Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Ångestnatt. Kortisonet slog till hårt och cellgifterna med. Har mått illa på ett sådant där magkatarraktigt sätt. Känner mig snarare kallsvettig än svettig. Vaknade flera gånger under natten. Det är fruktansvärt att ha den där ångesten och oron i kroppen. Det är som om kroppen är fylld med kolsyra. Det bubblar, men inte några sådana där härliga bubbliga jag-är-nykär-känslor, nej, snarare ren och skär ångest. Man kan inte sitta still, inte vila. Kroppen är rastlös. Men det är sista gången. Sista gången med cellgifter.
För jag har tagit studenten.

Så känns det lite.
Nu kan jag det här. Cellgifter – check. Och jag vill lämna det här kapitlet bakom mig. Vända blad liksom, orden som som vår kung på något sätt myntade i våras när han försökte lirka sig ur den ena efter den andra uppgiften om hans tillkortakommande som kung. Nej, honom har jag aldrig varit imponerad av. Ser fram emot han snart byts ut och att Victoria får bli drottning i vårt land.
Men jag vill i allafall vända blad för nu känns det lite som om jag gjort det här. Been there, done that. Jag har tröttnat rejält på det här tillståndet. Vill gå vidare. Nu har jag nästa delmål framför ögonen. Operationen den 15 november. Nu ska jag sätta mig in i det.
Efter cellgiftsbehandlingen gick jag av på T-centralen och gick Drottninggatan hem. Slank in på H&M och köpte den här leopardkoftan. För att på något sätt befästa ”rivet” i mig, min nästan djuriska kamp att ta mig igenom det här, att kämpa mot cancern med näbbar och klor. Hittade också en angoramössa med silverkant som får vara min studentmössa.
Idag ska min barndomskamrat Tintin komma på lunch vi har inte setts sen i somras när vi åkte vår bilresa Stockholm-Båstad och sedan Stockholm-Björkö. Jag skrattar alltid så mycket med Tintin. Det börjar redan när jag hör hennes röst i telefonen. Just nu kan man se henne i Den skalliga primadonnan på Boulevardteatern Köp biljett här
Så fort jag känner mig starkare efter cellgiftet ska jag gå. Tycker nog att titeln passar mig!
Och i eftermiddag ska jag och Ray åka till landet. Längtar till vårt fina hus. Så nu hoppas jag att jag ska få en skön och vilsam helg i Roslagen, mitt i naturen med min älskling.

Tillägg: Läs Dn debatt idag. Flera läkare som skrivit debattartikeln. Sjukvården är så jävla, ja, man får svära ibland, orättvis. Det är INTE okej.  Jag vet att man inte tänker på sjukvården när man är frisk, men alla, precis ALLA kommer en dag hamna i händerna på sjukvården och vill du att händerna ska vara empatiska eller kyligt avslagna? Vill du bli behandlad med respekt oavsett om du är fattig eller rik, oavsett var du bor i Sverige? Lär deras debattartikel, många kvinnor nekas till exempel Herceptin, som är en antikropp som har visat sig vara väldigt effektiv i kampen mot bröstcancer för att det sjukhuset anser att det är för dyrt. Vad är ett liv värt i Sverige? Är en fråga man gärna kan ställa. Igår när jag fick min cellgiftsbehandling träffade jag en kille något yngre än jag, med en ovanlig cancerform. Han tillhörde också bröst- och sarkomavdelningen, som jag också gör. Det visade sig också att vi har samma läkare Elisabet Lidbrink. Hans första kontakt med sjukvården var på en annan avdelning på sjukhuset. Där nekade de honom vård, de skickade hem honom efter sin diagnos med orden att det inte fanns något att göra. Som tur var hade tydligen Elisabet läst om honom på en konferens flera läkare hade och ville ta sig an honom. Tänk er själva, du får en diagnos med en dödlig sjukdom, men de ger dig inget hopp. Elisabet gav honom hopp och skräddarsydde genast en behandlingsplan för honom. Men tänk om inte hon sett möjligheten? Å, min orädda läkare. Jag är så full av beundran för henne. Hon är som en en anarkist i läkarskrået. Att hon också på 80-talet jobbade med aidssjuka på Roslagstull, var det väl sjukhuset heter, ger henne ännu mera kredd. Fantastiskt med dessa läkare som vågar ställa krav och samtidigt vara empatiska. Men ska det behöva vara ett lotteri? Jag fick högsta vinsten jag fick henne som min läkare. Men bästa vården, med bästa medicinen ska självklart vara en självklarhet för ALLA. Läkarna som skrivit debattartikeln avslutar artikeln med meningen: Var är alla läkare och politiker som inte tycker att vi ska göra skillnad på fattiga och rika på våra svenska sjukhus?

Det blev ingen yoga i morse. Kortisonet som jag måste äta innan behandlingen har slagit in och det finns en oro i kroppen, en ångest och just nu känns det inte bra att yoga på den just för att den är kemisk. Så jag har tagit det lugnt på morgon. Ska ta ut Pino strax och förbereda mig för dagens aktivitet…

Idag, idag, IDAG tar jag mitt sista och sjätte cellgift. Känns som att avsluta ett kapitel i mitt nu så kallade cancerliv. Sedan väntar andra kapitel i det så kallade livet. Jag kommer närmre och närmre mitt egna liv, som inte är kantat av sjukhusbesök och oro. Jag vet det ligger långt borta, men jag är på väg och idag avslutar jag kapitlet cellgifter och herregud vad jag hoppas att det blir en snäll omgång. Att jag får hålla mig frisk och inte mår pyton veckorna som jag har framför mig. Och att jag slipper fler blåa tår. En blå lilltå räcker gott.
Jag hoppas verkligen inte kroppen tar allt för mycket stryk den här gången för jag är sliten nu.
Skulle behöva lägga in mig några veckor på spa/hälsohem och gärna i något varmt land. Men just nu får jag inte sola. Har inte fått sola sen jag började med cellgifter.
Förstår ni vad jag längtar efter värme, att få springa ner till vattnet, gå och dra fötterna efter mig i sanden. Låta solens strålar värma min kropp. Jag ju lejon och ett väldigt typiskt lejon. Både energisk och lat, men framförallt en solflicka. Inte för att jag ligger och pressar mig i solen. Behöver bara vara i solen tio minuter, en kvart så får jag färg. Men det är mer känslan av den varma solstrålen mot min hud, det längtar jag nästan infernaliskt efter.

I september skulle jag åkt med en grupp seniorer tillsammans med resebyrån Grandtours till Mallorca och i november går en resa till ett ayurvedisk center i Goa med samma resebyrå. När jag blev sjuk så var jag så klart tvungen att hoppa av det. Resebyrån berättade att Malin Berghagen tar över grupperna. Det kändes fint att jag blev ersatt av just henne. Jag känner inte Malin, men har alltid tyckt om henne. Har flera vänner som känner henne och som gillar henne. Men framförallt min man känner henne och är faktiskt gudfar till ett av hennes barn.
Ändå har vi inte träffats. Nu har vi mejlat varandra och sagt att vi ska ses och jag ser fram emot det mötet.
Vad Malin inte vet är att jag på 80-talet jobbade på en vegetarisk restaurang, Sunrice, som låg på Sankt eriksplan. Hon hade blivit mamma och kom ofta och åt på restaurangen med sin lille son. Hon var så fin, hade till och med en liten vaxduk som hon la ut på bordet, så att hennes lille son kunde äta själv och kladda som små barn gör. Men vi servitriser slapp nerkladdade dukar. Det var så omtänksamt och fint. Har aldrig efter det träffat på någon mamma eller pappa som gjort så.

Men mitt resande, det får vänta till nästa år.
Nu är det sista cellgiftet som hägrar.
Sen väntar kapitlet operation och strålning.
Rehabilitering.
Att få återgå till mitt vanliga liv. Men det är många år tills jag blir friskförklarad.
Jag tror att efter att cellgiftet börjat klinga ut ur min kropp om några veckor. Jag vet det tar typ ett år innan allt, om det nånsin ens försvinner helt ur kroppen. Men jag tänker på själva känslan, min känsla för mig själv frisk eller sjuk. Hur tänker jag om mig själv? Ser jag mig som sjuk? Eller ser jag mig som frisk? Igår med Åsa när vi satt i väntrummet och väntade på att få gå in till Elisabet, så skrattade vi åt att jag sa att jag är trött på det här. Och det blev, ja, nu har jag provat det här och tack det räcker. Jag har fattat grejen, nu vill jag gå vidare.
Och lite känns det så.
Hörde Chatarina Hulting prata på Kvällsöppet. Hon sa att hon hade gått in i sin sjukdom som ett jobb. Och precis så har jag också känt det. Och den känslan fick jag från dag ett. Jag är ju en projektmänniska. Alltid jobbat i projekt, då går man in i ett projekt och jobbar järnet för att det ska bli bra. Men man vet att om några månader är det avslut och man når målet. SEdan vilar man lite för att gå in i nästa projekt. Och lite så har jag nog tacklat det här projektet, att jag fick cancer. Catharina sa också att hon hela tiden kände att hon ville vara en bra patient. Så kanske alla känner, eller inte, vad vet jag. Men så känner jag. Jag tror jag skrivit om det tidigare också. Jag vill att Elisabet, min onkolog som är min läkare på den här resan ska vara stolt över mig. Så himla barnsligt. Men jag skulle vilja få ett diplom från henne. Jag ska fnula lite på vad jag tycker att hon ska skriva, men lite guldstjärnor vore inte helt fel.

Ska bli så skönt när den här infektionskänsligheten som kommer med att man tar cellgifter försvinner. Då kommer det kännas så härligt, då behöver jag inte vara rädd för att någon nyser bredvid mig på bussen. Då kan jag nog känna mig lugnare och då kommer det nog kännas mer som att jag är frisk.
Och nu har håret också börjat växa, och det är mörkt. Små mörka hårstrån som spränger sig upp ur mitt huvud.
Det är så spännande.
Men jag tror att när väl håret finns där på huvudet, så kommer jag att få tillbaka känslan av mig själv. Känna igen mig när jag tittar mig i spegeln.
Och jag tror att det håret kommer att göra det lättare att acceptera att jag ska ta bort bröstet. 

Vilken dag jag haft. Vaknade tidigt och gick iväg och yogade. Men huvudet var inte med, så det blev det jag lite på skoj kallar för Tantyoga. Men jag yogade i alla fall i en och en halv timme. Sen hem i rasande fart för att äta frukost och gå igenom frågorna för mötet med min läkare. Lämnade Pino på ett hunddagis i mina kvarter. De är så snälla, så jag får lämna in Pino lite halvdag och någon heldag här och där. De vet min situation och vill hjälpa mig. De tar bara emot små hundar och Pino är faktiskt äldst.
Efter lämning, vilket inte är så lätt. Det är svårare att lämna Pino, som gnyr så där litet ledset och inte vill att jag ska gå, än det var att lämna Mira på dagis. Hon ville ju typ aldrig gå hem från dagis, tyckte alltid att det var så kul med sina kompisar. Så är det inte med ”mammagrisen” Pino. Han gör sig väldigt ynklig, gråter och darrar.

Sedan fick jag störta iväg till Radiumhemmet för att ta prover inför morgondagen, och så mötte jag upp min kompis Åsa som följde med mig för att träffa min onkolog.
Vi hade frågor att ställa till henne,  det är så tryggt att ha en kompis med sig när man har en massa frågor och man är rädd för att man inte får fram vad man vill säga, för att man gärna blir lite för känslosam.

Efter det hade jag ett väldigt mysigt lunchmöte med CarinaNunstedt som är chefredaktör för tidningen Books and dreams som jag frilansar för.

Vi åt lunch på restaurangen högst upp på Pub. Det var supertrevligt att träffa Carina så, vi brukar mest träffas på tidningen, så det var ett väldigt trevligt sätt att prata jobb på. Carina la också ut ett kul jobb på mig. Det tackar vi för, måste ju dryga ut min låga sjukpeng med lite frilanseri.
Hann med ett väldigt kort möte med Anna Fannberg från Yogamarathon innan vi blev avbrutna av ett samtal från vår fastighetsskötare som stod med ett badkar i entren som skulle installeras i vår lägenhet.
Jag har flängt idag kan man lugnt påstå. Men jag har också velat göra grejer innan morgondagen, för jag vet inte hur sista cellgiftet tar på mig.
Ni vet bocka av lite på To-do-listan.
Om jag kommer att bli helt utslagen. Man vet ju inte.
Nu har jag börjat med kortisonet inför behandlingen i morgon, så det lär väl inte bli så mycket sova av idag. Håll tummarna för att jag slipper fler blåa tår, och att de här cellgiftsomgången blir mild.

Jag hann också gå in och boka tid nästa vecka för en behandling här 20 procents rabatt på bästa Moonsun. Gör det du med, du kommer inte att ångra dig. Deras hudvård får mig att må så bra och min hud fullständigt dricker deras insmörjningsprodukter nu när jag tar cellgifter.

 Finaste gulligaste tjejerna. Ida som jag lärde känna i Båstad när hon kom och yogade i min studio där. Penny, värsta balla bruttan som är en riktig hejare på handstands, Viveka som jag känt sedan gymnasiet och vi drev kafe på Kungsholmsgymnasium, men det var väl mest för att vi skulle kunna sitta där och röka våra Marlboro lights. Viveka tog med mig till min första ashtangayogaklass och det är jag så tacksam för. Och Anna, en riktig yogadiplomat som är en ganska ny bekantskap. Och så alla ni andra som kämpat med det här yogamarathonet, som volontärer och deltagare och sponsorer.
Tack, tack, tack från mig och från alla mina olyckssystrar och bröder. För män kan också drabbas.

Gårdagen var magisk på så många sätt. Alla de här fantastiska tjejerna som ordnat så fint med Yogamarathon på Atmajyoti och alla urgulliga volontärer som kom och jobbade. Och så alla som kom för att yoga. Så himlans himlans fint. Och att alla marorna runt om i landet samlat ihop nästan 100 000 kronor till bröstcancerfonden känns så där nästan makalöst fantastiskt.
Det var som ett enda stort kramkalas. Och jag är så glad och tacksam över att det var en ganska bra dag för mig, så jag kunde vara med.  All kärlek och alla kramar jag fick, det bär mig nu den här veckan och fram till mitt sista cellgift på torsdag.
Jag hade så gärna velat gå på varenda yogaklass på yogamarathonet, men det blev mysoreträning på morgonen och två yinyogaklasser. Ganska bra ändå för en kvinna som är ganska matt och mör och som snart ska ta sin sista och sjätte cellgiftsbehandling.
Tack alla underbara och tack för all omtanke och kärlek som jag möttes av. Tack. Det var helt fantastiskt. Här kommer lite bilder som fotograf Anneli Hildonen tog från gårdagen.

Idag arrangeras det yogamarathon mot bröstcancer  på flera platser i landet Läs mer här:.
Viken och Helsingborg 
Ängelholm
och på yogastudion Stilla stund i Örebro, kan du också yoga mot bröstcancer idag. Mer information hittar du här: stilla stund
Också i Norrköping på yogastudion Vayu, läs mer här: Vayu har man yogalektioner mot bröstcancer.

Här kan du få mer information om var du kan hitta de olika evenemangen, gå in och titta under fliken Landet runt Info Yogamarathon. Ta med en kompis och yoga för en bra och viktig sak.

På söndag, i morgon är det yogamarathon mot bröstcancer på yogastudion Atmajyoti i Stockholm. Atmajyoti drivs av Viveka Blom Nygren som jag känt i många år. Vi gick till och med i skolan ihop.

Det var också Viveka som drog med mig på min första Ashtangayogalektion på Sturebadet med orden; ”Kom med, du kommer att älska det”.  Och hur rätt hade hon inte.Jag blev helt kär i yogaformen och jag tyckte att yogaläraren Britta Larsson-Jones var så skitsnygg och bra lärare att jag mejlade till Yogashala på Gotlandsgatan och berättade hur bra jag tyckte det var.

Sedan följde en tid när jag på alla sätt och vis försökte få in yogan så ofta det gick i mitt då ganska stressiga liv. Det här var år 2000, eller om det var året innan. I morgon har det ordnats med yogamarathon. Viveka lånar ut sin studio och håller själv klasser. Så himla generöst. Alla som jobbar gör det gratis och alla pengar som kommer in går oavkortat till bröstcancerfonden. Å, vad jag hoppas att det kommer att generera en massa pengar.
Och runt om i landet är det fler som tagit över stafettpinnen och anordnar yogamarathon mot bröstcancer, gå in och kolla, för kanske anordnas ett i din stad, eller i någon närliggande stad. Det är helt fantastiskt och JA, jag är jättejättemallig att min cancer genererat i något så bra och viktigt.

Om det är en bra dag för mig, så kommer jag att vara där och yoga.
Hoppas hoppas det är en bra dag.
Britta, min första ashtangayogalärare ska ha en mysoreklass kl 06.00. Den har jag tänkt att gå på. Sedan vill jag gå på någon yinyogaklass. Ja, jag vill försöka mig på flera klasser, om jag orkar och jag lovar dig att du kommer att hitta nåt som känns bra för dig. Så kom och yoga med mig, med oss.
Här har du info: Yogamarathon Här hittar du schemat för dagen, finns så många olika klasser du kan välja och vraka bland.
Vi ses väl på yogamattan? Hoppas det!

Jag tror inte ni anar vad rörd jag blir av alla svar jag fått både som inlägg här på bloggen, men också som mejl. Vad vi behöver varandra och jag blir så glad och rörd om min blogg blir en kanal för alla oss som utsätts och utsatts för cancer, men också för frågan som jag när jag började skriva min blogg, (för en massa år sedan och långt innan jag blev sjuk) på riktigt inte riktigt förstod vidden av nämligen: Meningen med livet.
För vad är meningen med livet. Varje söndag var det någon som svarade på frågor kring det. Det var så härligt och inspirerande att läsa. Jag skulle verkligen vilja att det fortsatte. Så ni får gärna mejla mig om ni känner för att fnula lite på de frågorna.
Här kommer de:

I mejlen och inläggen som jag får ”ser” jag kvinnor som kämpar med sin oro och sina tankar, men också med livslusten som liksom ligger ovanpå som en jättestark kraft som sopar undan allt annat. Och jag känner mig så nära er och visst vi gör kanske olika val när det kommer till tuttarna, men ändå liknande tankar. Och vi har alla varit med om omstörtande saker, varit nere i ångestens träsk när man undrar och oroas över om man ska överleva. Och om återfallens ångest. Den känslan ligger där som det där svarta stråket i mitt liv. Rädslan av att cancern ska komma tillbaka sedan när bröstet är borta och strålningen över. Just när man tror att man kan pusta ut. Att leva med oro och för en person som jag, som i grunden alltid varit väldigt hypokondrisk är inte det så särskilt bra. Det är som farligt gödsel, men jag försöker att putta undan oron. Visualisera mig som gammal kvinna, som mormor. Att jag har så mycket jag måste göra, att jag ingalunda är klar med det här jordelivet.
Jag har fått jättemycket uppmärksamhet medialt och många tycker att jag är modig. Att jag orkar berätta när jag är så utsatt. För mig är det mer utsatt att gå till Konsum och handla mat, så känns det, men jag sminkar upp mig. Jag har så mycket kajal nuförtiden att jag ser ut som Suzanne Brögger, fast jag skippade turban. Utan bär mina tomteluvor. Jag känner mig trygg i dem. Men det är inte fy skam att känna sig som Suzanne. Nu vill jag börja skriva som hon. Men en av mina intentioner med att ta plats är just att jag tycker: ”Vi måste prata om det”. Vi som utsätts av ett cancerbesked i våra liv måste våga ta plats. För alla de tankar och känslor som kommer upp i en när man får ett sånt besked att man bär på cancer är viktiga grejer. Dels för att det kan drabba alla, precis alla. Och jag tror att ju mer vi pratar om det, desto lättare blir livet för dem som blir sjuka och när man väl är sjuk att man kanske kan mötas av en förståelse.

Håret på huvudet har börjat växa, hoppas det inte försvinner vid nästa och tillika sista cellgiftet. Jag ser verkligen ut som en liten gubbe med mitt fjun på huvudet. Det är inte snyggt, och det är inte heller lätt att ta kort på sig själv med motljus som ska förstärka de där fjunen. Men de där fjunen ger hopp, snart får jag håret åter. Det är lite samma känsla, fast kanske lite starkare, som när man hittar de första snödropparna som knögglade sig upp ur iskall senvinter-tidig vårjord. Den känslan ungefär. Mitt fjuniga huvud. Som en liten fågelunge, heja heja väx så det knakar.

Det blev överhettat igår. Jag bröt ihop i min ensamhet rent ut sagt. Grät så det sprutade. Ögonen var helt svullna, jag tappade det helt. Rätt ner i gråten och somnade som en stock väldigt tidigt. Pallade inte ens äta middag. Livet är för jävla orättvist, så är det. Men i mitt huvud tar det form, en överlevnad och en plan. Sakta formas något. Men jag måste få vara ledsen över att saker och ting förändras i mitt liv. Att jag liksom tvingas till förändring.
Ofta känner man nog att man tar sina små myrsteg, att man har den där planen, som en karta över hur man vill att saker och ting ska bli.
Någon sorts kontroll, men sedan jag blev sjuk känner jag mest att jag är i händerna på andra och att jag måste förlita mig på att de vet vad som ska göras och att det blir bäst. Det är en så svår balansgång. Och inte så lätt att försöka hålla fast vid det.
Jag fick en chock igår och det skakar om mig och gör mig sorgsen. Och ska sanningen fram vet jag inte om jag är så himla bekväm med att föra in silikon eller något annat i min kropp.
Jag vet inte längre vad jag vill. Om Bröstrekonstruktion är min grej, liksom.Jag vet inte.
Har aldrig varit särskilt förtjust i silikonbröst. Folk får verkligen göra vad de vill, men vill jag ha främmande saker i min kropp? Jag som tycker det är skitjobbig med den här porten som är inopererad. Hur ska det bli med silikon eller koksalt? Att ha två hårda bollar i kroppen som inte rör sig och som står rätt upp när man ligger på rygg. Jag vill ha mina mjuka bröst, som faller åt sidan när jag ligger på rygg. Som är mjuka och inte i vägen när jag gör vridningar i yogan. Ska jag plötsligt få två runda hårda bollar som inte åldras när resten av kroppen åldras. Jag vet inte längre. I tanken kändes en bröstrekonstruktion som något alternativ, men jag vet inte längre.
Jag är snart 50 år. Jag vill inte ha en 20årings bröst, men framför allt jag vill inte ha fler ärr på kroppen. För en bröstrekonstruktion innebär att ta hud från en annan del av kroppen. Vilket betyder ännu ett ingrepp, ännu ett ärr. Ja, ni ser, jag vet inte hur jag ska tänka. Vet inte vad jag vill. Vet inte vad som är mina tankar längre eller om jag är fast i en gängse bild av hur en kvinna ska se ut för att vara en kvinna.
Det är det här jag dealar med.
Jag har varit ute massor på nätet, letat information. Men jag tycker det inte finns tillräcklig information. Bröstcancer är så vanligt, men ändå hittar jag inte det jag behöver veta. Det jag vill veta. Å, ändå är jag journalist i grunden och van att researcha. Var ska jag leta? Hur ska jag tänka? Så ni som läser, ni med erfarenheter av det jag går igenom. Ge mig era bästa tips.
Jag är så tacksam för all information som jag får från er som gått igenom samma som jag gör. Ni anar inte. Jag svara inte på alla inlägg, men jag läser dem som en svamp.
Jag har några frågor, snälla ge mig era råd, ge mig era erfarenheter.
* Är det någon som blivit opererad av Jana de Boniface. Är det någon som känner till henne? Jag tyckte hon verkade jättebra. Det var min första känsla. Kanske ska jag gå på den.
* Kan man ta hud från det andra bröstet, tex om man som jag tänker göra det mindre, och fylla ut det bröst som ska opereras bort. Är det någon som har erfarenhet av det?
* Hur har ni tänkt när ni valt att inte göra en bröstrekonstruktion?
* Ni som gjort bröstrekonstruktion, hur gick det till? Tog ni hud från ryggen, från magen. Blev det stora ärr där, hur blev rörligheten efter en sån operation?
* De ska ta bort lymfkörtlar som tillhör mitt bröst, är det någon som har erfarenhet av det? Jag är livrädd för ödem. Någon som vet något om det?
* Någon som har erfarenhet av att ha stora bröst som jag, och den här skevheten som uppstår mellan ett bortopererat bröst och ett stort bröst. Hur gjorde ni? Tog ni ner det friska bröstet en aning.
* Hur är det med protes. Sitter den där den ska, eller åker den runt. Finns det bra behåar som håller kvar protesen.
Tacksam för era tips och råd. Tack.