ta då de skulle kunnat ge mig både sämre hjärta, njursvikt och några andra trista biverkningar. Istället började jag med Q10 från Greatlife: GÅ IN HÄR och skriv in YOGAVITA i kampanjrutan, så får du 10 procent på ditt första köp. Jag gick till hypnosterapeuten och psykoterapeuten Ingen Lundmark som du hittar HÄR och så svingade jag kettlebells, satt långa stunder i min infraröda bastu från Luxway som du hittar info om HÄR
I augusti hade mitt hjärta gått tillbaka till 50 procent.
Men fortfarande lite under. Men på väg.
Nu visade det sig att hjärtat var 56 procent.
Jippie.
Så det ligger alltså inom ramen av normalt.
Man kan alltså läka sig med alternativmedicin.Jag längtar till den dagen man tillåter komplementär medicin på sjukhusen. För att få bättre resultat. För att patienterna inte ska behöva leva med livslång medicinering av mediciner som ger andra biverkningar som man måste äta medicin emot.

Tack ni som mejlat mig och undrat hur det gått med mitt hjärta. Jag är tacksam om glad att mitt hjärta funkar som det ska. Att det pumpar bra. För jag vill fortsätta att fylla det med kraft och energi och en massa kärlek. Nu känns det lite som att jag kan pusta ut och ta itu med de andra organen i min kropp som tjorvar. Men hjärtat, själva motorn i kroppen. Ja, det funkar som det ska. Tack för det.

Nu ser jag fram emot mina två skrivarveckor i Aten som börjar på måndag. Sedan tar jag flyget till Mallorca 23 maj för att möta fantastiska Petra. Min bc-syster och vår kurs Hathayoga & yogapyssel som du hittar info om HÄR Tror det möjligtvis finns en plats kvar.

Petra är ju personen bakom Santani som du hittar HÄR. De fina fina yogakläderna och kläderna man bär mellan yogapassen. Och mest hela tiden faktiskt.

sympati eller empati

5 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-04-04 2016-04-06

Bra beskrivning av skillnaden mellan sympati och empati. När man är låg. När man är ledsen. När man är riden av ångesten då är det inte en människas sympati man vill ha, utan empatin.

I mig finns fortfarande de där stunderna kvar, så typiskt att man spar de negativa stunderna. Jo, jo jag har de bra och härliga och fina minnen kvar – också. Men stunder som till exempel när jag satt mitt emot någon jag trodde var empatisk, mitt uppe i mina cellgiftsbehandlingar och berättade om min rädsla för att ta bort bröstet. Och hen sa men om du fick välja mellan det och ett ben/arm så väljer du väl bröstet. Det var inte empati. Det var definitivt nåt annat. Jag har tänkt på det ganska mycket sedan jag fick lymfödem i min arm och den på många sätt faktiskt blev utsatt, nedsatt.
Men jag har också tänkt på alla dessa tjejer som fått tillbaka cancern. Och en av mina bc-systrar som bara för några dagar sedan opererade bort en arm. Gode gud låt henne nu få många friska år.

Varje gång jag hör om någon som får återfall tappar jag mig ett tag. Jag blir ledsen för deras skull. För deras nära och kära och rädslan i dem. Men jag blir också själv rädd. Rädd för att jag själv ska få återfall. Så blir jag rädd för att jag blir rädd. Jag tänker att den där rädslan skapar stress och ångest i min kropp och inget av det är bra för cellerna. Fy, fan jag blir stressad av att jag är stressad typ. Jag märker det på mina drömmar. Det är ganska svarta stundvis. Jag märker det på min arm som svullnar av oro. Som gör ont när jag inte sovit bra på natten. Moment 22.

Vänd tanken Karin, tänker jag då. Tänk positivt. Sätt på en bra låt och dansa lite. Skratt hjälper mot rädsla. Skratta det där cancermonstret rakt upp i ansiktet.

Så snälla, tänk på det nästa gång du träffar en människa som överlevt en cancersjukdom, för hon tänker på återfall ganska ofta. Hon kanske inte vädrar det varje dag. Hon kanske inte tar upp det med dig. Men hon tänker på det. Den oron finns i henne, alltid.
Och då är det inte så empatiskt att säga: Min moster gick bort i bröstcancer.
För jag vet inte vad jag ska göra med den informationen.
Jag förstår att du gör det för att du kanske inte vet vad du ska säga, eller för att du vill dela med dig, lite som att du förstår vad jag varit med om genom att dela med dig nåt som varit svårt för dig med mig. Att du vill bonda med mig genom att säga så.
Men vi delar inte den upplevelsen såvida du inte själv haft cancer. Jag har förlorat flera vänner i cancer den senaste tiden. Det är smärtsamt. Det är sorg. Men jag har en annan erfarenhet också utöver en sorg, jag har haft cancer själv. Och även om jag skrattar, och även om jag verkar starkare än starkast, så kan jag vara så liten där i natten. Då när jag måste sortera upp en massa känslor och hålla den lilla Karins hand nä hon är rädd för att få återfall. För det är en annan känsla att bära på cancern själv. För så är det, ingen kan förstå hur det är att ha cancer förrän man själv är där.

fri

4 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-12 2016-03-14

Jag vet inte hur ni känner när ni utsätts för förbud. Men jag får ju inte bära eller träna på tre veckor på grund av operationen. Ibland känns det som att jag håller på att bli galen. Jag gör min pranayama och jag gör grejer som jag får göra. Promenerar på löpband.
Jag längtar till när de här tre veckorna är över och jag får gå upp i brygga, stå på huvudet och träna handstand. Jag längtar efter att använda hela min kropp.
För mig handlar det om frihet.
Samma känsla infinner sig om jag är hänvisad till att äta skitmat. Som typ när jag ska ut och resa. Och man tvingas äta det som flygbolagen eller tågen kan erbjuda.
Ibland hinner jag inte med att göra matsäck, och tänka på vad jag möjligtvis skulle kunna äta. Eller läs hellre vill äta.
Efter mitt första cellgift hamnade jag på infektionsavdelningen på Helsingborgs lasarett eftersom jag var så sjuk och infektionskänslig. Jag ska inte säga att jag var som en intern, men lite faktiskt.
Jag kände mig ofri och inlåst på ett rum.
Jag var också så rädd. Rädd för att dö.
Ibland kommer de där känslorna över mig. Jag är glad att jag har lätt för att gå vidare(det är ju för att jag kan), men ibland kommer som sagt det jag varit med om tillbaka. Minnen.
Men jag är en fri människa. Och jag kanske inte är rik i våra västerländska ögon mätt. Men jag har allt jag behöver. I många människors ögon är jag just det rik och fri. Det är viktigt att påminna sig om det.
För det jag är med om just nu är övergående. Jag klarar mig.
Om ett par veckor är jag fri igen i min kropp. Förhoppningsvis kan operationen jag gjort hjälpa min arm. Avlasta lymfsystemet i min högerarm.
Om en vecka ska jag resa till Mallorca och jag tas emot med öppna armar. Jag behöver bara visa mitt svenska pass.
Jag är fri. Jag kan i stort sätt resa vart jag vill. För att få lite sol på näsan.
Vem äger världen?
Så läser jag det här. Den rikaste procenten äger nästan halva världen

Men fortfarande kvarstår min något barnsliga fråga. Kan man äga världen? så tänker jag på saker jag är rädd för. Jag är rädd för att andra människor tar beslut som jag drabbas av. Jag är rädd för industrier som får för stor makt, som pumpar i människor läkemedel utan att de behöver det. Jag är rädd för människor som bestämmer och gör urkorkade val. Jag är rädd för att drabbas av dem. Jag märker att såna tankar får stort utrymme i mitt huvud när jag inte får yoga. Yoga gör mig fredligare. Kanske lite snällare. Yogan gör mitt liv lättare att leva. Yogan gör mig fri i min egen kropp och det är så skön känsla.

Läste en så bra artikel:
LÄS DET HÄR

Fy, fan för att bli inlåst när allt man vill är att få vara fri.

exakt när är det man släpper ängsligheten?

2 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-06 2016-03-14

Nu har jag varit sjukskriven i en vecka. Får inte bära, inte träna. Det är inte lätt. Märker att mitt humör åker upp och ner, ganska mycket ner. Jag blir låg av att inte träna. Jag gör min pranayama på morgonen och så promenerar jag både utomhus och på ett löpband. Inte mycket, men lite. Hur känner ni för det här med träningen/praktiserandet av yoga, eller vilken form ni väljer. För mig handlar det om att hålla tankesnurret lugnt. Att rikta min energi till en sak och inte hundra. Att landa. Jag är säker på att jag hade blivit galen om jag inte hittat yogan.

När jag började blogga, ja, det är ju några år sedan nu. Men efter ett tag flyttades min blogg till yourlife och jag bloggade där i ett år under deras flagg. Det var nog då jag döpte bloggen till Yoga, mat och meningen med livet. Jag har alltid varit intresserad av meningen med livet. Det har också varit en fråga jag som jag frågat äldre människor om i intervjuer eller bara samtal. När jag var liten var jag väldigt fascinerad av gamla och hade också flera äldre kompisar. ”Det är du fortfarande” påminde min kompis Cissi mig om häromdagen. Och det är sant. Jag är intresserad av äldre människor och deras visdom. Gamla gör mig lugn. Jag tycker om att prata med gamla människor. Höra deras historier. Ja, ni vet ju att jag adopterade en farfar när jag var fem år, för att min biologiska farfar inte levde längre. Jag gick ofta hem till min låtsasfarfar och pratade om allt möjligt. Just äldre som kommit förbi det osäkra åren. De ängsliga åren. Just de har alltid fascinerat mig. Ni vet när man kommit så där långt upp i åldern att man struntar högaktningsfullt i olika måsten och regler som på många sätt håller nere människor. Man säger vad man känner och tycker, utan att för den saken göra människor illa, utan för att man inte orkar gå runt och ha den där spärren påkopplad. Ni vet den där rösten som säger: Får jag, kan jag, bör jag säga det här. Passar det sig. Jag kommer ihåg hur jag hållit igen i min ungdom. Och känt mig överkörd av än den ena, än den andra. Tänker på skolgången, hela universitetstiden. Eller Stockholms filmskola som jag gick, alltså killarna som gick där som på ett alldeles särskilt sätt manövrerade ut tjejerna. Film är ju grupparbete och jag hamnade i en grupp och vi skulle så klart ha de roller som man har i en filminspelning. Killarna ville vara regissör, manusförfattare. Ja, de mer tjusiga yrkena. Det ville ju jag också, men på nåt märkligt sätt så manövrerades min önskan bort. Jag var så trött på hur de höll på så jag väntade ut och tog det som blev över. Det blev b-foto. Men även fast det var min roll så var killarna i gruppen där och skulle kontrollera. De tyckte alltid att de visste bättre. Så fruktansvärt tröttsamt. Då fanns det inget ord för det här. Nu finns det.
Mansplaining som lite kortfattat går ut på att en man, oftast på ett nedlåtande sätt (och gärna oombett) förklarar något för en kvinna, utan att ta hänsyn till att hon vet minst lika mycket som han om ämnet han. Läs den här krönikan Den är så bra.

Nu finns det inget ord för det här bebissnackandet med äldre människor som vi numera ofta ser på tv. För ibland kan jag häpna lite över sättet många pratar med äldre. Lite som att man glömmer bort att de levt ett helt liv, med allt vad de innebär. Och det vet vi ju, det är fan inte lätt att leva. Äldre sitter på så mycket kunskap. För om man tänker att våra liv är som kartor. Efter ett antal år, oftast har man typ fyllt i alla fall 40, innan man börjar titta på den där kartan i ett sorts studiesyfte. Man ser vad som funkade. Man börjar lägga ihop ett och ett. Man ser mönster som återkommer. Inte alltid de trevligaste eller vackraste mönstren. Ibland tänker jag att jag är som ett lapptäcke. Vissa rutor är så vackra. Det kan vara en ruta med ett tyg som man liksom hade önskat det fanns en större bit av. Men nu fanns bara den här rutan. Så några rutor som gått sönder. Tråden har liksom släppt. Man har tråcklat slarvigt. Glada rutor och lite mer sorgesamma rutor. Arga rutor och eftertänksamma rutor. Erfarenhetsrutor och upprepningsrutor.
Så tänker jag på all den erfarenhet som de här människorna har och att de så ofta skrattas, skämtas bort bort. Och visst ska man få skratta och skämta med äldre. Det är inte det jag menar.

Vi föds rena och utan fördomar. Så går åren och läger på lager av fördomar och erfarenheter läggs på oss. Jag inbillar mig att livet handlar om att skala bort de där lagren för att man ska återfå den där blicken. Barnets blick på livet. När händer det? För exakt när är det man släpper ängsligheten av vad andra människor ska tycka eller tänka om en. Sånt skulle jag vilja prata med äldre om. Med de som inte fastnat i bitterhet. När kommer man till den där punkten när man sorterar ut vad som är viktigt i livet. När kliver man över tröskeln och släpper måsten och krav och istället njuter av att blogga som hundraåring. Förstår ni vad jag menar? Ni har väl inte undgått Dagny, eller Bojan som är 104 år och som började blogga som hundraåring. Tänk hon har levt i över hundra år. Här ger hon mansplainern Aschberg svar på tal Dagny 104 i Skavlan

Ja, kanske är mina tankar något osorterade idag. Men så får det vara. Det är också okej. Men jag tänkte återuppta det här med Meningen med livet. Så mejla mig på yogavita@telia.com och skriv era tankar. Skicka gärna bilder också. Här finns lite frågor som ni kan fnula på.

Namn:
Ålder:
Yrke:
Civilstånd/Familj:
Bor:
Vad är meningen med livet?
Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?
Vilken är din livsfilosofi?
Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

jag förbereder mig

2 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-17 2016-02-19

Nästa vecka ska jag operera mitt lymfödem. Jag är så klart väldigt nervös. En operation är alltid en operation och idag vet jag ju att det mesta kan ge biverkningar. Jag fick ju hjärtsvikt efter cytostatikan och av herceptinet. Jag lyckades bli av med hjärtsvikten på alternativ väg.
Lymfödem är ju en annan vanlig biverkning av cancerbehandlingarna. För mig har inte det här att bli av med ett bröst varit det största och svåraste, utan just lymfödemet. Det begränsar mig. Det gör mig ständigt påmind av vad jag varit med om. Armen svullnar. Det dunkar i den. Det gör mig ledsen. Så nu hoppas jag så klart på den här operationen. Att den ska gå bra och att operationen ska avlasta armen.

Jag tror ju inte på att vara en passiv patient, om man inte tvingas till det vill säga. Men för mig har det och är det viktigt att ta reda på så mycket om vad jag kan göra själv.
Hur kan jag tänka om maten. LÄS HÄR

Att försöka ta ansvar för mig själv och min situation ger mig en känsla av att också ha kontroll på situationen. Jag vill inte vara ett offer. Och även om jag är ett offer för cancerns och vad behandlingarna gjort, så vill jag utifrån den situationen göra det bästa.

Men vad kan jag göra? Jag har försökt förbereda kroppen så mycket jag kan på den här operationen. Jag gick intensivt på akupunktur. Nu går jag fyra dagar i veckan på lymfmassage för armen och AnnaKarin lindar också min arm. Jag lyssnar på mitt hypnosband för att förbereda kroppen på vad som ska hända. Jag gör andningsövningar och tränar ”lagom”. Eftersom jag äntligen fattat att hård träning, för intensiv träning snarare ger mig mer vätska i kroppen än just lagom.

Igår var jag så trött, så trött. Det tar väldans på krafterna att också börja lyssna på kroppen. Att på riktigt känna efter hur trött den är. Tänk hur många år av stress som är lagrad. Hur många år som jag jobbat i motsatt riktning mot vad jag egentligen behövde. Att lära om och lära nytt. Nu vet jag att det finns ingen annan riktning. Inget annat håll jag kan gå mot.

Igår skrev jag om pranayama på instagram. Där hittar du mig under karinbjones.

Trodde länge att pranayama var svårt. Inget för mig. Hade sånt obehag inför varje session. Tänkte att det måste ju vara fel på mig. Det är så lätt att slå på sig själv. Men så vaggades jag in i pranayama alldeles lugnt och i min takt av fantastiska Kia Naddermeier från MysoreYogaParis när hon för ett par år sedan var på Atmajyoti och höll i en pranayamakurs.
Och jag tänkte trots trista erfarenheter. Jag testar igen.
Sedan dess är jag hooked. Varje morgon sitter jag och gör mina olika andningsövningar och sjunger ett mantra med min mala. Yoga är så mycket mycket mer än det vi oftast ser. Alla fantastiska utmanande och inspirerande ställningar som många vill visa på sociala medier.
Men för mig är pranayama den mest utmanande akrobatiska inre kullerbyttan. Andas in Andas ut. jag andas alltså lever jag.
Men hur andas du?
Har du någonsin uppmärksammat dina andetag?
Andas du ens genom näsan?

Så här skrev Sudhir Tiwari när han undervisade i pranayamans konst på Atmajyoti.

”Andas bör man, annars dör man”

gammal stress kan räknas i kilo

Lämna en kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-03 2016-02-03

I morse läste jag om att 200 000 människor i Sverige lider av att Dysmorfofobi. Att man tror man är ful. Man ser sig i spegeln och ser något helt annat än verkligheten. Läs här:Många svenskar lider av inbillad fulhet Så fruktansvärt sorgligt. Och det värsta är att jag kan känna igen mig. För om man börjar studera sig själv och om man tar på sig de glasögon som man tror att andra kanske har när de tittar på en. Ja, vem duger då?
Igår la yogaläraren Anna Hultman upp det här på sitt instagram:

Tyckte att bilden passar bra till dagens inlägg. Kanske dags att man börjar titta på sig själva med snällare glasögon och allra helst genom ett guldskimmer.

Och strax efter att jag läst den artikeln läser jag den här debattartikeln i Aftonbladet läs här:Terese Alvens Debattartikel

Det blir också helt sjukt. Vad är det för ideal vi skapat och skapar? En hets att man ska se ut som en elitidrottare om man är sångerska. (eller offentlig överhuvudtaget) Jag har skrivit om det förr men idag verkar det mer och mer som att vara en person som inte tränar ses typ som ”att svära i kyrkan”. Så kontroversiellt. Vissa dagar vill jag bara lämna det offentliga rummet och det är de där dagarna när jag tittar på mig själv med en negativ blick. Att jag inte duger. Att jag är helt ärrad över kroppen. Min tjockarm som svullnar. Min bröstlösa kropp. Att jag inte är trådsmal. Ja, nog kan jag hitta saker att reta mig på, haka upp mig på. Som tur är, blåser saker bort fort i mitt liv. Jag tröttnar snabbt på ältandet. Tycker det är så tråkigt, så efter en stund glömmer jag det. Förhoppningsvis har jag hittat nåt skojsigare att rikta min energi på. Som när jag yogar och jag känner hur stark och samtidigt mjuk min kropp är. Eller hur härligt det är att låta kroppen gunga rytmiskt till någon bra låt. Vägen till kroppen går via kroppen, men kanske inte nödvändigtvis genom hård träning. Eller extremträning.

Mia Lundin är en person jag ser upp till. Hon har en massa kunskap. Binjureutmattning beror inte på trötta binjurar

och så svaret på det: HUr du återhämtar dig från binjuretrötthet

Summa summarum. Träningshets. Utseendehets kan mycket väl bli ett stressmoment. Och har man otur och istället lagt på sig själv kilo efter kilo med lagrad stress. Ja, då går man helt enkelt inte ner i vikt av hård träning. Hur vet jag det? Jo, dels läser jag det här i Mias blogg, men det hände mig.
När jag började träna hårdare och lyfte tunga vikter. Gjorde marklyft etc då gick jag upp i vikt, läs vätska.För det var det som hände. Det blev en stress för min kropp. Det var också så jag upptäckte lymfödemet, som innan hållit sig i någorlunda schack med hjälp av yoga – det vill säga en lugnare form av träning.

Och orden den indiska massösen sa ringer i öronen: Your body is tired, but your mind is not.

Så vad är svaret på om man vill komma i form om man bär på gammal stress och ny också för den delen? Jo, det stavas SÖMN. Är inte det fantastiskt.

Latmasken for queen

hur ska jag göra?

18 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-15 2016-01-18

Det är tre månader mellan de här bilderna. Den glossiga bilden när jag har hår togs i samband med omslagsfotograferingen till boken Knip för bättre hälsa Det var i juni 2012. Precis efter den plåtningen, dagen innan midsommarafton samma år skulle jag få beskedet om att jag hade inflammatorisk bröstcancer i mitt högra bröst. Bilden till höger är tagen i augusti, i samband med att Petri Räisanen kom och gästade min yogastudio i Båstad. Tänk vad mycket som kan hända på kort tid? Hur ens liv kan förändras och då menar jag så klart inte bara utseendemässigt. Utan hur ett besked kan störta om ens liv och hur lång tid det kan ta att komma tillbaka. Hur lång en sorgeperiod är. Man kanske inte ens kan komma tillbaka? Jag tror inte det. Förhoppningsvis blir allt bättre, förhoppningsvis hittar man ett nytt stråk. Ett nytt sätt.
Och så är det mycket i mitt liv har blivit bättre. Men verkligen inte allt.

Jag har ett problem, jag skulle vilja ha hjälp med. Vet inte hur jag ska tänka. Upptäcker att det här mer och mer tar över mina tankar. Jag orkar inte oroa mig. Vill inte. Vill bara att någon ska säga vad jag ska göra OCH samtidigt lita på att det blir superbra. Jag vill lägga mitt öde i någon annans händer, precis som jag kände när jag var mitt uppe i cancerbehandlingen. Då när jag la mig i vårdens händer. Men det funkar ju inte så. Jag vet det. Ingen annan kan hjälpa mig med svåra beslut. Ingen annan kan egentligen råda mig. Men ni kan hjälpa mig med information. Så tänker jag. Även om en stor del av mig vill bli en bebis, ni vet som blir ompysslad på ett kärleksfullt sätt.

Förra året skulle jag ha ha rekonstruerat mitt bröst, men jag avbokade. Jag oroade mig så för operationen, om något skulle gå fel.
Om någon månad ska jag få göra supramikrokirurgi för att hjälpa mitt lymfödem. Jag har ju inte riktigt förstått hur det går till men typ, de ska på något sätt leda ett par lymfkärl till blodkärl. Så att det kan tömma sig där så det inte blir stockning i min underarm.
Men så blir jag plötsligt så osäker.
Nu är jag så rädd för komplikationer. Så rädd för biverkningar. Jag har så svårt att vara glad och se fram emot den här operationen.
Vad ska jag göra?
En del av mig och jag vet att det här låter hur konstigt som helst, men en del tror att jag skulle kunna få bort lymfödemet på alternativ väg. Men det är så jävla dyrt.
Jag är redan uppe i summor som jag tagit ur min egen ficka som på något sätt känns ovärdiga. Pengar som jag egentligen skulle velat lägga på andra saker. Som att bygga en bokhylla. Fixa därhemma.
Det är stundvis tröttsamt att en sån stor del av min energi går åt till att må bra, inte ha ont, inte svullna upp i armen, inte må dåligt av sviterna efter cancerbehandlingarna.
Därför känns en operation bra, enkel då slipper jag lägga det lilla extra jag har på alla dessa behandlingar. Men så kommer oron.

Blä för cancer.
Blä för alla jävla biverkningar.
Blä, blä, blä.

varning för solhälsningen

7 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-12 2016-01-18

Om jag lägger extra krut i morgonens solhälsning kanske hon visar sig. Kan inte ni också göra det? Som en enda stor gruppönskan för en piggare dag. För visst blir dagarna ljusare för varje dag nu? Visst går vi mot ljusare och mer lättsamma dagar?
Här får du några bilder på solhälsning A som du hittar (lite skojsigare visat) i min senaste bok Yoga fysisk och själslig detox

Tyckte faktiskt att vi var riktigt skojsiga när vi kom på iden om en kroppsstrumpa. En gul för solen och en blå för månen.

Men jag måste varna dig, solhälsningarna är ofta inkörsporten till tyngre yoga…

Bild 1, Utthita tadasana
På inandning sträck upp armarna ovanför huvudet, men tänk på att sänka axlarna. Inga axlar uppe vid öronen. Känn att du sträcker dig uppåt mot taket för att sträcka ut i ryggen, utan att svanka. Följ händerna med blicken. För samman händerna ovanför huvudet.

Bild 2, Uttanasana
På utandning; fäll överkroppen framåt, låt böjet komma från höften. Om du når placera handflatorna vid fötterna, annars så nära du kan. Slappna av i nacken och tryck nästippen mot benen. Om du inte når ner med händerna till golvet, böj knäna och luta bröstkorgen mot låren. Och låt det bli en strävan att på sikt kunna sträcka i benen.

Bild 3, Andas in, öppna upp i bröstet, dra axlarna bakåt. Tänk dig att du sträcker ut ryggraden från svanskotan ända ut till huvudet. Kom ner med händerna så långt det går.

Bild 4, Chaturanga Dandasana
Andas ut, tryck ner handflatorna mot golvet. Lyft fötterna från golvet genom ett litet hopp bakåt, placera fötterna höftbrett och sänk ner kroppen på en armhävning. Håll in armbågarna så nära kroppen som möjligt i armhävningen och kom ner som en planka. Man kan göra armhävningen på knäna. Ge det tid och bygg upp styrka i armar och bål.

Bild 5, Urdhva Mukha Svanasana
Andas in och kom upp i den uppåtgående hunden, genom att skjuta kroppen framåt på armarna och genom att pressa ner handflatorna i golvet. Rulla över på tårna, låt ovansidan av foten vara i golvet. Sträck ut armarna, öppna upp i bröstkorgen och försök att böja ryggen bakåt i en båge, utan att tappa magstödet. Dra axlarna bakåt och nedåt.

Bild 6, Adho Mukha Svanasana
Andas ut och kom till nedåtgående hunden – här stannar du i fem andetag (eller kortare om du vill få upp energin). Pressa ner handflatorna och spreta med fingrarna. Händerna är placerade skulderbrett och fötterna höftbrett. Försök få ner hälarna mot golvet på sikt. Försök att förlänga utrymmet mellan axel och öra och tänk dig att du förlänger ryggraden utan att svanka. Sug in naveln mot ryggraden.

Bild 7, På inandning pressa ner handflatorna i golvet och hoppa eller kliv fram med fötterna mot händerna och sträck i ryggen. På sikt hoppar man sedan fram till raka ben.

Bild 8, Uttanasana
Andas ut och fäll överkroppen fram, kom så nära benen med näsan som möjligt, samtidigt som du slappnar av i nacken.

Bild 9, Andas in, lyft huvudet, genom att sträcka upp i nacken och armarna och låt handflatorna mötas ovanför huvudet. På utandning ta ner armarna och kom tillbaka till ursprungspositionen tadasana