Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Sommarlivet. Hur härligt är det inte. Varje morgon yogar jag. Först gör jag hela första serien i ashtangayoga för styrkan och sen gör jag andra serien för möjligheten att göra bakåtböjningarna. Jag älskar yoga. Ja, ni vet det. Ja, ni är säkert trötta på att höra det. Men jag är helt säker på att yogan är en så stor anledning till att jag ändå mår så bra som jag gör. Och som hållit mitt huvud intakt, även om jag så klart varit så inihelskotta ledsen och uppgiven flera gånger. Men yogan har varit något som fått mig att gå upp varje morgon i ur och skur. Jag har använt min kropp, vårdat den och tagit hand om den, inte tagit för givet att den ska fixa alla smällar. Klara av alla cancerbehandlingar helt själv och utan hjälp och omtanke. Fy, fabian vad kroppen fått utstå. Vad jag varit med om det här året. Ibland känns det helt märkligt att se tillbaka och verkligen känna efter. För ett år sedan började hela skiten. Oron och rädslan jag hade. Nu är jag här i huset på Björkö. Solen skiner och snart ska jag ta mig till hemliga stranden. Sedan ska jag skriva lite på boken. På torsdag ska vi plåta omslaget härute på Björkö. Hela boken kommer att vara mycket Björkö. Finns så fina miljöer härute.

Här kommer lite ostajlade bilder på mig när jag gör min morgonyoga i ett småstökigt sovrum. (Jag och Ray rev ju ner alla tapeter för några veckor sedan och det är meningen att rummet ska målas om.)

Oj, vad dagarna har gått fort. Har inte haft tid att blogga. Huset har varit fullt. Det har varit så mysigt. Jag älskar det här huset. Jag älskar att det är så stort, att jag kan gå och lägga mig tidigt och inte störas av tv, eller ljud. Vi bor ju ganska smått i Stockholm, men här kan vi verkligen ta ut svängarna ordentligt.  Men vi har hunnit med bad, monopol, badmintonturnering, yoga, promenader, Älmstabesök, storstädning och mat, mat, mat.
Och solen har lyst.
Vi har klippt gräsmattan och Anthony högg ner ett gammalt trist träd. Vi hade en skön midsommar, ni får lite bilder här.

Jag har äntligen landat på landet. Känns som att månaderna maj och juni är nån sorts stressochhinnamedalltinnan MIDSOMMAR. Nu är den dagen äntligen här. Snart, imorgon och det ska bli så härligt. För mig är midsommar som ett startskott för sommaren. Nu väntar varma och lata dagar. Jag har ju alltid jobbat på somrarna. Egentligen är inte denna sommar något undantag för också den här sommaren ska jag skriva en bok och ja, jag kan berätta lite. Det handlar om huden den här gången. Nästa vecka ska vi fotografera omslaget och det gör vi så klart här ute på Björkö.

Känns märkligt och lite sorgligt att inte vara i Skåne den här sommaren, men jag är verkligen en localgirl. Sätt mig varstans och jag känner mig hemma. Det är både en tillgång och en mindre tillgång kan jag säga. För jag tror ju ändå på att vi behöver rota våra rötter och inte vara ett rö för vinden. Mina rötter är ju ganska mycket här ute på Björkö. Och litelite kan jag nog säga att Båstad inte helt släppte in mig, eftersom jag inte urspungligen är från Båstad. Jag tror det alltid är så på en mindre ort. Man behöver ha bott många år och helst generationer för att på riktigt känna sig hemma och liksom med och inbjuden.  Lite som att man måste upp till bevis. Nio somrar var jag i Båstad och drev yogastudion där. Då när yoga fortfarande var i någon sorts linda. Så här i efterhand kan jag säga att det var både härligt och roligt, men också tufft många gånger.
Men här på Björkö måste de ta in mig, jag säger det med ironi så klart… Men jag upplever verkligen inget som helst motstånd. När jag frågade pensionatet Lyckhem om vi kunde samarbeta så var det bara; Ja, gärna, vad kul.
Vi har en historia härute. Min mormor och morfar hade sommarhus här, en fin gård på Kulla, min mamma och pappa har hus här och min syster med sin familj. Jag har också en kusin som bor här och en morbror. Och i helgen kommer hela min amerikanska släkt moster Karin med man och barn och barnbarn och respektive. Karin fyller 80 år och vill fira sin födelsedag här på Björkö. Hon har bott i Kalifornien sen hon var 18 år och fick ett stipendie till YaleUniversity(tror jag det var). Men tänk att rötterna alltid finns kvar. Och var man firade sina barndomssomrar är ändå alltid där man har sitt hjärta. Jag var varje sommar till jag var nio år här på Björkö. Sen köpte min mamma och pappa hus i Näs på Gotland och jag var varje sommar där. Jag har en stor släkt också där, från min pappas sida och min mormors faktiskt. Så mitt hjärta finns både här på Björkö och på Gotland. Jag älskar öar.

Igår när jag gick en promenad ner till havet med Pino fylldes jag av så mycket kärlek i kroppen. Jag hade plockat blommor för att fylla husets alla vaser med, jag hade Frank Ocean i hörlurarna och livet kändes bara så där härligt. Jag har haft ett så jävla jobbigt år, men nu är jag här och jag är i kärlek.

Är det någon som vet mer om det här? Susanne Somers nya bröst
Själva operationen
Varför finns inte den här möjligheten ännu? Rehabliteringen och efterkonstruktionen för kvinnor som blivit av med sina bröst, varför haltar den så? Kan någon svara på det, med tanke på alla miljoner som Rosabandet galan med flera drar in så hiskligt mycket pengar. Jag bara undrar.

Lägg lördag 12 oktober på minnet. Skriv in i kalendern. Boka inget den dagen.
För det blir av i år igen Yogamarathon mot bröstcancer. Denna gång är det på studion Yogashakti på Timmermansgatan.
Här är yogamarathon på facebook  och här är hemsidan. Ett så bra initiativ av Anna Fannberg och Penny Christodoulides. Så många som hjälpte till, studios runt om i landet från norr till söder som höll sina studios öppna för ett Yogamarathon. Fantastiska yogalärare som höll klasser, underbara människor som skänkte böcker, kläder, prylar som kunde lottas ut. Emily Grey som sponsade hela evenemanget med det svarta vattnet från BLK. Så mycket kärlek på en och samma gång.
Och alla vi som haft, fått bröstcancer kände oss så klart lovebombade till tusen. Tack, tack. Det var ett så fint initiativ och jag är så glad att det blir av igen.
Och tack alla ni som kom och som skänkte pengar.

Däremot är jag ledsen för att jag inte kommer kunna vara med. Jag kommer hem sent på kvällen den tolfte. Jag är ju i Montenegro en vecka med yogisar.
Så nu funderar jag över hur jag skulle kunna få till det. Hade så gärna haft en yogaklass för bröstcancerdrabbade och kanske en nybörjarklass i Ashtangayoga.
Jag får skänka några böcker till lotteriet.
Och lova mig att ni går!

Fötter är våra rötter. De måste vårdas, tas hand om. Smörjas och filas och fixas. Igår gick jag första gången sedan jag blev sjuk på manikyr och pedikyr. Förut gjorde jag det regelbundet. Jag tror att man blir extra intresserad av det om man jobbar som yogalärare. För fötterna exponeras så mycket i yogan och då vill man så klart att de ska vara fina och rena. Men nu är också en årstid när fötterna syns och så är det så fruktansvärt härligt att få det gjort av nån annan. Eftersom mina favorittjejer som jag alltid gått hos har stängt för tillfället, så fick jag testa ett nytt ställe. Ett stenkast från där vi bor, på Regeringsgatan ligger Feet & nails. Toppenställe.

Nu kan jag berätta. När jag bestämde att jag inte ville fortsätta att äta antihormonerna, så tänkte jag att jag ville ta kontakt med de bästa. Det var meningen att jag skulel äta antihormoner i 5 år och det är såna biverkningar av den medicinen och jag är så trött på just biverkningar, eftersom de verkar som att jag får de. Så därför vill jag veta vad det finns för alternativ och prata med de som verkligen tänkt till ett extra varv kring det där med hormoner. Så jag hörde av mig till Mia Lundin som bor i Usa och det mest fantastiska är att hon ger konsultationer över skype. Så jag fick min fantastiska onkolog att remittera mig att ta en massa tester, dels mina klimakterievärden, CRP(som mäter om jag har inflammation i kroppen), triglycerid, kolesterol, d-vitamin. Sedan fick jag skicka kisstest till Usa där man mätte mina signalsubstanser. Och vet ni?!
Jag har så bra värden.

”Det är helt fantastiskt att du mår så bra som du gör, att dina värdena är så bra med tanke på vad du gått igenom och vilka behandlingar du gjort. Helt fantastiskt.”
Det var vad Mia sa till mig och jag är så tacksam att jag har ett sånt driv som gör att jag inte ger upp, att jag så inihellskotta vill leva, må bra. Att jag inte är blyg för att höra av mig till de främsta. Nej, just idag är jag väldigt tacksam över att jag är som jag är. Och det är jag inte varje dag, men just idag är jag det.
Nu vill jag lära ut det jag lärt mig. Hjälpa andra att må så här bra som jag ändå gör.
Så nu slänger jag upp i himlen.
Jag vill driva ett hälsohem. Jag vill driva det bästa hälsohemmet, med de bästa terapeuterna, rådgivarna, den bästa maten, den bästa träningen, det mesta lugnochro man kan hitta. Gudihimlen ge mig den chansen, för jag vet att jag skulle göra det så bra. Så om det finns någon därute som vill anställa mig för det, här är Mitt cv.

Tillbaka till mina fina resultat. Tänk det är helt fantastiskt att min serotoninhalt är helt normal. Jag är så tacksam för det. Det kan verkligen vara en anledning till att jag inte deppat ihop, utan tagit mig upp och skrattat också när allt var förjävligt. Så tacksam för det. Att liksom inget cellgift i världen kunde slå ut mitt serotonin.

Det enda som inte var så bra, som jag nu ska åtgärda det var mitt gaba. Det har också som uppgift att på ett sätt vara som kroppens eget valium. Och jag behöver det eftersom min kropp liksom hela tiden är redo för fight. Och det är ju lite det jag känt. Att jag har den där nerven av oro i mig, känslan av att saker kan förändras på en sekund. Så nu ska jag äta Kavinace

Idag är sista dagen i stan. Nu ska Pino kolloklippas och fixas inför sommarlovet, jag och Anneli ska plåta en häftig amerikanska som är här på visit för boken. Sen tar jag och LillRay bussen ut till landet. 

Ibland behöver man bara läsa några rader i en artikel och så blir man alldeles uppflyft och intresserad. Så kändes det när jag läste att STina gör film om Jan. Den filmen vill jag se, men jag vill också läsa boken Tillsammansheten.

För det finns nåt i det där som känns tilltvingat, nåt man inte känner sig hemma i. Påklistrat. Manligt och kvinnligt. Idrott och samhörighet som helt upppenbart kan bli alldeles alldeles fel. För många år läste jag den här boken Med uppenbar känsla för stil: en bok om manlighet av Stephan Mendel-Enk. Den rekommenderar jag verkligen.

Vi längtar så efter att höra ihop, vara tillsammans att vi på något sätt också gör avkall på oss själva. Faktiskt inte lyssnar på våra egna behov. Vad behöver jag? Vad vill jag?
Ibland snurrar det på därinnuti oss och det kan ju ibland vara riktigt härligt. Det kan vara en process, en rörelse framåt. Ett steg i rätt riktning som behöver gro, som blir en blomma som sprider sig för att man sedan ska agera utifrån det som hänt inuti i en på ett positivt sätt.  Men sedan finns det tillfällen när man går emot sig själv. Inte lyssnar på den där rösten inom sig, som vet vad man vill och vad som är bäst för en. Den där rösten som när man väl lyssnar på den leder en rätt.

När jag tagit beslut mot min egen vilja, blir det oftast inte bra. Jag vet inte men det blir oftast inte det. Utan istället, det som händer är att jag snubblar, tappar fotfästet, gör illa mig, förvärrar situationen. Så slår jag på mig själv och tänker varför gjorde jag så här. Varför lyssnade jag inte på mig själv.
Så finns stunderna som jag lyssnat, som leder mig rätt och det blir finfina resultat. Då tänker jag alltid att jag ska lyssna på den inre rösten, för jag vet ju att jag vet. Att svaret finns inom mig om jag bara vågra lyssna.
Förstår ni vad jag menar?
Men det finns också gånger när jag tror att jag lyssnar och gör rätt, så blir det alldeles tokfel. Det är ju de gångerna jag är så rädd för. Ni vet när man tror att man gör rätt, så blev det fel.
Jag har tagit några stora beslut det här halvåret.
Jag slutade med Herceptin och tog bort porta-carten som de ville skulle vara kvar i 1,5 år, ifall jag skulle bli sjuk igen.
Efter tre veckor avslutade jag den egentliga femåriga kuren av antihormoner jag skulle äta.
Jag struntade i hjärtläkare Pehrsons råd (som baserade sig på en kvarts möte med mig) om att äta betablockerare och nåt kärlvidgande medel för min hjärtsvikt.
Många tycker nog att jag är oansvarig. Tänker fel. Nästan lite arga för att jag inte gör som jag borde. Nånstans i mig vet jag att jag gör rätt.  Eller… tror jag i alla fall. För hur ska jag veta? Vissa dagar tvivlar jag och blir livrädd. Vill att någon ska säga, du gör helt rätt. Hur vet man?
Det enda jag känner, vet är att jag är trött på mediciner. Jag är trött på behandlingar. Jag vill inte vara i närheten av Karolinska eller nåt annat sjukhus på väääldigt lång tid. DET vet jag.
I morse vaknade jag tidigt. Vi är på landet. Fixar för nästa vecka och själva utflyttandet på landet. Sitter i mitt arbetsrum och googlar runt på sajter. Sanna Ehdin som jag tycker är en alldeles ypperlig person hade lagt ut den här: The Biology of belif.
När jag ser såna här grejer händer två saker i mig. En sida av mig tänker; Gud vad härligt, vad viktigt det är att våga lita på sin inre röst. Våga lita på sig själv. Och att man ska försöka ändra den negativa tanken och att det finns någon vetenskaplig undersökning som säger att den som tänker positivt lever sju år längre än pessimisten.
Och sedan finns andra sidan i mig som blir alldeles förbannad, att jag är så trött på det här skuldbeläggandet. Att det blir ett individaansvar som jag inte gillar, som är alldeles för mäktigt. Att vi måste värna om en bra sjukvård. För vi blir åtminstone någon gång i livet skröpliga, sjuka och kommer behöva hjälp och stöd från andra. Vi är beroende av varandra. Vi hör ihop. Ett samhälle bygger på det.
Om, jag säger OM jag nu skulle få tillbaka cancern betyder det då att jag inte trodde tillräckligt mycket? Inte ville bli frisk tillräckligt mycket. Inte good enough… Att min önskan om att få leva länge, mina positiva tankar inte räckte? Det är precis där det händer nåt i mig och jag blir det alternativa, som jag egenligen gillar så mycket. Jag blir motvallskärringen i det alternativa. För det är just det jag inte gillar, just det som gör att jag vill hålla mig ifrån den alternativa världen.Och jag tror att det är just de tankegångarna som gör att så många människor slår ifrån sig det alternativa och tycker att det är ett gäng beskäftiga typer. Att man inte tar viktigt och riktiga saker på allvar. Visst är det alldeles fantastiskt med de människor som lyckas hela sig själva, bli friska från dödliga sjukdomar på helt naturlig väg. Men återigen hundar och bebisar får cancer och dör också i den sjukdomen. Men de ville tydligen inte leva tillräckligt mycket. Men vad vet jag? Vad vet man egentligen? Jag försöker bara lita på att det finns en plan och att den planen är bra.

Nåt som blev bra var vår efterrätt igår, för vad sägs om min Jordgubbsdröm

Sedan mixar du den tjockare kokosmjölken med en banan och 2-3 dadlar.

Igår berättade en av tjejerna som vi fotograferade, om hur hon tagit kontakt med sin gamla lärare från småskolan. Den där läraren som gjorde att hon kom en kvart till halvtimme tidigare till skolan varje morgon just för att hon tyckte om den där ensamma stunden med sin lärare. Hon berättade om hur bekräftad hon kände sig. Sedd. Så där på riktigt.
Visst kommer man ihåg de lärare som såg en när man var liten. Liksom kunde urskilja individer ur hela klassen, se oss var och en och inte bara som en jobbig skock. För hur många var inte lärararna som bara buntade ihop oss och som man så tydligt märkte inte var ett dugg intresserade av oss på riktigt. Att de inte orkade ta in. Att det var ett jobb för dem och att vi, deras elever inte ville tillräckligt mycket lära oss vad de ville lära ut. Ungefär som att vi var lite bortskämda.
Vad viktigt det är med lärare, eller personer i skolan. De där som ser.
Min dotter jobbar på en skola i Vasastan. Jag vet att hon är omtyckt, för vi bodde granne ett tag med en pojke som lös upp med hela ansiktet när han fick reda på att jag var mamma till Mira. Och som gärna ville att han skulle få komma hem till oss, de dagar Mira kanske kom på middag. Mira kan konsten att se människor, för det är en konst.
Min man har det där också. Han jobbar på en skola. Han får ofta sms och telefonsamtal från elever och jag hör hur fint han pratar om de alla. Min man kan se, han får människor att växa och känna sig viktiga och duktiga. Jag vet, jag lever ju med honom.
Det är en konst.
Jag förstår inte de lärare som bara gör sitt jobb och liksom skiter i att vara där. Visst, vissa dagar orkar man kanske inte. Men det blir inte jobbigare att se unga människor, ha respekt och empati. Det blir snarare lättare, så tror jag.
Och har man problem, vilket så klart händer, be om hjälp. Ta hjälp av proffs, handledning, men tappa inte glöden och glöm inte att se. Stäng inte av. Att ett lite empatiskt ord, en uppmuntran kan göra hela skillnaden för ett barn eller ungdom. Faktiskt hela skillnaden.
Så tänker jag på de lärare jag haft. Hur jag hatade skolan. Verkligen hatade skolan. Min hemska hemska svenskafröken Bxxxxxxx på Kungsholms gymnasium, som hade sina favoritelever, som hon drack vin med på helgerna och givetvis gav extra högt betyg. Jag var verkligen inte hennes favoritelev. Hur dåligt självförtroende hon gav mig med det svenska språket och hur det kändes som att hon gillade att nonchalera mig. Jävla kärring 😉
Eller psykologifröken som inte ens lärde sig namnen på oss.
Så tänker jag när jag kom till universitet, först läste jag Italienska, 20 poäng. Å, vad kul det var och min fina fröken Laura Schwartz. Hon fick mig att känna mig duktig och lite viktig. Jag skrev uppsatser på italienska som hon berömde. Och jag kände mig så himla begåvad och det är en så härlig känsla. SEn gick jag Kulturvetalinjen och Kjell Jerselius på Filmvetenskapen som alltid gödslade generöst om mina texter. Hur de fick mig att tro på mig själv och min förmåga. Att det behövde ta så lång tid som det gjorde innan jag fick känna mig sedd och bekräftad och DUKTIG.
För vi längtar alla efter det. Och man kommer ihåg de där stunderna när man kände sig sedd.
Eller vad tycker ni?
Har du någon sån där som såg dig?
Trodde på dig när du själv tvivlade och som kanske fick dig att göra storverk, eller bara gjorde dig glad och stolt över dig själv?

Vilket kul jobb jag har. Idag har vi plåtat två fantastiska tjejer till nya boken. Det flyter på så bra trots ösregn. Nu har jag och Anneli jobbat så mycket ihop att vi blivit som ett gammalt strävsamt par som knappt behöver prata om hur vi vill ha bilderna. Det blir bara toppen. Vi fick låna en lägenhet av några kompisar till mina föräldrar. En sån där lägenhet som jag själv vill ha med många och stora fönster, balkong och stora rum med högt i tak. Och mitt i stan också. Dessutom hade de massor med fina designmöbler från 60-talet.

Jag yogade lite på morgonen, pressade alla mina juicer. Ray fick med sig en grön smoothie till jobbet. Han säger att han mår så bra av det och det är ju det man gör. Prova. Drick lite gröna drinkar varje morgon i en vecka. Det är så märkligt, men det är som om kroppen saknat det. Köpte de här böckerna på adlibris Grönt för livet och Renee Voltaires Juicepower. Jäklarns vad det ska juicas i sommar på Björkö.

Nu har jag precis kommit hem från ett träningspass. Går lite i sån där klättermaskin, eller vad den nu  kallas, i ganska högt tempo, för att få upp pumpen på hjärtat. Sen gjorde jag några benövningar och mage. Tar det lugnt med armarna nu när jag tagit bort porta-carten. Det har ju inte riktigt läkt än.