Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Här är mitt instagram: karinbjones

Livet. Det föränderliga. Det som pågår. Hela tiden. På några år har jag levt ett helt liv känns det som ibland. Som här Februari 2010. Miras 18års dag firades med pompaochståt. Ungdomarna drog iväg och vi gamlingar hamnade på Harvest in. Jag kunde inte sluta sjunga ”Tänd ett ljus”. Så kunde det nämligen bli när jag drack alkohol. Antingen fick jag Tourette, dansade hela natten eller sjöng den där låten om och om igen.

Så var det förr. Idag är jag nog inte lika vild. Kan sakna det där ibland. Det mera naiva. ”Herregud vilka bröst jag hade”.
Även det har ändrats. Allt ändras.

Är bara så rädd att livet om det inte skrattas mer, ja att det gör en bitter. Skratt förlöser.

Vill aldrig bli bitter men idag förstår jag bitterhet mer. Någon skrev att bitterhet är ett gift. Som tar sig in. Jag säger inte att jag tänker släppa in det där giftet. Men min erfarenhet de senaste åren har nog gjort att gränsen till att falla in i bitterhet är så där supertunn. Hittar bara böcker om hur man hanterar negativa människor runt omkring sig. Hur man motar bort energitjuvarna i sitt liv. Hur man känner igen de bittra typerna.
Men tänk om man känner att det är hårfint.
Tänk om man är rädd att själv hamna där? Bli den där energitjuven? Den där negativa typen som svarar på påståendet:
– Vilket fint väder.
– Ja, idag ja…
Liksom hela tiden redo för katastrofen. När man liksom alltid har dörren halvöppen för det trista. Liksom redo. Inbjudande till det ickeglada.

Å, låt mig aldrig bli så. Kanske ska jag skriva boken?
Handbok för dig som håller på att bli bitter.

Igår blev jag uppringd av en kvinna som undrade om de fina kläderna jag har på mig i hormonyogareportaget i senaste Mmagasin.

Jag lärde ju känna Petra när jag var på Mallorca i september. Vi hade träffats tidigare, men det var då vi lärde känna varandra. Petra driver Santani som är en klädserie i finaste material, svensk tillverkat. Här ser du ett axplock.

Upptäckte också när jag var ute och surfade att det just nu är bra priser på flera av mina böcker på adlibris. Här är mina böcker på rea

Idag blir en fixardag. Min mejl ligger nere, så jag får väl ägna halva dagen till att prata med Telia. Tålamod.

Så här skrev Jonas Gardell i en statusuppdatering på facebook för ett par dagar sedan:

Märker att många blir provocerade av att jag nämner Gud i en statusuppdatering. Sug på den här då:
Jag tror att vi är av Gud skapade, av Gud älskade, av Gud önskade, av Gud upprätthållna och av Gud välsignade. Att vem vi än är, vad vi än gör är vi aldrig helt och hållet övergivna, aldrig helt och hållet ensamma. För Gud är med oss.

Fattar faktiskt inte. Blir folk provocerade av det? Blir du provocerad av det?

Jag är inte religiös i den benämningen att jag tror på någon religion. Men jag har en förkärlek för kyrkor, tempel, mosker. Religiösa platser. Jag fascineras av att vi har den där önskan om att hitta rätt. Jag tror på en Gud men jag tror också att vi alla bär Gud inom oss. Att vi alla faktiskt är Gud, om vi tillåter oss. Men som vi går vilse ifrån. För att vi låter Mammon styra, rädslor styra. Om man lite snabbt ska summera vad yoga är, så är det just det tänker jag.

Jag yogar för att skala bort alla lager, alla fördomar omedvetna och medvetna för att komma djupare och närmre kärnan i mig själv. För att inte agera eller reagera utifrån mina rädslor och förutfattade meningar. Utan att vara ren i både kropp och själ. Och kanske någon gång i livet börja agera och känna den där pyttelilla droppen, som vi alla har. Som några kanske låst in, stuvat in och motat in alldeles för långt in i sig själv. Det man så lätt kan gå vilse ifrån. Den där lilla biten av Gud som finns i oss alla. Drömmer om att aldrig ha några värderande glasögon på mig. Aldrig värdera andra människor. Drömmer om att vara fri i både kroppen och själen.
Men det är svårt. Varje morgon gör jag mina andningsövningar. Sjunger mitt mantra om beskydd. Snart har väl de där hundra dagarna gått och jag kan byta mantra. Jag gör min yoga. Min yoga som jag anpassar efter hur vädret i mig är. Vad jag behöver. Jag lyssnar mer och mer på mig själv. För att en dag förhoppningsvis hitta ro. Hitta lugnet.

HÄR kan du läsa om min nya bok som jag tillägnar min kropp. Längtar efter att hålla boken i handen. Och hoppas att ni kommer läsa den och gilla den.

Den här boken tillägnas min kropp, min ständiga följeslagare i livet. Min starka, levnadsglada och vackra kropp. Jag lovar att lyssna mer på dig. Tack för att du så tålmodigt hållit fast vid yogan. Tack för alla gånger vi ställt oss på yogamattan. Tack för alla tårar som fällts när någon yogaställning öppnat upp och frigjort en känsla, något i kroppen som var inlåst men som ville ut. Tack för allt du är och för att du bär mig. Jag lovar att älska dig även när du strejkar.

Ps följ mig på instagram där heter jag karinbjones

Igår såg jag den här lilla filmen på nätet som sprids som en löpeld. Kanske för att vi behöver den. För att den ger hopp. Hopp om framtiden. Om framtidens ljusbärare. Barnen är vår framtid. Ju, mer jag tänker på filmen och flickan och det hon säger, ju varmare blir jag i mitt hjärta. Jag tänker att vi föds helt rena. Fördomsfria och kärleksfulla. Men något händer på vägen. Vi går vilse från hjärtat. Vi fostras också in både omedvetet och medvetet från föräldrar, vänner och skola under hela vår uppväxt att bli dem vi slutligen blir. Eller väljer att vara.
Läser ett reportage om barnen som växer upp i Klu Klux Klan gemenskap och hur sjukt det är att fostra barn i en sån anda. Där blir det så tydligt. Föräldrarna har tagit ett medvetet val som bygger på att människor är olika. Och hur man i dagens samhälle kan vara så underutvecklad att man ens tycker så, är för mig är både provocerande, skrämmande och förkastligt. Det är som att klä ett barn i nazikostym. Hur är man funtad. Jag blir arg. Skitarg. Och så blir jag ledsen. Vill inte se. Men även vi som tror att vi är så bra, vi fostrar också våra egna barn både omedvetet och medvetet. Även om vi tänker att vi gör rätt, så lägger man alltid på barnen värderingar. Mer eller mindre. Därför är det viktigt att jobba med sig själv, våga titta på sitt eget bagage.

https://www.facebook.com/BlackPrezMusic/videos/10153560778492357/?pnref=story

Tänk om empati var ett ämne i skolan. Eller det kanske ligger inbakat i nåt annat ämne.

Har fastnat för serien Rita på netflix. Det är dansk serie och handlar om en lärare, som ser. Som ser de där eleverna som inte fixar det. De som har det svårt. Den är så bra och så värd att ses. För alla människor har lika värde, vi har bara tyvärr olika förutsättningar.

Den här artikeln har lajkats rejält på nätet de senaste dagarna

Den som säger att kvinnor ska lägga sig på soffan och vila direkt när de kommer hem. Och ja, vi måste få ner stress och utbrändhetssiffrorna.

Jag har skrivit om tuppluren flera gånger. hur viktig den är. Att bara lägga sig ner en liten stund. samla ihop sig. Låta kroppen vila. Vi döpte den till och med till ”att tanta”.

den här bilden har jag döpt till Tanta med liten hund

Ps de fina kläderna kommer från SANTANI

surftjejer Vilket underbart reportage.

Kan ni som jag känna. Jag vill göra skillnad. Jag vill, jag vill. Nätet kan vara så fruktansvärt. dessa rasistiska, fördomsfulla och hatiska kommentarer man kan läsa om man följer en person som tar plats, säger ifrån. Vissa blir till och med hotade, vilket är så fruktansvärt. Att bli hotad för sin åsikt. Men nätet kan också användas bra. Användas till bra saker. saker som förhoppningsvis gör skillnad. Läser om yogagirl som startar nytt välgörenhetsprojekt. Det är ju ett fantastiskt sätt hur man kan använda nätet till något bra.

Apropå nätet. Manna, en kompis från förr hörde av sig till mig på facebook. Vi har inte setts på 32 år. Vi umgicks i våra tonår. Men så flyttade hon utomlands och så går åren. Men även om åren går, så har man liksom ändå kvar känslan för den här personen från när man var ung. det fick mig också att kolla på den här serien igen Tjejerna gör uppror. Förlagan till den här serien är boken med samma namn. Å, vad jag älskade den boken. Känns som att den faktiskt präglat mitt liv. Jag tyckte så mycket om den, att jag åkte in från Norrviken för att provfilma för rollen som fotbollstjejen. Jag fick inte rollen. men flera år senare lärde jag känna Manna och hon var en av dem som fick en roll i serien. Igår tittade jag igenom serien igen. Kanske dags för en nyutgåva av den här boken?

I dag är det fullmåne och ingen yoga. Men mina andningsövningar och japameditationen tänker jag göra, men först ska jag bara läsa astrobloggen. Tack för de här orden efter en händelserik jobbhöst.

Lejonet

Det har varit mycket jobb för dig den här hösten och tack och lov ägde ett energiskifte rum i fredags när Solen gled in i Skorpionens tecken. Den här veckan är innehållsrik lite dramatisk och grandios. Det är en häftig och inte helt harmlös fullmåne på gång i Oxens tecken. Oxe/Skorpiontemat handlar ju som alltid om mina pengar/dina pengar. Men.. Fullmånen äger rum i ditt 10:e hus så det är bara att visa dem vem som är herre på täppan och ÄGER situationen. Du kan förvänta dig uppmärksamhet och berömmelse för dina yrkesmässiga insatser denna vecka. När fullmånen klingar av emot slutet på veckan har vi allhelgonahelg när månen befinner sig i Kräftan och ditt fjärde hus. Hemtrevligare än så kan det väl knappast bli. Njut!

Jag älskar lejon. Jag kan roa mig med att leta bilder på nätet och hittade de här. Även lejon kan bli rädda. Men det finns också nåt som heter lejonhjärta.

För några år sedan var ordet yoga ett ord som man kunde lägga till för att göra nåt trendigt, ett modeord. Ett ord som fortfarande är bra om man vill sälja in något. Yogamat, bastuyoga, hotyoga, gravidyoga, mammayoga, yogga – springyoga, surfyoga, supyoga, golfyoga. För att på riktigt befästa vem man är kan man också lägga till yoga i sitt namn. Om någon skulle missa att det är yoga man pysslar med. yogagirl, yogaKarin, yoga…
Det är ju så klart också en lek med ord och något man kan skoja om och med. Men yoga är ju inte riktigt så trendigt längre. Det har blivit en livsstil. Men själva ordet yoga säljer fortfarande. Det startade ju för flera år sedan. Plötsligt översköljdes man av yogastrumpor, yogaprylar, yogasmycken. Sånt man behövde för att kunna yoga. För att vara yoga. Företag använde sig av en yogakille eller yogatjej för att göra reklam för nåt yogigt, som juice, gröt eller vad det nu kunde vara. Yoga sålde. Yoga säljer. De stora företagen startade yogaserier, yogakläder. Jag skriver in ordet yoga på google och får 497 000 000 träffar. Nu vill också alla bli yogalärare. Och varenda yogastudio har någon form av yogalärarutbildning.
Yogakriget, jag överdriver så klart, men frågan om vilken form som är den riktiga yogan, har liksom ebbat ut. Men som en vän väl förankrad i anatomi sa: ”Jag tror att yogan från början var one to one och kanske är det så, i skaderiskavseende också yogan borde läras ut”
Men det är ju ekonomi som styr.
Vad kan en yogaPT tjäna, 500-700 kr i timmen på faktura. Och ofta är ju PTn anställd av någon studio, så hon eller han får ju inte ut hela beloppet.
Men ekonomin har gjort yogaklasserna stora. Störst var väl yogagirl med 900 elever i Uppsala. Men kanske är det mer ett yogaevent?
Jag tycker Yogagirl verkar vara otroligt härlig. Hon har ju slutat med att låta folk ta bilder med henne, så istället står hon efter varje klass och delar ut kramar. One to one.
Jag kommer ihåg när jag började med yoga. Då fanns det många yogapoliser. Som gärna berättade om vad man inte fick göra om man var en yoga. Och fortfarande än idag kan folk klämma ur sig ”det där var väl inte särskilt yogiskt” om de tycker att en människa agerat, typ mänskligt.
För vad är att vara yogisk? Vad är yoga?
Vad tycker ni?

Och när vi babblar om vad yoga är, så kan vi kanske konstatera att yoga är ju inte längre trendigt. Yoga har hittat sin plattform. Men nu när världen brinner och allt snurrar behöver vi ett nytt ord.

Det nya ordet är slow.
Slow eating
Slowjuicer
Slow living
Slow yoga

Att bli långsam. Långsamhetens lov. Vår längtan efter att vara i långsamheten. Jag är dubbel mot det ordet. Jag vet att jag behöver bli långsammare. Jag vet att jag behöver lugna ner tankar. Hitta stråket av slow i hela mig. Men samtidigt, måste vi kanske agera och ta ställning till det som händer i världen och i vårt land. Tänk om allt som sker är ett sätt att passivisera oss?
Ja, herregud man kan ju bli paranoid…
Men jag gillar det här med slow.
Jag älskar att ta det piano.
Jag älskar att vara i mellanrummet. Då när ingenting händer.
Jag tänker marinera mig själv i ordet slow.
Mitt namn är numera SlowKarin.

En gång i min ungdom, barndom kanske jag ska skriva. Hade jag och en kompis en snigelklubb med 250 snigelmedlemmar. Vi namngav varenda en och skrev namnet med nagellack på deras små ryggar. kanske är det snigeln som är det nya. Snigelliv. Och snigel bär ju runt på sitt hem. Och det är många som bär runt, tvingas bära runt sina hem. I dessa dagar. I dessa tider. Så innan du tar det slow, skänk en slant till Röda korset