Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Juldagen.
Långsamheten infinner sig.
En dag när man gör ingenting, jo kanske går till gymet och lyfter lite tyngder.
Förväntningarna har avtagit. Nu bara några dagar kvar till nästa högtid, som har andra förväntningar med sig. Nyår.
Ett helt nytt år.
Men, det tar vi sen. Nu är julafton över.
Har ätit som en toka. Mest blinier faktiskt. Och umgåtts.
Vi firade ju med Mira och Anthony i söndags på landet. Så härligt. Det blev monopolspel och irish coffe.
Igår var vi hos min mamma och pappa på lunchen och sen till Rays syster och systerdotter. En fin jul fick vi. Där hos Babette blev jag kär i Michelles lilla Peanut. Och på riktigt, jag hade nästan glömt bort hur mycket jag älskar djur och alltid gjort. Att jag vill ha ett hem fullt av djur. Att jag älskade, älskade den där leksaken jag fick av nån. Ni vet bondgården med alla djuren. Som ett dockskåp, fast för djur.

Och så pendlar jag mellan det här.
Att lägga förväntningar åt sidan.

Nästa jul, kanske att jag volontärar nånstans där man behövs. För kanske är den ultimata glädjen, den sanna friden just ingenting. Det inre lugnet.
Hoppas ni, vad ni än gjorde och var ni än befann er, fick somna i ro och känslan av att allt blir bra. För att sagor alltid ska sluta med ett lyckligt slut.
Men tills dess, god fortsättning och njut av det som går att njutas av. 

P.s om ni vill hålla koll på mina kurser och lite sånt, kom med i min YOGAVITA-grupp på facebook Klicka här  och bli medlem. d.s

Varje gång jag är här på landet så tänker jag att jag vill vara kvar. Stanna längre. Att det finns något helande i att vara här. Det lyser i våra fönster. Det är julstjärnor och elektriska julstakar som jag hittat på loppis. Det är så mörkt utanför att det nästan känns som att stå framför en vägg när man går ut på trappen för att kvällsrasta Pino. Man måste ha ficklampa för att våga sig på några steg. Pino däremot kastar sig ut. Skäller på mörkret. Liksom anfall är bästa försvar.
Det är dan före julafton. Vi är på landet. Hela lilla familjen. Våra barn. Och svärson.
Vi hade lilla julafton igår.
Vi drar ut på julen.
Kanske egentligen inte på julen, men det som julen står för. Att umgås.
Jag är en sån som får oro i hela kroppen inför jul, midsommar, nyår och födelsedagar. Det lilla i mig som blivit skadat. Hon som oroar sig för att inte bli firad. Eller för att katastrofen ska komma eller att den lurar bakom knuten.
Man kan välja det positiva spåret. Jag vet. Att nu är nu. Att det som varit, just precis varit. Att förlåta. Att gå vidare. Att inte bygga oförrätter på hög, så att det blir en mur av bitterhet inuti en och runtomkring sig. Att försonas med det som är en själv.
Inte alldeles enkelt. Men som att duscha sig själv ren.
Tvätta bort.
Städa.
Imorgon fortsätter vi med julen. Med mina föräldrar och bror. Med Rays syster och systerdotter. Umgås får vara ledordet.
Tänker på hur många man känner. Hur många bekanta man har i sitt liv. Men att de som är nära blir färre och färre. Och att det var en vetskap, som var viktig. Som jag lärde mig när jag blev sjuk. Vilka finns där när du faller?
Inte för att lägga skuld på någon. Men för att också lära mig att jag ska lägga min energi på rätt saker, på rätt personer.
Vad vill jag är en viktig fråga att ställa sig.
Att säga ja, men också nej.
Vi kommer alla att krackelera någon gång. Gå sönder. Tappa styrfart. Inte vara så hippa, balla, rätt. Inte så framgångsrika. Att livet är medgång och fall. upp och ned.
Vi kommer alla hamna där. Det spelar liksom ingen roll om vi köper de rätta jeansen.

Det är hur vi reser oss tänker jag. Att vi orkar gång på gång.

I morgon är det julafton. Tänk vad dagarna går fort. Bara det är en vetskap.

Idag tar hälsoskolan paus. Fortsätter i morgon, eller en annan dag. Njuter av ledighet. Och hittar saker på nätet. En gråtmild afton.

 Så här kan man också göra Jag har aldrig varit sugen på en tatuering.  Men nu när min kropp mest ser ut som ett lapptäcke, är kanske en tatuering nåt att tänka på. Eller så fyller jag i alla mina ärr med guldtråd. Det är ju beviset att jag varit igenom en skärseld.

”When the Japanese mend broken objects they aggrandize the damage by
filling the cracks with gold, because they believe that when something’s
suffered damage and has a history it becomes more beautiful.” – Barbara Bloom
 Jag är ett kantstött gods. Kanske tänker jag extra mycket på just ärret på min bröstkorg. Det stora. Jag har ju tre ärr. Men bara ett där bröstet en gång satt. Jag har fått en tid att träffa kirurgen. 9 januari. Jag börjar året med att få reda på hur de tänker om min rekonstruktion. Tid har gått. Det har börjat närma sig. Jag vet inte vad jag vill. Men jag lever och jag tänker på de som lämnat oss. De som lämnat familj, barn. De som inte klarade den här sjukdomen.
Det här är så hjärtskärande  klicka här Vi får aldrig glömma att den här sjukdomen, cancerjäveln tar liv.

I morgon är den stora demonstrationen. Önskar jag varit i Stockholm. Vill vara där i Kärrtorp, men nu är vi här och ska fira lilla julafton. Man måste också ta hand om det lilla livet. Men jag har skrivit på det som ska skrivas på. Hoppas du gjort det också.

Stockholm vår vackra stad. Tänk på de som har det tufft i jul, de som inte har ett hem, eller som vi ett sommarhus att fira jul i.  Sakta vi går genom stan

Det här måste vara vackraste låten  Magnus Carlsson och Petra Marklund. Som en godnattsvisa för oss som känner oss kantstötta, för oss som inte har den vackraste fasaden. Vi som krackelerar. För oss där det inte alltid blir som vi drömmer, men som ändå försöker. Igen och igen. Gång på gång.

För mig att få cancer gjorde att jag på ett sätt fick upp mina ögon. Ni vet hur jag kritiserar Cancerfonden och alla galor. Att vi som fått cancer, hela tiden ska statuera exempel för de som ännu inte fått cancer. Berätta våra historier. Visa vår bortopererade bröst. Visa ärren.
Vi är liksom förlorarna.
Vi som ska hjälpa alla som är friska att inte hamna där vi hamnat. För om man lägger pengar på ex Cancerfonden, så slipper man kanske få cancer. Tänker man kanske. Eller så tänker man att pengarna ska gynna forskningen.
Men jag vet inte längre.
För vilken forskning är det som gynnas. KOmmer den att hjälpa mig, ge mig ett bättre liv efter cancern?
Jag har blivit cynisk och tror inte längre på det där goda i någon större organisation. 
För vi då? Vi som blivit drabbade. Vem hjälper oss när den urdyra behandlingen är över och vi ska leva med sviterna hur cancerbehandlingen tog. Biverkningarna som för många är fruktansvärda. Kan vara ett hjärta som inte orkar slå, och kvinnan som fått biverkningar av herceptinet kommer aldrig mer att kunna springa. Aldrig hasta lite fortare. Hon lever, ja. Men allt har blivit, vad ska jag säga långsammare. Visst det är bra, men att behöva stå och pusta efter fyra trappsteg i en trappa, när man inte fyllt 50 år.
Eller det som ingen pratar om. Varför gör man inte det?
Det finns föreningar för oss Bröstcanceroffer. Men ingen pratar eller har tagit upp om att man oftast förlorar sexlusten när man går igenom en cancerbehandling och att sviterna kan sitta kvar långt efter. Alldeles särskilt om man äter antihormoner. Vilket är liksom kutym när man genomgått en bröstcancerbehandling. Minst fem år ska man äta antihormoner.
Ingen har pratat med mig om sexlusten som uteblir.
Jag fick själv ta upp det.
Patientföreningar för oss bröstcancerkvinnor, driv frågorna större.
För ofta känns det som att vi ska vara så tacksamma för att vi överlevt. Och att det nånstans ska vara okej med ett liv utan sexlust. Det är helt förbannat urjävligt att ingen av patientföreningarna driver de frågorna och tar upp det som en viktig del i en kvinnas liv.
När männen fick prostatacancer uppfanns viagra.
När kvinnor fick bröstcancer och sexlusten uteblev – uppfanns INGENTING.
Vi ska leva med vetskapen att mattan kan ryckas bort när som helst. Att cancern kan komma tillbaka. Rädslan för återfall utan att ha sexuell lust. För det finns en kraft i att vara sexuell och känna de känslorna. Sex är kraft. Kanske är det ett sätt att hålla oss på mattan, vi som drabbats? Sjukvården är inte jämställd. När jag fick mitt besked fick jag en ful rosa nesescär fylld med produkter jag aldrig skulle köpa. En påse med olika annonsblad om var jag borde köpa min bröstprotes eller huvudbonad, så att jag kunde fortsätta vara snygg. Nej, släng på bröstcancerkvinnor en rosa boa, när det egentligen är ett bra glidmedel och en kvinnlig form av viagra hon borde få. Blä, jag blir så arg när jag tänker på det.

Å, så livet efter alla behandlingar. Var är rehabiliteringen?
Var fan är rehabiliteringen?
I söndags värkte min arm så mycket att jag var tvungen att vara hemma. Skulle ha gått på Tomas Böhms minnesstund. Hade så gärna velat gå. Tomas Böhm som hjälpt mig och min familj. Hade velat vara där. I stället hamnade jag i soffläge. Jag hade så ont i armen att jag grät.
Jag är rädd att strålningen förstört för mig. Förändrat styrkan i axel.
Den där molande känslan när det bara värker och värker.
Orkar inte alltid prata om hur det känns. Och hur kroppen mår. Vem orkar lyssna på någon som gnäller. Man får inte gnälla.
Har man bekämpat cancer och klarat sig, ska man vara tacksam.
Jag är tacksam, så klart. Men jag känner ändå att jag saknar ofta historierna om oss från oss.
Det som är FÖR oss.
Min gamla chef Madde skickade mig den här: One second
Först tänkte jag; Vad är det här?!
Liksom lite beredd på att vi skulle spökas ut, vara där för er som ännu inte blivit sjuka. Vara det där exemplet igen. Så blev jag plötsligt sååå glad.
Vi behöver skratta. Vi behöver glädje, värme omtanke.
Men vi behöver förändring.

I de allra svartaste stunderna. När det är som mörkast i ens inre och det känns som att man gått vilse i en labyrint. Var hittar man ljuset då?
Hur hittar man ut, när man tror att man inte har den där kompassen, den där inre kartan som lett en rätt tidigare. Att hamna längst ner i hålet.
I den djupaste dalen.
Jag kommer ihåg mina ungdoms dalar. Innan jag lärde mig att ”sån är jag”. Hur rädd jag var. Hur otroligt orolig jag var att det var något fel på mig. Att jag inte skulle komma upp ur dalen. Att jag förevigt skulle vara kvar där nere i ledsamheten och oron. Hur många gånger har jag inte frågat terapeuter. Men har jag inte det, eller är jag inte lite si. Eller lite så. Visst är det något fel på mig?
Så hamnade jag i en djup dal. I min allra djupaste dal.
Inte den värsta dalen.
För det tror jag är att förlora någon man älskar. Att ens barn dör ifrån en. Att ens livskamrat dör. Om man nu ska värdera vad som är värst.
Men att kämpa med cancer och alla överjävliga behandlingar är nog min största utmaning.
Men mitt i mörkret hittar man ljus. Först kanske som små lanternor långtlångt borta i horisonten. För att sedan bli ljusglimtar allt närmre.
Jag är inte religiös på det sätt att jag ännu hittat en religion som jag vill tillhöra.
Kanske min egen religion. Skulle i så fall vara ljusets religion.
Karmayogan.
”Alla kommer till kassan”
Att allt man gör, blir som ringar på vattnet. Att det är bäst att vara schysst och behandla snälla med respekt. Men ryta ifrån när någon är dum.  Men om man är dum mot någon, utan att egentligen ha en rimlig anledning, så får man tillbaka.
Min farmor läste kvällsbön med mig som liten.
Jag har alltid älskat kyrkor. Älskat det heliga rummet.
Älskat att också kyrkor ska vara som fristäder.
Nunnor som gömmer flyktingar.
I kyrkans rum får man vara.
Jag gillar bikten. Tanken om bikten.
Jag tycker om de indiska gudarna. De man kan sjunga till om man vill ha mer kärlek, styrka eller vad det nu är man behöver i sitt liv.
Skulle vilja samla ihop allt det bra i världens religioner.
Ibland känner man bara att man vill tillhöra ett sammanhang. Ibland tänker jag att jag kanske vill bli religiös. Kan ni förstå känslan?
Hittade den här fint broderade tygbiten på landet. Tror den ska bli en tavla. För om man tar bort alla värderingar, och tänker att Gud är det goda för alla, nog är det lite så här man känner sig ibland.

Ibland glömmer jag bort att jag varit sjuk. De dagarna har nu kommit. Det är så härligt. Så befriande. Att liksom oron, ångesten över att bli sjuk igen, för återfall liksom puttas undan. Skyfflas bort för det glada, roliga stunderna och dagarna. För livet som fortsätter oavsett vad som hänt.
Efter en dag fylld av möten, mötte jag upp Cissi och vi gick på julfest på teatern Brunnsgatan 4. Vi blev bjudna på en julshow, som var så skojig. Jag skrattade högt. Så himla härligt att få skratta. Det var som att sitta på första parkett på Roliga timmen och få serverat skojighet efter skojighet.
Förutom att teaterchefen Martina Montelius bjöd på nakenchock. Så hade Anna-lena Efverman knipskola, som var så skojig att jag nu kan lägga ner mina knipworkshops, eller ta till hennes knep.

Efter julshow och lite julkalas på teatern gick jag och Cissi och åt på Riche. Och min gamla barndomsbästis Cia jobbade som servitris. Tack för såna här bra dagar. Tack för en underbart härlig dag

Igår klassades Iscador som läkemedel i cancerbehandling. Det är stort. Så igår när jag skulle hämta ut mina två väntande paket på apoteket, så inte fick jag reducerat pris. Inte gick det som ett subventionerat recept utskriven av en läkare, receptfritt och inte heller på högkostnadskortet. Men sprutorna som hör till, som också kommer som ett recept. De behöver jag inte betala för. Är inte det märkligt?
Jag skulle ju kunna sälja sprutorna på ”plattan” och tjäna en slant.
Men att jag ska få höja mitt immunförsvar med hjälp av Iscador, som ju numera klassas som ett läkemedel. Nej, det går inte. Men skulle jag be om ett recept på något serotoninhöjande eller antidepressivt medel, så skulle jag få det utskrivet ögonaböj och gratis. Men Iscador som fungerar funkar som just ångestdämpande för mig men utan biverkningar. Nej, det går inte.
Kanske får man bara medicin med biverkningar på högkostnadskortet, eller receptfritt?!
498 kr paketet kostar Iscador. Det är mycket pengar. Jag betalar ungefär 500 kr i månaden för det. För de 500 kr skulle jag kunna göra en massa bra och härliga saker. Kanske till och med lägga undan och spara till pensionen.
Nej, att välja det alternativa är dyrt. Och att välja det alternativa, även om det klassats som läkemedel är fortfarande dyrt.

I morse var det svårt att komma upp. Jag vill bara ligga och dra mig länge länge. Men jag masade mig upp till yogan och när passet väl är avklarat är det så skönt. och som grädde på moset väntade fina julklappar. En av yogastudions elever hade varit i Goa och hon hade en fin T-shirt och två röda julstjärnor med sig från Karolina och gulliga Mimi hade lämnat Kriss Karrs bok till mig.
Tack snälla ni.

Idag ska jag ha t-shirten på mig, ska på några viktiga möten på stan. Kan vara bra att ha den meningen i huvudet; ”All is coming”.
Allt kommer till den som orkar vänta, och när du inte lägger några förväntningar eller tvingar fram något så kanske det kommer i samma sekund.

Igår hittade jag den här länken på Fotografiska museets sida på fb. lite glad blir man

Men jag måste, måste tillägga. Den alternativa världen är inte heller alltid så fin. Som här yogaglo tar patent på kameravinklar . Eller yogalektioner filmade från vissa vinklar. Dumskallar finns överallt. 

Jag hade en så härlig dag igår, som avslutades med julglögg på BonnierFakta. Jag var inbjuden för att jag har skrivit ett kapitel i boken Hej klimakteriet! som kommer 8 mars.
 Först kände jag mig lite blyg, ni vet när man inte känner några på festen. Men det var så trevligt och det visade sig att jag kände så många, och flera gamla vänner från förr. Som jag hängt på discon och barer med i min ungdom och som nu ger ut böcker på BonnierFakta. Bland annat träffade jag Paolo Roberto. Vi har inte setts sedan jag blev sjuk. Men skrivit några rader till varandra på facebook och instagram. Det är så konstigt, eller det är det ju egentligen inte. Men jag kan prata om min cancer och göra det utan att få tårar i ögonen. Men när jag träffar någon jag tycker om, och som jag känt sedan länge så är det så svårt. För man vet att den andra vet att man haft det tufft. Men vi fick båda tårar i ögonen. Jag blir alltid glad när jag träffar Paolo. Första gången jag träffade honom var när han skulle vara gäst i talkshowen med Maj Fant som jag jobbade på. Kan det ha varit 1993-94. jag kommer ihåg att Mira var en liten flicka. Några år senare var vi båda programledare för talkshowen Menhallå på TV4 och Mira tittade fascinerat när han visade henne sin örntatuering som han har på ena armen. Nu är han en framgångsaga och äger 900 olivträd. Jag vill också äga olivträd…
Jag träffade också Lisen Sundgren som skriver så fina böcker. Hon kom med den stora nyheten  Läs här. Det här är helt fantastiskt.
Iscador klassas numera som ett läkemedel. Vilket jävla framsteg.
Alternativvården kommer närmre skolmedicinen.
Jag bekostar mitt iscador själv. Nu kanske jag slipper det. Har redan mejlat min onkolog.
Idag är en dag att fira.
Det är stort.
Och jag hoppas det är början till nåt nytt.

Så himla glad. Mina knipworkshops går så bra. Det är så roligt att ha dem.
Jag får flera tackmejl efter varje kurs. Tjejer som är glada för att de hittat knipet. Liksom lite förstått hur de ska knipa. Och som känner en glädje över att äntligen rikta lite uppmärksamhet till vårt undre liv. Ni anar inte vad det värmer.
Jag får ofta frågan om jag inte håller knipworkshops för män. Om inte män också behöver knipa. Jo, de behöver också knipa och skulle alldeles säkert behöva workshops, men jag vill bara hålla mina för kvinnor.
Men faktiskt efter en workshop, kom en kvinna i kjol och strumpbyxor fram och berättade att hon var en man. Och att han fått med sig en massa. Det kändes väldigt kul när han gick iväg med min knipbok under armen.

Idag fick jag också reda på att Knipboken sålt 6400 ex sedan den kom ut i februari i år. Det har inte ens gått ett år och den har sålt sååå bra. Tack universum för att du ser om mig.

Här tänkte jag ge er ett julklappstips.
Ge bort mig i julklapp 😉
Köp en Knipbok och boka en knipworkshop. Idag fick jag en beställning av en tjej som ska ge sin syster en knipworkshop i julklapp.

Här kan du köpa boken på antingen Bokus eller adlibris. En bra julklapp till en kvinna.

Här är bokade workshops. Men håll utkik på min hemsida för fler städer kommer att dyka upp under våren. Ska lägga upp några fler i Sthlm, Karlstad och Visby bland annat.

Stockholm:
6 januari Mer info här
19 januari Mer info här
15 mars Info och boka här

Viken, Skåne
10-12/1 Ashtangayoga, knipworkshop och föreläsning Info och boka här

En väldigt fin bok att ge bort, som jag gav ut för ett par år sedan, men som tyvärr inte sålt lika bra som Knipboken. Men som är den vackraste bok jag gjort. Här kan du läsa om den och bläddra lite i boken
Yoga Erotica är en alldeles fantastiskt fin bok att ge bort till någon du tycker om.

Du kan köpa boken på adlibris eller bokus

Ibland vaknar man med oro i kroppen. Som om man har myror i hela kroppen, som biter, krafsar och har sig. det var ingen  skön känsla i kroppen när jag vaknade. En anledning till den här oron är säkert för att jag åt en massa socker igår. Ray fyllde år och vi firade också min systerdotter, som dessutom hade dansuppvisning. Kanske är det bara att acceptera, jag mår inte bra av bullar, kakor, tårta och sånt som jag absolut kan tycka är gott. Men jag tror inte att det är bra för mig.
Men det är inte alldeles enkelt att leva som jag vill leva, när alla runt omkring inte gör eller vill leva som jag. Jag vill inte äta mjölk, mjöl eller sockerprodukter. Inte kött. Lite fisk. Jag mår så mycket bättre när jag äter så. Men man kan inte ändra världen, inte ens den lilla världen som jag lever i, hur mycket man än vill och försöker. Så jag har lagt ner det och vi äter istället olika sorters mat. 
Jag vet inte om ni ser julkalendern? Jag tittar varje dag. Älskar den. Men i ett avsnitt så får stenåldersflickan äta godis för första gången i sitt livoch hon blir som en duracellkanin. Precis så känns det när jag äter sötsaker. Sen låg hon på golvet, helt utslagen och skrek efter mer godis. Som knark. Det var ett rätt roligt grepp. För socker är som knark. Man blir beroende.

Jag trotsade oron och gick iväg och gjorde min yoga och idag är jag tacksam för att jag tecknade upp mig på Juicy Sunday. Juicy sunday är ett samarbete mellan Josefine Jäger och Martin som driver Kallpressen på Svartensgatan 10 i Stockholm. Så idag ska jag bara juica braiga drinkar. Ser väldigt mycket fram emot nötmjölken som ska få avsluta hela dagen. Jag ska återställa mig själv.
Men innan jag får dricka min nötmjölk ska jag ha en knipworskhop på Odengatan 36 mellan 13-15 och sen iväg till min gulliga privatyogagrupp på söders höjder.

Så här såg det ut igår när ett femtiotal barn och ungdomar hade dansuppvisning och alla avslutade med att dansa till blame it on the boogie