Lymfödem

Allt ljus på lymfsystemet

I slutet av förra året publicerades den här intervjun i Året Runt. Det är så kul att min bok ”Omstart för en starkare, renare och friskare kropp” som kom ut 2017 har tryckts upp ett flertal gånger fortsätter att sprida ljus på ett system som är styvmoderligt behandlat. HÄR HITTAR DU FLERA AV MINA BÖCKER

Omstart handlar om hur man tar hand om sitt lymfsystem och hur viktigt det är för vår hälsa att ha flöde i lymfsystemet. Många framförallt kvinnor har tröga lymfsystem men det finns massor att göra för att få igång flödet.

Själv fick jag lymfödem efter genomgången cancerbehandling och upplevde att jag inte fick den hjälp jag behövde vilket resulterade att jag sökte upp alla möjliga experter för att få hjälp, tips och råd. Plus att jag gick steg 1 och steg 2 på Axelsons institut och kan numera kalla mig lymfmassör. Jag gjorde mycket research för att skriva boken Omstart, som alltså är en bok om lymfsystemet.

Jag tycker också fortsatt att det är helt galet att man ska behöva utbilda sig själv, som jag gjort till lymfterapeut för att ta hand det lymfödem som de cancerbehandlingar som bröstcancern gav mig. Att få lymfmassage borde finnas som en möjlighet på högkostnadskortet, eller införas ett botbidrag.

Jag menar kan man inför Rut och Rot-bidrag, borde fasiken Bot-bidrag kunna införas för oss som kämpar med åkommor och biverkningar som försvårar våra liv.

Man kan tycka att lymfödem är ett fåfängt att behöva/vilja få behandlat. Vi har ju överlevt en cancerdiagnos, och då ska man helst sitta hemma och vara tacksam. Men ett lymfödem är också detsamma som ett nedsatt immunförsvar där lymfödemet sitter. Jag har hittills haft tre stycken rosfebrar och jag känner till personer som haft många fler. Rosfeber är ingen lek och är dessutom farligt. Jag har varit inlagd tre gånger på sjukhus för det. Första gången hämtades jag med ambulans. Jag hade 42 gradig feber och jag har aldrig varit så sjuk. Jag kunde inte röra mig och det läskiga är att insjukningsskedet går så fort och det man är särskilt rädd för att det ska bli sepsis, det vill säga blodförgiftning.

sympati eller empati

Bra beskrivning av skillnaden mellan sympati och empati. När man är låg. När man är ledsen. När man är riden av ångesten då är det inte en människas sympati man vill ha, utan empatin.

I mig finns fortfarande de där stunderna kvar, så typiskt att man spar de negativa stunderna. Jo, jo jag har de bra och härliga och fina minnen kvar – också. Men stunder som till exempel när jag satt mitt emot någon jag trodde var empatisk, mitt uppe i mina cellgiftsbehandlingar och berättade om min rädsla för att ta bort bröstet. Och hen sa men om du fick välja mellan det och ett ben/arm så väljer du väl bröstet. Det var inte empati. Det var definitivt nåt annat. Jag har tänkt på det ganska mycket sedan jag fick lymfödem i min arm och den på många sätt faktiskt blev utsatt, nedsatt.
Men jag har också tänkt på alla dessa tjejer som fått tillbaka cancern. Och en av mina bc-systrar som bara för några dagar sedan opererade bort en arm. Gode gud låt henne nu få många friska år.

Varje gång jag hör om någon som får återfall tappar jag mig ett tag. Jag blir ledsen för deras skull. För deras nära och kära och rädslan i dem. Men jag blir också själv rädd. Rädd för att jag själv ska få återfall. Så blir jag rädd för att jag blir rädd. Jag tänker att den där rädslan skapar stress och ångest i min kropp och inget av det är bra för cellerna. Fy, fan jag blir stressad av att jag är stressad typ. Jag märker det på mina drömmar. Det är ganska svarta stundvis. Jag märker det på min arm som svullnar av oro. Som gör ont när jag inte sovit bra på natten. Moment 22.

Vänd tanken Karin, tänker jag då. Tänk positivt. Sätt på en bra låt och dansa lite. Skratt hjälper mot rädsla. Skratta det där cancermonstret rakt upp i ansiktet.

Så snälla, tänk på det nästa gång du träffar en människa som överlevt en cancersjukdom, för hon tänker på återfall ganska ofta. Hon kanske inte vädrar det varje dag. Hon kanske inte tar upp det med dig. Men hon tänker på det. Den oron finns i henne, alltid.
Och då är det inte så empatiskt att säga: Min moster gick bort i bröstcancer.
För jag vet inte vad jag ska göra med den informationen.
Jag förstår att du gör det för att du kanske inte vet vad du ska säga, eller för att du vill dela med dig, lite som att du förstår vad jag varit med om genom att dela med dig nåt som varit svårt för dig med mig. Att du vill bonda med mig genom att säga så.
Men vi delar inte den upplevelsen såvida du inte själv haft cancer. Jag har förlorat flera vänner i cancer den senaste tiden. Det är smärtsamt. Det är sorg. Men jag har en annan erfarenhet också utöver en sorg, jag har haft cancer själv. Och även om jag skrattar, och även om jag verkar starkare än starkast, så kan jag vara så liten där i natten. Då när jag måste sortera upp en massa känslor och hålla den lilla Karins hand nä hon är rädd för att få återfall. För det är en annan känsla att bära på cancern själv. För så är det, ingen kan förstå hur det är att ha cancer förrän man själv är där.

fri

_MG_9720
_MG_0998

Jag vet inte hur ni känner när ni utsätts för förbud. Men jag får ju inte bära eller träna på tre veckor på grund av operationen. Ibland känns det som att jag håller på att bli galen. Jag gör min pranayama och jag gör grejer som jag får göra. Promenerar på löpband.
Jag längtar till när de här tre veckorna är över och jag får gå upp i brygga, stå på huvudet och träna handstand. Jag längtar efter att använda hela min kropp.
För mig handlar det om frihet.
Samma känsla infinner sig om jag är hänvisad till att äta skitmat. Som typ när jag ska ut och resa. Och man tvingas äta det som flygbolagen eller tågen kan erbjuda.
Ibland hinner jag inte med att göra matsäck, och tänka på vad jag möjligtvis skulle kunna äta. Eller läs hellre vill äta.
Efter mitt första cellgift hamnade jag på infektionsavdelningen på Helsingborgs lasarett eftersom jag var så sjuk och infektionskänslig. Jag ska inte säga att jag var som en intern, men lite faktiskt.
Jag kände mig ofri och inlåst på ett rum.
Jag var också så rädd. Rädd för att dö.
Ibland kommer de där känslorna över mig. Jag är glad att jag har lätt för att gå vidare(det är ju för att jag kan), men ibland kommer som sagt det jag varit med om tillbaka. Minnen.
Men jag är en fri människa. Och jag kanske inte är rik i våra västerländska ögon mätt. Men jag har allt jag behöver. I många människors ögon är jag just det rik och fri. Det är viktigt att påminna sig om det.
För det jag är med om just nu är övergående. Jag klarar mig.
Om ett par veckor är jag fri igen i min kropp. Förhoppningsvis kan operationen jag gjort hjälpa min arm. Avlasta lymfsystemet i min högerarm.
Om en vecka ska jag resa till Mallorca och jag tas emot med öppna armar. Jag behöver bara visa mitt svenska pass.
Jag är fri. Jag kan i stort sätt resa vart jag vill. För att få lite sol på näsan.
Vem äger världen?
Så läser jag det här. Den rikaste procenten äger nästan halva världen

Men fortfarande kvarstår min något barnsliga fråga. Kan man äga världen? så tänker jag på saker jag är rädd för. Jag är rädd för att andra människor tar beslut som jag drabbas av. Jag är rädd för industrier som får för stor makt, som pumpar i människor läkemedel utan att de behöver det. Jag är rädd för människor som bestämmer och gör urkorkade val. Jag är rädd för att drabbas av dem. Jag märker att såna tankar får stort utrymme i mitt huvud när jag inte får yoga. Yoga gör mig fredligare. Kanske lite snällare. Yogan gör mitt liv lättare att leva. Yogan gör mig fri i min egen kropp och det är så skön känsla.

Läste en så bra artikel:
LÄS DET HÄR

Fy, fan för att bli inlåst när allt man vill är att få vara fri.

exakt när är det man släpper ängsligheten?

Nu har jag varit sjukskriven i en vecka. Får inte bära, inte träna. Det är inte lätt. Märker att mitt humör åker upp och ner, ganska mycket ner. Jag blir låg av att inte träna. Jag gör min pranayama på morgonen och så promenerar jag både utomhus och på ett löpband. Inte mycket, men lite. Hur känner ni för det här med träningen/praktiserandet av yoga, eller vilken form ni väljer. För mig handlar det om att hålla tankesnurret lugnt. Att rikta min energi till en sak och inte hundra. Att landa. Jag är säker på att jag hade blivit galen om jag inte hittat yogan.

När jag började blogga, ja, det är ju några år sedan nu. Men efter ett tag flyttades min blogg till yourlife och jag bloggade där i ett år under deras flagg. Det var nog då jag döpte bloggen till Yoga, mat och meningen med livet. Jag har alltid varit intresserad av meningen med livet. Det har också varit en fråga jag som jag frågat äldre människor om i intervjuer eller bara samtal. När jag var liten var jag väldigt fascinerad av gamla och hade också flera äldre kompisar. ”Det är du fortfarande” påminde min kompis Cissi mig om häromdagen. Och det är sant. Jag är intresserad av äldre människor och deras visdom. Gamla gör mig lugn. Jag tycker om att prata med gamla människor. Höra deras historier. Ja, ni vet ju att jag adopterade en farfar när jag var fem år, för att min biologiska farfar inte levde längre. Jag gick ofta hem till min låtsasfarfar och pratade om allt möjligt. Just äldre som kommit förbi det osäkra åren. De ängsliga åren. Just de har alltid fascinerat mig. Ni vet när man kommit så där långt upp i åldern att man struntar högaktningsfullt i olika måsten och regler som på många sätt håller nere människor. Man säger vad man känner och tycker, utan att för den saken göra människor illa, utan för att man inte orkar gå runt och ha den där spärren påkopplad. Ni vet den där rösten som säger: Får jag, kan jag, bör jag säga det här. Passar det sig. Jag kommer ihåg hur jag hållit igen i min ungdom. Och känt mig överkörd av än den ena, än den andra. Tänker på skolgången, hela universitetstiden. Eller Stockholms filmskola som jag gick, alltså killarna som gick där som på ett alldeles särskilt sätt manövrerade ut tjejerna. Film är ju grupparbete och jag hamnade i en grupp och vi skulle så klart ha de roller som man har i en filminspelning. Killarna ville vara regissör, manusförfattare. Ja, de mer tjusiga yrkena. Det ville ju jag också, men på nåt märkligt sätt så manövrerades min önskan bort. Jag var så trött på hur de höll på så jag väntade ut och tog det som blev över. Det blev b-foto. Men även fast det var min roll så var killarna i gruppen där och skulle kontrollera. De tyckte alltid att de visste bättre. Så fruktansvärt tröttsamt. Då fanns det inget ord för det här. Nu finns det.
Mansplaining som lite kortfattat går ut på att en man, oftast på ett nedlåtande sätt (och gärna oombett) förklarar något för en kvinna, utan att ta hänsyn till att hon vet minst lika mycket som han om ämnet han. Läs den här krönikan Den är så bra.

Nu finns det inget ord för det här bebissnackandet med äldre människor som vi numera ofta ser på tv. För ibland kan jag häpna lite över sättet många pratar med äldre. Lite som att man glömmer bort att de levt ett helt liv, med allt vad de innebär. Och det vet vi ju, det är fan inte lätt att leva. Äldre sitter på så mycket kunskap. För om man tänker att våra liv är som kartor. Efter ett antal år, oftast har man typ fyllt i alla fall 40, innan man börjar titta på den där kartan i ett sorts studiesyfte. Man ser vad som funkade. Man börjar lägga ihop ett och ett. Man ser mönster som återkommer. Inte alltid de trevligaste eller vackraste mönstren. Ibland tänker jag att jag är som ett lapptäcke. Vissa rutor är så vackra. Det kan vara en ruta med ett tyg som man liksom hade önskat det fanns en större bit av. Men nu fanns bara den här rutan. Så några rutor som gått sönder. Tråden har liksom släppt. Man har tråcklat slarvigt. Glada rutor och lite mer sorgesamma rutor. Arga rutor och eftertänksamma rutor. Erfarenhetsrutor och upprepningsrutor.
Så tänker jag på all den erfarenhet som de här människorna har och att de så ofta skrattas, skämtas bort bort. Och visst ska man få skratta och skämta med äldre. Det är inte det jag menar.

Vi föds rena och utan fördomar. Så går åren och läger på lager av fördomar och erfarenheter läggs på oss. Jag inbillar mig att livet handlar om att skala bort de där lagren för att man ska återfå den där blicken. Barnets blick på livet. När händer det? För exakt när är det man släpper ängsligheten av vad andra människor ska tycka eller tänka om en. Sånt skulle jag vilja prata med äldre om. Med de som inte fastnat i bitterhet. När kommer man till den där punkten när man sorterar ut vad som är viktigt i livet. När kliver man över tröskeln och släpper måsten och krav och istället njuter av att blogga som hundraåring. Förstår ni vad jag menar? Ni har väl inte undgått Dagny, eller Bojan som är 104 år och som började blogga som hundraåring. Tänk hon har levt i över hundra år. Här ger hon mansplainern Aschberg svar på tal Dagny 104 i Skavlan

Ja, kanske är mina tankar något osorterade idag. Men så får det vara. Det är också okej. Men jag tänkte återuppta det här med Meningen med livet. Så mejla mig på yogavita@telia.com och skriv era tankar. Skicka gärna bilder också. Här finns lite frågor som ni kan fnula på.

Namn:
Ålder:
Yrke:
Civilstånd/Familj:
Bor:
Vad är meningen med livet?
Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?
Vilken är din livsfilosofi?
Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

jag förbereder mig

Nästa vecka ska jag operera mitt lymfödem. Jag är så klart väldigt nervös. En operation är alltid en operation och idag vet jag ju att det mesta kan ge biverkningar. Jag fick ju hjärtsvikt efter cytostatikan och av herceptinet. Jag lyckades bli av med hjärtsvikten på alternativ väg.
Lymfödem är ju en annan vanlig biverkning av cancerbehandlingarna. För mig har inte det här att bli av med ett bröst varit det största och svåraste, utan just lymfödemet. Det begränsar mig. Det gör mig ständigt påmind av vad jag varit med om. Armen svullnar. Det dunkar i den. Det gör mig ledsen. Så nu hoppas jag så klart på den här operationen. Att den ska gå bra och att operationen ska avlasta armen.

Jag tror ju inte på att vara en passiv patient, om man inte tvingas till det vill säga. Men för mig har det och är det viktigt att ta reda på så mycket om vad jag kan göra själv.
Hur kan jag tänka om maten. LÄS HÄR

Att försöka ta ansvar för mig själv och min situation ger mig en känsla av att också ha kontroll på situationen. Jag vill inte vara ett offer. Och även om jag är ett offer för cancerns och vad behandlingarna gjort, så vill jag utifrån den situationen göra det bästa.

Men vad kan jag göra? Jag har försökt förbereda kroppen så mycket jag kan på den här operationen. Jag gick intensivt på akupunktur. Nu går jag fyra dagar i veckan på lymfmassage för armen och AnnaKarin lindar också min arm. Jag lyssnar på mitt hypnosband för att förbereda kroppen på vad som ska hända. Jag gör andningsövningar och tränar ”lagom”. Eftersom jag äntligen fattat att hård träning, för intensiv träning snarare ger mig mer vätska i kroppen än just lagom.

IMG_7020

Igår var jag så trött, så trött. Det tar väldans på krafterna att också börja lyssna på kroppen. Att på riktigt känna efter hur trött den är. Tänk hur många år av stress som är lagrad. Hur många år som jag jobbat i motsatt riktning mot vad jag egentligen behövde. Att lära om och lära nytt. Nu vet jag att det finns ingen annan riktning. Inget annat håll jag kan gå mot.

Igår skrev jag om pranayama på instagram. Där hittar du mig under karinbjones.
IMG_7011

Trodde länge att pranayama var svårt. Inget för mig. Hade sånt obehag inför varje session. Tänkte att det måste ju vara fel på mig. Det är så lätt att slå på sig själv. Men så vaggades jag in i pranayama alldeles lugnt och i min takt av fantastiska Kia Naddermeier från MysoreYogaParis när hon för ett par år sedan var på Atmajyoti och höll i en pranayamakurs.
Och jag tänkte trots trista erfarenheter. Jag testar igen.
Sedan dess är jag hooked. Varje morgon sitter jag och gör mina olika andningsövningar och sjunger ett mantra med min mala. Yoga är så mycket mycket mer än det vi oftast ser. Alla fantastiska utmanande och inspirerande ställningar som många vill visa på sociala medier.
Men för mig är pranayama den mest utmanande akrobatiska inre kullerbyttan. Andas in Andas ut. jag andas alltså lever jag.
Men hur andas du?
Har du någonsin uppmärksammat dina andetag?
Andas du ens genom näsan?

IMG_4923

Så här skrev Sudhir Tiwari när han undervisade i pranayamans konst på Atmajyoti.

IMG_4908

”Andas bör man, annars dör man”

gammal stress kan räknas i kilo

I morse läste jag om att 200 000 människor i Sverige lider av att Dysmorfofobi. Att man tror man är ful. Man ser sig i spegeln och ser något helt annat än verkligheten. Läs här:Många svenskar lider av inbillad fulhet Så fruktansvärt sorgligt. Och det värsta är att jag kan känna igen mig. För om man börjar studera sig själv och om man tar på sig de glasögon som man tror att andra kanske har när de tittar på en. Ja, vem duger då?
Igår la yogaläraren Anna Hultman upp det här på sitt instagram:

IMG_6915

Tyckte att bilden passar bra till dagens inlägg. Kanske dags att man börjar titta på sig själva med snällare glasögon och allra helst genom ett guldskimmer.

Och strax efter att jag läst den artikeln läser jag den här debattartikeln i Aftonbladet läs här:Terese Alvens Debattartikel

Det blir också helt sjukt. Vad är det för ideal vi skapat och skapar? En hets att man ska se ut som en elitidrottare om man är sångerska. (eller offentlig överhuvudtaget) Jag har skrivit om det förr men idag verkar det mer och mer som att vara en person som inte tränar ses typ som ”att svära i kyrkan”. Så kontroversiellt. Vissa dagar vill jag bara lämna det offentliga rummet och det är de där dagarna när jag tittar på mig själv med en negativ blick. Att jag inte duger. Att jag är helt ärrad över kroppen. Min tjockarm som svullnar. Min bröstlösa kropp. Att jag inte är trådsmal. Ja, nog kan jag hitta saker att reta mig på, haka upp mig på. Som tur är, blåser saker bort fort i mitt liv. Jag tröttnar snabbt på ältandet. Tycker det är så tråkigt, så efter en stund glömmer jag det. Förhoppningsvis har jag hittat nåt skojsigare att rikta min energi på. Som när jag yogar och jag känner hur stark och samtidigt mjuk min kropp är. Eller hur härligt det är att låta kroppen gunga rytmiskt till någon bra låt. Vägen till kroppen går via kroppen, men kanske inte nödvändigtvis genom hård träning. Eller extremträning.

Mia Lundin är en person jag ser upp till. Hon har en massa kunskap. Binjureutmattning beror inte på trötta binjurar

och så svaret på det: HUr du återhämtar dig från binjuretrötthet

Summa summarum. Träningshets. Utseendehets kan mycket väl bli ett stressmoment. Och har man otur och istället lagt på sig själv kilo efter kilo med lagrad stress. Ja, då går man helt enkelt inte ner i vikt av hård träning. Hur vet jag det? Jo, dels läser jag det här i Mias blogg, men det hände mig.
När jag började träna hårdare och lyfte tunga vikter. Gjorde marklyft etc då gick jag upp i vikt, läs vätska.För det var det som hände. Det blev en stress för min kropp. Det var också så jag upptäckte lymfödemet, som innan hållit sig i någorlunda schack med hjälp av yoga – det vill säga en lugnare form av träning.

Och orden den indiska massösen sa ringer i öronen: Your body is tired, but your mind is not.

Så vad är svaret på om man vill komma i form om man bär på gammal stress och ny också för den delen? Jo, det stavas SÖMN. Är inte det fantastiskt.

Latmasken for queen

hur ska jag göra?

IMG_6747

Det är tre månader mellan de här bilderna. Den glossiga bilden när jag har hår togs i samband med omslagsfotograferingen till boken Knip för bättre hälsa Det var i juni 2012. Precis efter den plåtningen, dagen innan midsommarafton samma år skulle jag få beskedet om att jag hade inflammatorisk bröstcancer i mitt högra bröst. Bilden till höger är tagen i augusti, i samband med att Petri Räisanen kom och gästade min yogastudio i Båstad. Tänk vad mycket som kan hända på kort tid? Hur ens liv kan förändras och då menar jag så klart inte bara utseendemässigt. Utan hur ett besked kan störta om ens liv och hur lång tid det kan ta att komma tillbaka. Hur lång en sorgeperiod är. Man kanske inte ens kan komma tillbaka? Jag tror inte det. Förhoppningsvis blir allt bättre, förhoppningsvis hittar man ett nytt stråk. Ett nytt sätt.
Och så är det mycket i mitt liv har blivit bättre. Men verkligen inte allt.

Jag har ett problem, jag skulle vilja ha hjälp med. Vet inte hur jag ska tänka. Upptäcker att det här mer och mer tar över mina tankar. Jag orkar inte oroa mig. Vill inte. Vill bara att någon ska säga vad jag ska göra OCH samtidigt lita på att det blir superbra. Jag vill lägga mitt öde i någon annans händer, precis som jag kände när jag var mitt uppe i cancerbehandlingen. Då när jag la mig i vårdens händer. Men det funkar ju inte så. Jag vet det. Ingen annan kan hjälpa mig med svåra beslut. Ingen annan kan egentligen råda mig. Men ni kan hjälpa mig med information. Så tänker jag. Även om en stor del av mig vill bli en bebis, ni vet som blir ompysslad på ett kärleksfullt sätt.

Förra året skulle jag ha ha rekonstruerat mitt bröst, men jag avbokade. Jag oroade mig så för operationen, om något skulle gå fel.
Om någon månad ska jag få göra supramikrokirurgi för att hjälpa mitt lymfödem. Jag har ju inte riktigt förstått hur det går till men typ, de ska på något sätt leda ett par lymfkärl till blodkärl. Så att det kan tömma sig där så det inte blir stockning i min underarm.
Men så blir jag plötsligt så osäker.
Nu är jag så rädd för komplikationer. Så rädd för biverkningar. Jag har så svårt att vara glad och se fram emot den här operationen.
Vad ska jag göra?
En del av mig och jag vet att det här låter hur konstigt som helst, men en del tror att jag skulle kunna få bort lymfödemet på alternativ väg. Men det är så jävla dyrt.
Jag är redan uppe i summor som jag tagit ur min egen ficka som på något sätt känns ovärdiga. Pengar som jag egentligen skulle velat lägga på andra saker. Som att bygga en bokhylla. Fixa därhemma.
Det är stundvis tröttsamt att en sån stor del av min energi går åt till att må bra, inte ha ont, inte svullna upp i armen, inte må dåligt av sviterna efter cancerbehandlingarna.
Därför känns en operation bra, enkel då slipper jag lägga det lilla extra jag har på alla dessa behandlingar. Men så kommer oron.

Blä för cancer.
Blä för alla jävla biverkningar.
Blä, blä, blä.

varning för solhälsningen

_MG_5343

Om jag lägger extra krut i morgonens solhälsning kanske hon visar sig. Kan inte ni också göra det? Som en enda stor gruppönskan för en piggare dag. För visst blir dagarna ljusare för varje dag nu? Visst går vi mot ljusare och mer lättsamma dagar?
Här får du några bilder på solhälsning A som du hittar (lite skojsigare visat) i min senaste bok Yoga fysisk och själslig detox

solhälsning

Tyckte faktiskt att vi var riktigt skojsiga när vi kom på iden om en kroppsstrumpa. En gul för solen och en blå för månen.

Men jag måste varna dig, solhälsningarna är ofta inkörsporten till tyngre yoga…

_MG_5314

Bild 1, Utthita tadasana
På inandning sträck upp armarna ovanför huvudet, men tänk på att sänka axlarna. Inga axlar uppe vid öronen. Känn att du sträcker dig uppåt mot taket för att sträcka ut i ryggen, utan att svanka. Följ händerna med blicken. För samman händerna ovanför huvudet.

_MG_5301

Bild 2, Uttanasana
På utandning; fäll överkroppen framåt, låt böjet komma från höften. Om du når placera handflatorna vid fötterna, annars så nära du kan. Slappna av i nacken och tryck nästippen mot benen. Om du inte når ner med händerna till golvet, böj knäna och luta bröstkorgen mot låren. Och låt det bli en strävan att på sikt kunna sträcka i benen.

_MG_5310

Bild 3, Andas in, öppna upp i bröstet, dra axlarna bakåt. Tänk dig att du sträcker ut ryggraden från svanskotan ända ut till huvudet. Kom ner med händerna så långt det går.

_MG_5304

Bild 4, Chaturanga Dandasana
Andas ut, tryck ner handflatorna mot golvet. Lyft fötterna från golvet genom ett litet hopp bakåt, placera fötterna höftbrett och sänk ner kroppen på en armhävning. Håll in armbågarna så nära kroppen som möjligt i armhävningen och kom ner som en planka. Man kan göra armhävningen på knäna. Ge det tid och bygg upp styrka i armar och bål.

_MG_5307

Bild 5, Urdhva Mukha Svanasana
Andas in och kom upp i den uppåtgående hunden, genom att skjuta kroppen framåt på armarna och genom att pressa ner handflatorna i golvet. Rulla över på tårna, låt ovansidan av foten vara i golvet. Sträck ut armarna, öppna upp i bröstkorgen och försök att böja ryggen bakåt i en båge, utan att tappa magstödet. Dra axlarna bakåt och nedåt.

_MG_5308

Bild 6, Adho Mukha Svanasana
Andas ut och kom till nedåtgående hunden – här stannar du i fem andetag (eller kortare om du vill få upp energin). Pressa ner handflatorna och spreta med fingrarna. Händerna är placerade skulderbrett och fötterna höftbrett. Försök få ner hälarna mot golvet på sikt. Försök att förlänga utrymmet mellan axel och öra och tänk dig att du förlänger ryggraden utan att svanka. Sug in naveln mot ryggraden.

_MG_5303

Bild 7, På inandning pressa ner handflatorna i golvet och hoppa eller kliv fram med fötterna mot händerna och sträck i ryggen. På sikt hoppar man sedan fram till raka ben.

_MG_5301

Bild 8, Uttanasana
Andas ut och fäll överkroppen fram, kom så nära benen med näsan som möjligt, samtidigt som du slappnar av i nacken.

_MG_5314

Bild 9, Andas in, lyft huvudet, genom att sträcka upp i nacken och armarna och låt handflatorna mötas ovanför huvudet. På utandning ta ner armarna och kom tillbaka till ursprungspositionen tadasana

_MG_5297

.

våra bröst faller som käglor

bild334

Den här bilden är från november 2012. Jag har genomgått cellgiftsbehandlingen, sex omgångar. Jag har precis opererat bort mitt högra bröst. Jag skulle få vila några veckor innan strålbehandlingen. Man strålades varje dag (inte på helgen) i fem veckor. Men jag fick en strålande jul, vilket betydde att jag vissa dagar fick strålas två gånger om dagen eftersom sjukhus har julledigt… Jag hade precis börjat med herceptin, som jag skulle ta 17 gånger och som det senare visade sig att jag fick hjärtsvikt av. Mitt hjärtas kapacitet var nere på 30 procent. Varje dag tänker jag på det jag och många med mig genomgått. Varje dag, någon gång under dagen tänker jag på alla de kvinnor jag mött när jag behandlats. Unga och äldre. Vi har mötts på sjukhuset. Jag tänker på kvinnorna. Jag tänker på hur de mår. Om de lever. Jag tänker på sånt vi berättade för varandra och jag tänker på hur vi försökte hjälpa varandra och uppmuntra varandra i den där rädslan vi alla bär på när man fått en cancerdiagnos. En rädsla som aldrig försvinner, men som avtar gradvis. För att lusten att leva blir starkare. Lusten.

Jag skulle ta paus, men jag har känt mig arg, ledsen och besviken. Läser olika artiklar om cancer. Om nedläggningarna. Om att Sabbatsberg lägger ner sin bröstcancervård. Att Håkan Brorson som är den ende i Sverige som fettsuger lymfödemarmar att hans verksamhet hotas av neddragning LÄS HÄR.

Varför?

Jag blir så ledsen. Jag är så besviken på media. Jag är så besviken på varenda en som låter sig köpas av Cancerfonden. Varför, varför är det ingen som ifrågasätter denna fond?

För är det som Börje Peratt skriver: ”Cancerfonden har satt upp mål som man långt ifrån har klarat av. Istället för att minska cancer har antalet cancerfall ökat. Istället för att bota har fler dött och sjukvården kommer ofta till lägen där man helt enkelt ger upp.”

Är det så?

Nästan varje gång jag lägger upp nåt kritiskt gentemot Cancerfonden, så får jag ett mejl från någon som skriver Ni som får bröstcancer ni får mycket mer uppmärksamhet och hjälp.
Det stämmer kanske att vi får mer uppmärksamhet. Men får vi verkligen mer hjälp? och blir det inte konstigt om ”kampen” blir mellan oss som får cancer?
Det stämmer kanske att vi får mer uppmärksamhet. Men varför får vi det?
Jo, för att det säljer.
Så krasst är det.
Det säljer att vi visar vår ärrade kroppar. Kroppar där brösten är borttagna.
Vi statuerar exempel på något, på ett tillstånd där ingen vill hamna men som gör att så många skänker pengar till just Cancerfonden. För vi tror att då kommer pengarna till sin rätt. Där forskas det på ett motgift.
Våra historier, våra tårar och statistiken, att så många dör. Barn som förlorar sina mammor. Partners som förlorar sina partners. För det är så jävla många som dör av den här sjukdomen, eller är det sviterna av behandlingarna vi dör av? För att medicineringen är så stark, att våra hjärtan inte klarar av att pumpa längre. Att sjukdomen kommer tillbaka och att den kommer så starkt. Men varför kommer den tillbaka? Fast vi gjort alla behandlingar och kanske till och med fortsatt äta de här antihormonerna som vi ska äta i fem till tio år.
och fast vi skänker miljoners miljoner till Cancerfonden som säger Tillsammans mot cancer och Nej till cancer.

Var är forskningen på vilka kvinnor som verkligen behöver äta de här antihormonerna, som ger så tråkiga biverkningar som ökad risk för blodpropp och artros, men också för utebliven sexlust. Sexlust är ju inte bara det här härliga att man faktiskt vill fortsätta att knulla fast man är enbröstad, eller genomgått en cancerbehandling. Att förlora sexlusten är också att förlora en stor del av sig själv, nämligen lusten till livet. För det är vad som händer. Och om ni fortsätter att läsa det jag skriver här och alla länkar jag länkar till, så kommer ni att fatta det jag nu skriver. Sexlust ger endorfiner. Ger lyckokänslor. Skapar en massa härliga känslor i kroppen. Vi vet också att orgasmer gör oss mer starka mot sjukdomar. För länge sedan läste jag de här raderna: En orgasm om dagen, håller doktorn borta.

Kanske borde man forska på något som INTE tar bort sexkänslor och lust? För tänk om det här antihormonet som vi bröstcancerkvinnor som fått hormonell cancer uppmanas äta och som sägs rädda våra liv, i förlängningen kanske inte var så lyckat? Jag säger inte att det är så, men jag skulle önska att någon tittade på det. forskade på det. ifrågasatte det. För det är genom ifrågasättande som man kommer någonstans med forskning.

Rosa bandet galan, som drar in så mycket pengar. Vart går pengarna?

Cancer säljer.
Rädslan för cancer säljer. Så fruktansvärt obehagligt.

Snälla, snälla våga ifrågasätt.

För var är de granskande artiklarna? Varför anses de som ifrågasätter och väljer andra sätt att se på hur vi ska bekämpa cancer som galningar? Men LÄS DET HÄR

och http://www.thetanningguru.com/sv/d-vitamin/cancerfonden-misslyckas/

För vi måste börja titta på uppkomsten av cancer. Varför det ökar. Mediciner är viktigt att vi forskar på, men det här:

STresskänslor ökar risk för bröstcancer

Jag är ingen forskare. Men i min värld så låter det så konstigt. Om man vet att stresshormoner ökar risken för bröstcancer hos kvinnor. Ja, då kan ju inte uppmaningen av läkarna, som vi får höra när vi får vår diagnos fortsätta att vara ”Lev som vanligt”. För risken att vi bc-kvinnor fått cancer på grund av stress, ångest och oro är som forskningen visar så pass stor. Jag skriver inte det här för att lägga någon skuld på någon. Men något är fel. Något är riktigt fel. För vi vet ju att Sveriges kvinnor är stressade. Vi vet att vårt samhälle typ snart kollapsar för att vår framfart är fullständigt galen.
80talets glorifierande av att göra hundra saker samtidigt, om att ständigt ha en tidspress om att uppnå ouppnåeliga mål inget av det kan vara bra för oss.

Vi vet till exempel att kvinnors stressnivå ökar när hon är på väg hem från jobbet. Vi vet att den går ner först vid tio elva på kvällen. Vi vet att männens stressnivå sänks så fort de passerar tröskeln på hemmet. Nåt är fel. Nåt är på riktigt fel.

Och under tiden som vi fnular på det, så finns det krafter som tjänar storkovan på vår rädsla för att bli sjuka. Och vi låter dem.

Nu tror jag inte att man kan meditera bort cancer. Eller att det bara är stress som är uppkomsten till cancer. Men vi måste våga titta på varför vi får cancer. Och vi måste våga titta på varför vi inte dör av cancer utan av behandlingarna.

Stress är vår tids stora folksjukdom. och det är våra bröst som faller som käglor, i bästa fall. I värsta fall överlever vi inte.

Fajt mot lymfödem

_MG_8478

50 procent av alla kvinnor som opererar bort lymfkörtlar i armhålan vid en bröstcanceroperation och strålas riskerar att få lymfödem. Och ändå, trots att siffran är så hög så får man så lite information. Självklart är det olika, beroende på vilken läkare man har, vilken omvårdnad man får. Jag är så ledsen och rent ut sagt BESVIKEN på att den pyttelilla information jag fick. Att den snarare gjorde att jag inte förstod. Dessutom hade jag fullt upp med alla behandlingar och att försöka må bra efter allt som hänt.
Därför borde det vara en självklarhet att alla som gör en canceroperation i områden som kan ge lymfödem får sina armar och ben mätta.
För om man man mätt till exempel mina armar INNAN (och sedan efter för att hålla kolla) operation hade man kanske märkt att jag redan innan operation och strålning hade ett något mer nedsatt lymfsystem i just det utsatta området. Vilket är viktigt också för mina förutsättningar. Då hade man kunnat förbereda mig OCH jobbat mot ett ödem.
Och man hade också märkt om man fortsatt att mäta armarna efter alla behandlingar, att armen fylldes på sakta men säkert. Det är nämligen precis så det sker. Man märker inget, eftersom den där vätskan liksom rinner på sakta, för att plötsligt en dag vara så stor att inga tröjor passar.

Jag åkte ju in akut, eftersom jag trodde att jag fått en blodpropp i handen. Min hand hade svullnat upp så att man inte såg några ådror på handen och armen var jämntjock.
Och på akuten och senare vårdcentralen, ja, inte var det någon som sa orden; det kan vara lymfödem. Snarare var det, hur kunde du tro att du fått blodpropp. Lite som att jag var en bimbo.
Men DET är ju det som är det mest pinsamma i hela historien, att läkare och vårdpersonal är så dåligt insatta i ett system som är så viktigt. Men så eftersatt. Gå in och googla på lymfsystemet. Det mesta handlar ju om celluliter, som att man är fåfäng när man vill få igång flödet och kroppsvätskorna i kroppen.

Men jag har tilltro, för för några månader sedan klassades plötsligt Lymfsystemet som en kroppsdel. Och det lär bli förändring. Jag hoppas det, för mig och för alla andra som lider av sitt lymfödem.
Alla får inte lymfödem, men de som får de mår ofta dåligt av det. Det är en ständig påminnelse om vad man varit med om. En arm, ett ben som är svullet. Som väger lite mer. Som gör att man får ont i nacken och axlarna, eftersom det inte är balans mellan höger och vänster sida.

Jag tycker det är helt jävla otroligt att det här med lymfödem liksom viftas bort i cancervården. Att så många faktiskt lider och att så många inte får hjälp. Och ska man få hjälp måste man skrika högt. Ringa runt själv och hitta lymfterapeuter som vet hur man masserar ett lymfödem. Bland annat. Men framförallt, om man satt in åtgärder tidigare hade kanske färre lidit. Då hade man kanske kunnat ha ödemet under kontroll, det vill säga det hade inte behövt svullna upp så stort.

Så mitt råd är till dig som ska opereras. Kräv att bli mätt innan i båda armarna. Kräv att de mäter regelbundet efter operation och strålning. Och om du är i riskzonen, begär kompression från början. Och den ska vara utmätt av lymfexpert. Märker du att det svullnar upp. Det finns hjälp att få, be att få en lista på ställen som utför just lymfflödesmassage. Att du så snabbt som möjligt får kontakt med en bra lymfterapeut.

När jag fick min ödemdiagnos i våras så googlade jag runt som en toka. Jag hittade Håkan Brorson i Lund som fettsuger ödemarmar och ben. Problemet där är att man efteråt måste ha kompression 24/7. Men om man svullnat upp jättemycket, så är det ett alternativt. För den här vätskan som hela tiden rinner till. Faran med den är att den omvandlas till fett. Det är därför man hela tiden ska massera försiktigt, på ett speciellt sätt för att det inte ska stelna och bli hårt.

Men jag googlade fram DET HÄR och såg till att få träffa henne. Den enda i Sverige som gör den här formen av kirurgi. Den passar inte alla, men jag är glad och tacksam att jag nu har möjlighet och att operationsdag är satt. 25 februari opereras jag. Jag frågade henne om jag kan göra något för att operationen ska bli så bra som möjligt. Och hennes svar var: ”När det gäller förberedelser inför operation så är både träning och lymfmassage bra för att undvika att armen svullnar mera. Ju mindre svullnad, desto lättare att hitta lymfvägar som kan kopplas till små vener”

Så nu kommer dagarna fram till operation handla om att ta hand om mitt ödem. Och hur gör man det?
Man tänker på maten. Man skippar halv- och helfabrikat. Inget socker, mjöl och mjölkprodukter. Bort med alkohol. Mycket grönt. Ja, som jag ju redan äter, så klart.
Man ser till att få mycket lymfmassage och gör egen behandling.
Jag tränar lagom.
man djupandas. Bra andning är bra för lymfssystemet
Sover.
Inte stressar, för stress gör att armen svullnar.

Hm, har jag glömt nåt? Jo, ni underbara fantastiska tjejer (och killar) som läser det här. Lova mig en sak. Nöj er aldrig med mindre. Finns det hjälp att få, se då till att ni får den hjälp NI behöver. Begär second opinion. Googla på er sjukdom. Ta reda på mer, för en sak som jag lärt mig under de här åren jag varit i händerna på sjukvården det är:
Det är bra att vara förberedd.
Det är bra att ha läst på lite.
Det är bra att våga titta på olika alternativ.
Det är bra att våga ifrågasätta.
Läkare är inte gudar. De är ofta bra på sitt område, men ganska kassa på att se helheten. Du måste själv strida för din helhet.
Glöm aldrig att du är expert på dig, DET kan ingen ta ifrån dig. Och ju fler vi blir som säger ifrån, som förväntar oss bästa vården. Desto lättare blir det för de som kommer efter oss. Det är det som får mig att orka, att kämpa. Jag tänker alltid på att det finns någon eller några som följer med mig i kölvattnet när jag strider.

Och jag är så glad och tacksam för alla fina mejl jag får, från kämpande tjejer därute. Igår fick jag ett mejl som fick mig att gråta:
” Jag är 36 år och fick i augusti veta att jag drabbats av en elakartad snabbväxande bc. Jag genomgår nu samma cytostatikabehandling som du gjorde. Fick min 7:e kur igår (idegran). Förra veckan mellan besöken på Radiumhemmet gick vi till en bokhandel och din bok bara fastnade framför mina ögonen. Har nu läst den varje kväll, är så innerligt glad över att du delat med dig. Att du har satt ord på känslor som jag dagligen tampas med, försöker förstå och leva med.
Jag känner mig inte lika ensam längre med tankarna, vet att vi är många systrar som tänker lika.
Dina beskrivningar av operationen och strålningen, kost, yoga och rehab och också gett mig lärdomar och tankar för framtiden. Du är en idol för mig.
Innerligt tack.”

Tack för att ni läser. Tack för att ni kämpar. Tillsammans kan vi bekämpa den här sjukdomen.

Så här ska jag äta hela julen.9789155261498_200_21-dagar-till-ett-lattare-och-friskare-liv21 dagar till ett lättare friskare liv