Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Om man får råda andra, så har jag ett råd. Läs boken AntiCancer – ett nytt sätt att leva. Här köper du den. Du kanske tänker, men jag har ju inte cancer, jag behöver den inte. Men, alla bär vi på cancerceller i våra kroppar, men alla kommer inte att få cancer. Men vågar man chansa?
Den här boken kan bli ett startskott för dig att förädla ditt liv, göra de förändringar du kanske går och fnular på men inte riktigt kommit dig för att ta itu med. Vi måste ta cancer på allvar och vi måste se om vårt sätt att leva för det är inte bra. Vi lever ganska farligt på många sätt och vis. Vi behöver se om vårt hus. Ta hand om oss själva och ta hand om vår värld.
I boken finns en massa forskning bland annat om hur viktig maten är när man har cancer. Annars också så klart, det är ju det som är hela poängen. Och tankar om mat överhuvudtaget. Mina tankar om att skapa en matrevolution känns ännu mer aktuell efter att ha läst den här boken.
Du får råd, tips om hur man kan tänka när det kommer till cancer. David Servan-Schreiber är läkare i grunden och fick själv hjärntumör, två gånger till och med. I boken finns en massa forskning, för det finns forskning på olika sorters mat bland annat. Han förspråkar den vanliga cancervården men eftersöker det komplementära. Det vi kan göra själva också. För att få bättre resultat av skolmedicinen.
Måste säga att det hittills är det bästa jag läst när det kommer till att läka cancer.
Jag ska ge den till min onkolog. TYvärr är det ju så att läkare inte får lära sig vad maten kan ha för inverkan och påverkan i sina studier. Och jag vet inte hur många läkare jag träffat som säger: Nämen, lev på och ät precis som vanligt under cellgifter och strålning. Det är ju en väldigt tråkig inställning, eftersom jag faktiskt vet att man kan må bättre och få bättre resultat i sin cancerbehandling om man lägger om kosten och om man tänker på träning framförallt. För jag tror att det är bättre att läkarna säger; Ta bort sockret och vetemjöl och ät mindre kött, i alla fall under perioden som de behandlas. För det är nämligen bevisat att det INTE är bra med vare sig vetemjöl, socker eller kött när man är cancersjuk. Om man nu absolut ska äta kött, se till att den är ekologisk. Ja, ni kommer att förstå när ni läser Anti Cancer. Och framförallt ni kommer att må så mycket bättre när ni lagt om kosten.
Till exempel kan socker hämma cellgifterna och det är verkligen INTE vad man vill. Och skippar man vetemjölet, så är man inte lika sugen på socker. Det hänger ihop på något sätt.
Jag skulle gärna göra en AntiCancer fast på svenska.
Jag läste boken nu när jag var på Lanzarote och faktum är att jag instinktivt levt som man ”ska”. Jag tänkte återkomma lite i ämnet anticancer, liksom plocka ut godbitarna ur boken. Men nu måste jag förbereda ett föredrag som jag ska hålla på fredag och jag har inte skrivit det än. Allt är i huvudet och nu ska det ner på pappret. Är lite nervös faktiskt och stressad. Ingen bra kombination. 

Jag är hemma i Sverige. Just nu på landet. Det är vår här. Jag är så glad. Allt, allt känns bra och härligt. Här får ni en liten bildbonanza från Lanzarote.

Här är jag på flygplatsen på väg. Håret växer och har någon märklig färg. Nästan lite spännande

Värsta fina fullmånen inföll under veckan

 Hotellet var ett ”träningshotell”. Jag testade zumba, pilates och fitdance. Fitdance = en massa steg och armkombinationer med hantlar till hög musik

 Här har jag fått lite sol på näsan

Trodde att jag skulle få till att blogga, men jag tycker det är ganska träligt att blogga från en iPad eller mobil. Gillar tangenter mer. Så det blir paus i en vecka. Men jag kommer tillbaka. Tills dess glad påsk på er och var försiktiga med godiset. Ät inte så mycket socker. 

Det där med saknad och hur man reagerar inför det. Märkligt.
Förra våren bestämde jag att jag skulle släppa studion och lägenheten i Båstad. Det skulle då bli min nionde sommar i Båstad. Jag har älskat varenda sommar.
De började som en möjlighet att ha semester. Ja, ni hör ju hur dumt det låter. Att man måste jobba för att kunna ha semester. Men så är det för oss småföretagare. Vi får liksom trolla med knäna. Uppfinna våra egna jobb.
Jag hade ett samtal på Vidarkliniken med en kvinna i samma sits som jag, det vill säga hon hade också bröstcancer. Hon var så oroad för jobb, och hon trivdes inte heller med de jobb hon haft. Men nu väntade ett digert jobbsökande. Tidigare hade hon sökt över 150 jobb sa hon och det var så tufft.
Jag sa, jag fattar, det är samma för mig.
– Men du är ju frilans, svarade hon då.
Så tänkte jag vad lite folk verkar veta om hur det är att vara frilans. Ungefär som om det är en lite småmysig tillvaro där man kan jobba lite när man känner för det. Och så kanske det är för vissa. Men så är det verkligen inte för de flesta. Att vara egen företagare är ju att hela tiden hitta på sina egna jobb. Skicka ideer, synops till flera. Höra av sig till gamla arbetsgivare och säga, det här är min ide, det här skulle jag vilja göra. Jag vet inte hur många nej jag fått. Konsten är ju att inte tappa självförtroendet. Utan snarare sporras att gå vidare. Och så den ständiga oron för ekonomin. Som gnager. Det är ju där ens kraft och energi hänger lite löst. För mig var det toppen att skriva eller göra tevegrejer större delen av året och  på sommaren när det oftast inte är några produktioner och inte så många jobb läggs ut, ja, då kunde jag jobba som yogalärare i Båstad. Vid havet och ha med min dotter. Passade perfekt för en ensamstående mamma.
Men så träffade jag mitt livs kärlek, gifte mig. Fler personers önskningar om vad man gör med sin sommar som skulle sammanföras. Så då bestämde jag att nu ska jag inte jobba hela somrarna. Nu ska jag se till att det blir annorlunda, ja, då blir jag sjuk.

Jag som trodde att jag skulle få ta avsked av Båstad förra sommaren. Njuta av en sista sommar där i min fina studio. Men livet ville annorlunda. Men allt som hände det gjorde att jag inte riktigt kunde känna av saknaden. Inte riktigt känna efter hur det skulle kännas. Som om kroppen hade fullt upp med annat. Men nu, ibland kommer små hugg, ni vet när man längtar efter nåt man känner igen. Så var det igår när min vapendragare Anneli Hildonen skickade de här fotona. Jag kunde nästan känna dofterna och hur mycket jag älskar luften i Båstad. Och alla gulliga människor jag träffat där, de som kommit till min studio och yogat med mig och för mig. Och hur jag älskade mina tidiga mornar när jag gick för att öppna upp min studio. Jag och Pino ensamma på Köpmansgatan i ett alldeles tyst Båstad. Jag vet att det kommer att komma över mig i sommar. Men hjärtat är stort. Hjärtat rymmer så mycket, så många. Om några timmar åker jag till solen. Till Lanzarote. Jag ska skriva och tänka och minnas och sakna och sola och bada. Och gå långa promenader på en strand. Och i mitten av april får jag lite Skånelängtan stillad, för då ska jag ju till Viken och ha Workshop & yogakurs på sans och Balans. Vi ses väl?

När jag var ung älskade jag att demonstrera. Jag gick i många demonstrationståg. Det var också på den tiden när flera hus ockuperades i Stockholm. Jag och mina barndomskompisar Petra, Tintin och Eddie var med  i demonstrationståget för bevarandet av Mullvaden. Vi ville inte att man skulle skövla hela Krukmakargatan och de fina husen längs den gatan. Vi hade en stor banderoll med texten: RÄDDA SÖDER HUSEN BLÖDER. Och så hade vi målat hus som blödde.
Gud vad man trodde att det gjorde skillnad när man sa ifrån.

Idag finns det undersökningar som säger att 70 procent av Sveriges unga är rädda för miljöutvecklingen, läste jag i någon tidning igår. Borde ha länkat, jag vet.
Jag är också rädd för vart vi är på väg.
Jag vill trolla fram aktivisten i mig igen. Hon som är arg. Hon som tog tåget från Norrviken in till Grupp 8 på Drottninggatan som tioåring och ville bli medlem. Jag fick inte bli medlem, vilket jag fortfarande tycker var väldigt tråkigt.
Men jag kommer ihåg kvinnan jag mötte uppe på kontoret som tog sig lite tid med mig och jag fick säga mina funderingar som; ”Varför finns det så få kvinnliga chefer?” Inte trodde väl jag då att det nästan 40 år senare fortfarande var en brännhet fråga.

Men ibland kan man göra skillnad, som när vi hel vinter som nioåringar samlade in prylar hos folk i Norrviken. (Jag bodde i Norrviken från jag var fyra år till jag var 12 då jag flyttade till Kungsholmen. )Vi drog våra pulkor i snön och knackade dörr på villorna. ”Vill ni skänka nåt till de som behöver det?” Folk gick ner i sina källare och skänkte sånt de ändå hade tänkt lämna till grovsopen. Efter ett par månader hade vi en loppmarknad i skolan. Vi engagerade föräldrar och  kompisar och vi drog in pengar som vi sedan skänkte till Amnesty. Med den lilla nätta summan på cirka 4000 kr, kunde vi rädda en man från fängelset. Med pengarna kunde han skaffa en advokat och vi fick senare ett brev där det stod att han kunde starta en liten hönsfarm för pengarna som blev över och återförenas med sin familj. Jag tror Åsa har kvar brevet.
Det går att göra skillnad. Man får inte tappa tron.
Nu skulle jag vilja starta en matrevolution. Läs Sanna Ehdins blogg om Junk Food. Läs det andra också. Men det här är viktigt.
Kanske dags att de som skövlar vår värld och oss. Som lurar oss, och som i det här fallet, den amerikanska livsmedelsindustrin som medvetet går in för att göra oss beroende, för att vi ska äta mer. De beter sig som knarklangare, kanske dags att de blir straffade som knarklangare?
Eller, vem har ansvaret?
Vad tycker ni?

Äntligen har jag sett dokumentären Guru lurifax. Se den du också innan de tar bort den möjligheten. Jag hade hört så mycket om filmen.
Den handlar om en amerikansk kille med indiskt ursprung som går in för att lura människor att han är en guru. Och han lyckas, han får sina anhängare som tror att han är speciell.
Och så är det.
Så enkelt är det för lurifaxar att luras.
För vi längtar alla efter att bli sedda och bekfräftade, och många av oss längtar så mycket att vi med hullochhår  bjuder in ”vemsomhelst”. Nu kändes den här gurun som en ganska snäll guru, men jag har sett en del vi kan kalla dem självutnämnda ”gurus” som inte är så snälla, manipulera och trixa, och ställa till det för sna anhängare. Det värsta är när de utnyttjar sin ”status”.
I perioder av ens liv kan man behöva guidning. Hur viktigt är det inte att den som guidar har ett snällt hjärta, en snäll inställning. Usch, det där är så svårt.
Men jag tänker att man ska akta sig för alla som kallar sig själva för gurus. Och jag har skrivit det förr. Det är egentligen inte så konstigt med de människor som följer strömmen och liksom hänger på. Men, om det är en tokig ledare de följer så kan ju det få ödesdigra konsekvenser.
Så våga ifrågasätt.
Men det braiga med Guru Lurifax var ju att han egentligen gång på gång sa att alla är sin egen guru. Att allt finns inom oss. Men vi vågar inte vara ensamma, vi tror att vi måste vara med i en grupp och tillhöra den. För vem vågar lita på att man har allt inom sig?

När jag är nere eller låg så drar jag mig undan. Jag har börjat se det hos mig själv. Jag behöver mitt eget space för att hinna tänka. Som tur är har jag också lärt mig att det går fort i min inre värld. Och jag har lärt mig att jag alltid kommer upp efter att ha varit i det svartaste hålet. Och det är en vetskap som är så lugnande mitt i eländet. Jag kommer alltid upp.
Ni vet när man inte sovit på en hel natt, istället för att oroa sig så kan man nästan räkna med att man kommer att sova, av ren utmattning i alla fall, natten därefter. Sån känsla.

Vad gör jag av min lust och längtan Vilken fantastisk kvinna. Tulikka 70 år hör av sig till radiopsykologen med sin fråga. Lyssna på det här fina och öppna samtalet. Så viktigt. För egentligen gäller det ju inte bara om henne och hur sorgligt det är att åldras om man är ensam. Det handlar behovet av att få vara nära en annan människa. Att vi har det behovet också. Och jag kan få ont i magen när jag tänker på alla de som är ensamma i en sjukdom. Att man när man blir sjuk är så arg på sin kropp som släppt in cancer och samtidigt kroppens behov av närhet, en varm smekning. Hud mot hud. Värme och beröring.

En gång i tiden jobbade jag med Paolo Roberto, vi var programledare för en talkshow på Tv4. Paolo berättade om när han var ung och värsting. Hur någon socialarbetare eller om det var terapeut ville få alla värstingarna att kramas i ett som hon kallade det Kramhav. Haha, vi skrattade åt det och jag kan fortfarande skratta åt det. Men det finns nåt i det. Jag tror att det är närhet, eller möjlighet till närhet vi alla behöver. Också när vi blir vuxna och gamla och när vi fått det tillgodoseett, ja, då kan vi ta oss ut till ensamheten. Den självvalda ensamheten. Man kanske ska ha lite kramhav på ålderdomshemmen?

Så nu ligger min workshop i Viken på Sans och balans hemsida. helgen 19-21/4 Kom och yoga med mig i Viken i södra Skåne, eller bara kom på min KnipWorkshop.

Det är en lång väg att vandra, så är det. Dag för dag, hela tiden. Jag är väldigt mycket uppåt. Väldigt glad ganska ofta. Överlevarens känsla av att allt är möjligt. Så är det långa och många stunder. Men så kommer skoven. När det dippar, när jag blir så ledsen. När allt känns meningslöst. När jag tappar det. När det känns som att jag inte orkar. I söndagskväll var en sån gång. Jag tappade det och kände mig så otroligt ensam i det.
Ibland orkar man inte dela.
Just för att man känner att alla andra är så glada för att det gått så bra. Jag har överlevt, jag borde vara glad och tacksam. Men ändå, det kommer över mig. Då orkar jag inte dra in någon i mina ledsenhetskänslor. Men det blir ju istället fel. Allt blir fel.
Ledsenhet måste på nåt sätt tas ut när den måste tas ut. Annars omvandlas den till irritation och man börjar tjafsa eller bråka med den man älskar. Dumt, dumt, dumt.
Jag tror jag oroar mig mycket också.
I måndags var en sjukhusdag.
Fanihelvete vad jag hatar det. Hatar att hoppa av bussen vid Karolinska. Hatar stegen som jag måste ta till Radiumhemmet. Hatar hela grejen. Vill vara fri nu. Vill slippa alla biverkningar. Slippa de återkommande besöken.
Jag vill vara jag igen. Mig själv.

Först var det ultraljud. Jag har såna spänningar runt ärret. Och värsta pirrningarna i armen. Känns som jag har kolsyra i min högerarm. Det är skitobehagligt. Men ingen kan säga vad det är. Men nu har jag gjort ultrajud och de kan se att det är vätska på flera ställen i mitt högra bröst. Nu vet jag det och det finns inget att göra än att vänta på att det kanske försvinner.

Igår fick jag den här boken av min kompis Hella. Underbar. Yoga utvecklar dolda krafter. Ja, det är ju det jag alltid sagt. Tänker på det nästan dagligen. Hur hade jag mått om jag inte haft yogan.

Jag måste berätta en grej. Jag har inte riktigt orkat ta in det.
Men jag tar ju Iscadorsprutor tre gånger i veckan. Har gjort det sedan jag var på Vidarkliniken. Det ska höja imunförsvaret och om sanningen ska fram så mår jag bättre och känner mig starkare. Iscador hämtar man ut på apoteket. Vilket jag gjorde på apoteket i Järna. Jag tittade inte på förpackningen, förlitade mig så klart på att apoteket gett mig rätt paket. Det stod Iscador och därför antog jag att det var rätt. Jag började ta mina sprutor, men två gånger fick jag ont i magen där jag tagit sprutan. Det blev rött och svullet. Och på ett ställe har jag fortfarande fast det är två veckor sedan jag tog den sprutan, en liten bula inne i magen. Jag fick också lite influensakänsla och kände mig inte bra. Ringde till min doktor på Vidarkliniken och när jag gör det, ser jag att jag fått fel doseringen. På apoteket har man gett mig en högre doseringen än vad min doktor skrivit ut. Jag fick avbryta min behandling och göra ett stopp.
Vanligtvis tar man det i fyra veckor, sedan gör man en veckas uppehåll. Jag hade räknat in att jag skulle kunna göra en resa utomlands utan att behöva ta med mig sprutor, men det kan jag alltså inte nu. Eftersom jag fick göra uppehållet tidigare på grund av att jag mådde så dåligt.
Tänk om det hade varit ett farligt preparat som man gett mig för hög dosering av. När en sån här grej händer, upptäcker jag att jag blir nästan som förlamad.
Nåt i mig gör att jag vill inte vara obekväm.
Men egentligen vill jag bara skrika och bli uppriktigt förbannad.
Apoteket kom med två nya paket med rätt dosering. Det visade sig att jag till och med skulle ha ännu lägre dosering än vad min doktor skrivit ut.
Vad hade du gjort?
Jag lärde mig i alla fall en läxa. Att alltid läsa på förpackningen och jämföra det med receptet. Men samtidigt måste jag säga, en del recept kan man ju inte ens läsa vad det står för att läkaren skrivit så otydligt.
Så lova mig att ni också gör det hädanefter alltså kollar att det stämmer med läkemedlet som läkaren skrivit ut och förpackningen du hämtat ut på apoteket. Jag vet att alla kan göra fel, men vissa fel kan bli väldigt olyckliga.

Jag har börjat boka in lite jobb, känns så himla kul. Jag längtar efter att jobba, efter att hålla i klasser och att hålla föredrag och workshops. Så håll utkik på min hemsida Yogavita. Kommer att fylla på information allt eftersom. Eller gå med i Yogavitagruppen på facebook. Yogavita är numera, eller som den var från början en ambulerande yogastudio, som tar mig dit jag blir kallad.

Och nu är det klart, det blir ett härligt Yogaretreat på Björkö i sommar. Och det passar dig som är nybörjare till du som är mer van och gör Ashtangayoga mer regelbundet.

Du har väl sett att det blir Knipworkshop i Stocksund 28/4. Och 19-21/4 kan du hitta mig på Sans och Balans i Viken, där jag ska hålla yogakurs. Info kommer snart.

Vad är det som händer?
Cancern ökar i Sverige Det är cancerfonden som går ut med dessa siffror. För många blir det just siffror, statistik, men sjukdomen kryper närmre och närmre. Snart kommer alla att ha någon nära som drabbas/drabbats, eller så får de själva cancer. Att kämpa emot cancer är tufft. Behandlingarna är nästan överjävliga många gånger. Jag är tacksam för att vi har en bra och fungerande sjukvård i Sverige, men det är så viktigt att vi också ser till att den får finnas kvar.  Och att den ska vara jämlik, ja, rättvis. Idag vet vi att den inte är rättvis och det oroar mig.
Bra sjukvård ska inte vara en klassfråga.
För många, bland annat jag själv var det inte möjligt att vara sjukskriven på heltid, för vem sjuttsingen kan leva på 5700 kr i månaden. Det var vad jag hade att leva på om jag skulle ta ut hela beloppet. Att vara så sjuk, att gå på cellgifter, bli opererad och strålad, ja, utkämpa sitt livs kamp. Det är fan inte, jag tillåter mig att svära, särskilt lätt när man också oroar sig för ekonomin. Jag vet att jag är inte ensam.  Många har det så här. Det är på många sätt förnedrande. Och har man inte pengar så är också möjligheterna att leva hälsosamt inte en möjlighet. Allt blir en snurr. För att få i dig den näring som en ekologiskt odlad banan, måste du äta typ tio vanliga bananer. Klart man hellre vill äta den banan som ger en mest näring. Men tio billiga banander mättar i tio dagar. Var finns valet att välja en ekologisk banan om man inte har ekonomin?

Vi måste också börja ifrågasätta varför vi får cancer. Varför ökar cancern? Varför kan ingen svara på det. Är det vårt sätt att leva? Miljögifter? Läkemedelsindustrin?
Pengar måste läggas på just den formen av forskning, alltså varför vi får cancer.
Och pengar måste läggas på att hitta alternativ, varför forskas det inte på den alternativa vården?
Och borde inte de företag som tjänat stora pengar på att försura och förstöra vår jord, nu betala för det de gjort? Kan de inte lägga en ”ekopeng” så att de ekologisk och rättvist odlade varorna blev billigare, så att alla har möjlighet att välja det bra alternativet?
Jag hade hormonell cancer i mitt bröst. Vad jag förstått ökar den hormonella cancern.
Varför gör den det?
Min mamma som är kemist. Herregud, jag trodde aldrig jag skulle höra henne säga det. Men hon tog upp det här med östrogenet som alla kvinnor med klimakteriebesvär ofta får utskrivet. Det östrogenet måste ju ta vägen någonstans. Vi kissar ut det. Förstå vad mycket överskottsöstrogen som måste finnas i vårt grundvatten. Idag vet vi att vårt vatten innehåller en hel del som vi inte vill ha i oss, som till exempel östrogenhalter, halter av antidepressiva medel.  Att reningsverken inte kan rena bort all skit. Det är väl en tidsfråga innan vi också kommer få det här plastproblemet, eftersom vi snart kommer behöva köpa vatten på flaska, som i alla andra länder.
Ibland blir det snurrigt i huvudet. Som en stor tova som jag inte vet var jag ska börja att försöka nysta upp. Liksom vad kom först hönan eller ägget?

Jag har en kollega, som numera blivit en ”syster”, en olyckssyster Pamelas blogg eftersom vi båda drabbats av cancer. Hon har skickat tidningar till mig som jag kunnat ta med till KS. Hon vet liksom vad man behöver när man sitter timmar på an avdelning och får behandling. För ett par dagar sedan fick hon reda på att hon ska börja med cellgifter. Ni som också fått cellgifter, vet hur överjävligt det är. Och jag tänker på de där dagarna när jag föll ner i det svarta hålet och trodde att jag aldrig skulle komma upp. Då var ert peppande, hejaropen, de gulliga smsen, inläggen på facebok och här på bloggen som karameller som gjorde mig så glad.
 I förrgår lanserades äntligen Kias tidning Le yogashop journal. Så glad att jag fick vara med i premiärnumret. Tittade på bilderna från Yogamarathon som gulligaste Penny, Anna och Viveka anordnade. Så mycket kärlek. Yogamarathon var som en jättekaramell.
Om jag inte varit tydlig förut, så TACK för ert stöd. Och tack för att ni läser min blogg.

Igår fick Pino en ny look. Och plötsligt fick att göra en pudel en ny innebörd.

Här sitter Pino på bussen på väg till Kerrys hundvård. Han ser ut som en liten gubbe, eller en flummare med tovigt hår.

Här ett par timmar senare är han slimmad och har en mer farlig look.

Tänk hur det är. Ju äldre man blir desto närmre sig själv kommer man. Man blir liksom den man verkligen är. Den man var. Man förädlas som ett bra vin som får stå länge. Sen tror jag man kan hjälpa till att göra det bra genom att gå i terapi och ta hand om innehållet, så att det inte blir härsket och illaluktande, liksom hjälpa sig själv att bli den man är ämnad att bli. Jag tänker att det är nästan ofrånkomligt om man vill utvecklas.
Som det här med morgonvanor. Jag vaknade halv fem imorse. Jag är en morgonmänniska och har faktiskt alltid varit.
Det var väl några år där i min ungdom när jag var mer nattmänniska, eller snarare tvingade mig själv att vara vaken mitt i natten för att det liksom var så skoj att kalasa runt och dansa hela natten. Men att vakna morgonpigg, så har jag varit sedan jag var riktigt liten. Då vaknade jag glad och pigg och gick direkt upp ur sängen. Vid sju på morgonen tyckte jag liksom att hela världen också borde vara uppe och vara lika sugna på att leka som jag. Flera var gångerna jag ringde till min barndomskompis Åsa alldeles för tidigt på helgerna. Det slutade med att hennes mamma lite så där på skarpen sa; Men Kajsa, du får inte ringa före klockan nio på helgerna.
Å, vilken pina jag tyckte det var.
Det här var ju långt före det fanns tidiga morgonprogram på tv.
Eller när jag var hos farmor Ina som hade sommarhus i Tofta på Gotland. Hon hade en granne med en jättegullig hund som jag var så förtjust i. Jag kanske var fem-sex år. Jag brukade sitta på hennes trapp i nattlinnet och vänta på att de skulle vakna så att jag fick leka med hunden.
Idag tycker jag det är så himla härligt när jag vaknar tidigare än de andra i familjen. Det är alldeles tyst. Sitter i köket, hör klockan som går. Tictac. Ljuden som jag annars inte hör får liksom utrymme så här tidigt på morgonen. Kylskåpet som mullrar. Hör knäppen i väggarna. Ser hur det ljusnar utanför fönstret. Den unga kvinnan som bor i lägenheten mitt emot har än en gång somnat ifrån en tänd lampa. Det är lugnt, till och med Pino ligger kvar i sängen och drar sig. Jag har redan hunnit ta min Iscadorspruta, druckit mitt citronvatten. Och idag drack jag till och med lite kaffe på morgonen. Snart ska jag göra mig i ordning för att gå och yoga hos Charlotte.
Yogalivet passar mig.
Jag och bonussonen går och lägger oss samtidigt på kvällarna. Just för tillfället är jag kanske inte världens roligaste fru. Jag är så trött på kvällarna, men å andra sidan får Ray fritt spelrum att välja vad han vill titta på på teven, eftersom jag ändå ligger och sover.
Igår köpte jag en resa till solen.
Jag ska åka till Lanzarote för att skriva. Har en del föredrag som måste förberedas och lite skrivtexter. Åker nästa fredag. För första gången var jag liiite orolig när jag beställde. Jag tror nog inte att jag kommer att bli lika cool inför resandet som jag var förr. Nu ska jag åka själv. Gick sen hem och klippte hål i en bikini jag köpte precis innan jag blev sjuk och tänk, det funkade. Jag kan stoppa i protesen och det ser helt okej ut. Slipper köpa en ny svindyr specialdesignad bikini för bröstproteser. Jag har oroat mig för det här med sommaren. Jag som tycker om att sola och bada. Nu kommer det synas att jag har ett bröst bortopererat. I bildterapin på Vidarkliniken jobbade jag jättemycket med de känslorna. Det finns en sorg över hur min kropp är nu, hur den varit. Men samtidigt, det här låter kanske konstigt. Allvarligt talat så skiter jag fullständigt i om folk kommer att tycka att det ser konstigt ut.
Jag har varit ute på de sju haven och jag har överlevt. Vad är väl vackrare än det?