Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Älskar när ni kommenterar. Älskar när ni skickar frågor till mig. Fick den här kommentaren på bloggen för några dagar sedan:

Fina fina Karin. Jag måste uttrycka min enorma tacksamhet till dig och din förmåga att skriva och förmedla texter med en sådan livslust och kärlek. Du får mig att må bättre. Varje dag är ett litet steg i rätt riktning mot acceptansen av mig själv som jag är. Men många dagar på det senaste har det känts som om det går för långsamt när jag ser mig runtomkring i min vardag. Jag vill komma framåt i livet. Snabbare. Jag är 21 år och känner mig redan gammal, som om allt är för sent. Tåget har lämnat perrongen. Facebook, instagram, dagstidningen, internet, google, bloggar, tv, radio…you name it. Överallt trycks det en våg av ”Du är inte bra som du är, du kan vara lite bättre” emot mig och jag bryter ner mig själv. Människor som är 20 år och har startat eget och lever sitt dröm liv, medans jag bor hemma och inte riktigt hittat min väg ännu i livet. Jag tänkte bara höra om du kunde berätta om din ungdom och vad du hade för tankar när du var runt 20. Känner mig så otroligt vilsen och ensam i min kropp.
MEN du får mig att må bra. Ville bara säga det. Du är som min internetyogabloggvän-förebild. Tack för ditt mod och din syn på livet som öppnar upp mina ögon för hur livet är på riktigt.
(En liten fråga; hur förhåller du dig till kaffe? När dricker du det och hur mycket? Älskar kaffe!)
LOVE O 

Tack Olivia för ditt mejl, tack för att du läser. Jag blir så himla glad av tanken att du läser min blogg och att mina ord får dig att må bra. Att vara ung var skitjobbigt. Och jag kan känna igen din känsla av att alla andra var så på gång, framgångsrika. Jag var oerhört blyg som ung. Vågade inte hålla föredrag, var rädd för att stå inför en grupp. Samtidigt som jag kände att jag hade något att säga, men att jag inte vågade. Det gjorde mig också lite arg på mig själv. Jag ville passa in, vara som alla andra. Jag ägnade mycket av mina tankar till just det. Idag skulle jag önskat att jag hade varit modigare då, vågat mer. Inte varit så rädd för att göra bort mig. Att våga, att prova kan aldrig vara att göra bort sig, även om det blir fel. Förstår du hur jag menar? Jag tycker det är så mycket enklare idag. Det skulle ta 30 år innan jag kände känslan av att jag är okej. Min kropp är okej. Det är svårt att veta vad man vill när man är ung. Om man tänker på vad man vill jobba med, ägna sin energi åt. Jag tänker att du har all tid i världen. Jag testade många olika jobb. Jobbade i kassan på Tempo, sorterade post på Posten, jobbade på kollo, tog hand om uvecklingsstörda. Telefonförsäljare, glass och kafebiträde, gummistövelförsäljare, barnflicka i Italien. Jag testade så mycket saker. Och i det tror jag att jag lärde mig något som är bra att ha med sig. Jag slutade vara rädd för att träffa nya människor. Alla möten, som när jag jobbade på en marknadsundersökningsfirma och ringde runt och ställde frågor till folk. Då lärde jag mig att våga ringa till okända. Det har jag haft sådan nytta av i mitt liv senare. Så jag tänker att allt man gör är erfarenheter. Man vet det kanske inte då, men det skapar en grund för nåt som är större som kommer senare. Så tänk att allt du gör är just det, du samlar erfarenheter för nåt större. Nåt som ska komma. Du formulerar dina känslor och om hur du tänker så bra. Jag säger bara skriv mer. Jag skulle vilja läsa dina tankar. Du får gärna mejla mig privat. Jag tänker också att tålamod är en bra sak. En kvinna i musikbranschen berättade en sak som jag tänkt mycket på sedan dess och det handlade om skillnaden killar och tjejer och just tålamodet. Hon berättade om 20 åriga killar som sitter timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år i en musikstudio och grejar och fixar. Så efter fem, tio år så får de den där hiten. Hon menade att tjejer oftast hade börjat ifrågasatta varför det inte funkade, långt tidigare och kanske bytt bana. Det mesta kräver faktiskt tålamod, talang räcker ofta inte. Så allt du gör nu är att så, du sår dina frön och sen får du skörda.
Och livet är långt, förhoppningsvis. Ibland tänker jag att livet liksom är till för att försonas med sig själv, att gilla sig. Och jag hade önskat att jag hade njutit mer av resan och inte varit så inriktad på målet. Så Olivia, försök hitta det som känns kul, snällt, härligt. Liksom försök byta dumskivan i huvudet, för efter ett tag märker man att det glad/roliga/snälla liksom puttar undan de dumma tankarna. Och fortsätt skriv!

Om kaffet: Jag höll mig borta från kaffe under min detox och ett par månader efter den. Men jag har bott i Italien, jag äslkar kaffe. Jag kan inte sluta dricka det. Men jag försöker att dricka max 2 koppar om dagen och inte sent på eftermiddagen eller kvällen, för då kan jag inte sova.

Här lite girlpowerlåtar. Hittade de på min dotters facebook. Tjejer är bäst 😉

Kanske lite dags för den här känslan?eller den här girls 

eller den här med Linda Pira & kompisar

Yoga är också tålamod  som här 60åriga Patricia Walden som gör de vackraste bakåtböjningar.

Fick mejl i morse från Frankrike en tjej som har den här bloggen. Hon har använt bilder från min första yogabok Yoga för kvinnor, som också getts ut i Usa och där heter: Yoga for women

Det är så häftigt med nätet och att vi kan nå varandra så lätt, vi som vill samma sak. Kvinnokraft. Jag drivs av att vilja göra livet lättare för kvinnor, roligare, härligare och bättre. Kanske för att jag själv i så många år ägnade alldeles för mycket tid till att hålla ner mig.
Jag går igång på kvinnor som tar för sig av livet och sig själva, inte minimerar sig och ber om ursäkt. Det är också därför jag älskar att ha Knipworkshops. För det är så himla mycket just ”kvinnokraft” och det är där, mitt i könet som vi måste börja.  Ta för oss. För om vi vågade titta på vilken makt vi har i våra kön, och då menar jag inte bara sexuellt utan i form av just kraft, så skulle vi nog inte gå runt och huka rygg och be om ursäkt för oss själva. För om man kniper, dvs lyfter upp sin bäckenbottenmuskulatur så kan man inte huka rygg. Man är liksom tvungen att visa sig själv i hela sin prakt.
Sångare och skådisar vet det där sen länge att det är från könet man tar kraften, den starka rösten. Dansaren vet att det är kroppens centrum.
Men det är också en punkt, mula bandha, perineum – huden mellan anus och könsorganet som är ganska magisk. För den punkten hänger väl ihop med vår andning. PÅ 1800-talet upptäckte man att bebisar som hade svårt att få igång sin andning, om man tryckte på just den punkten så började de andas. Summasumarum, om kvinnor riktade mer uppmärksamhet till den punkten och lärde sig att lyfta den en aning, jämt skulle jag vilja säga, så kommer vi också få mer andning i våra liv. Och andningen det vet vi ju, den är magisk. Riktig fittrevolution helt enkelt.

Här har jag Knipworkshops i vår:
Stockholm, på Atmajyoti fredag 28 mars kl 17.30-19.30 Info och boka här
Visby, på Lila shala, söndag 13 april kl 9-12 Mer info och boka här
Sundbyberg. på Mias yogastudio Onsdag 21 maj kl 18.30-20.30 Mer info kommer

Sedan jag blev sjuk har jag bestämt mig för att maximera livet. Ta för mig. Inte be om ursäkt. Eller låta någon jante, eller vad det nu är som gör att folk, inklusive jag själv inte gör det man vill av rädsla för att andra ska tycka att man tror att man är någon. Men alla är någon. Alla kan skina. Och efter den här jävla cancerbehandlingen så tar jag mig rätten att njuta till fullo av vad livet kan erbjuda. Jag tar för mig för fullt. Igår blev det klart med att så fort jag lämnat in min bloggbok för redigering till Pocketförlaget, så gör jag och Anneli Hildonen en ny bok för Semic. Så kul. Igår gjorde jag en promoinspelning för tv. På onsdag får vi svar om det blir av. Håll tummarna. Och även om det inte blir av, så kände jag att just nu är det så kul att leva. Jag känner mig så levande, som att varenda por är glad, förväntansfull. Livet känns så kul och jag är så glad att saker och ting kan förändras, bli till det bättre. För jag är så medveten om att mattan kan ryckas bort precis när som helst. Det är ju just därför det är så viktigt att försöka njuta och älska livet. Inte bara när det är lust och kul, utan också i nöden. Att det faktiskt finns nåt i nöden, som hjälper oss att se glädjen i det lilla. Liksom skalar av alla lager av onödigheter och gör att vi tvingas komma till kärnan.

 

 Så är det. I fredags morse när jag satt på trappan till vårt hus på Björkö, iklädd nattlinne med ostyrigt, trassligt hår (har så trassligt hår nuförtiden…) och drack kaffe och såg Pino springa runt och lukta sig igenom hela trädgården. Då kände jag verkligen; Det är det lilla som gör hela skillnaden.
Hur jag kan leva på den lilla stunden. Plocka fram den och veta att det kommer att komma fler såna dagar, en hel sommar som jag kan njuta av en kopp kaffe på en solvarm trapp.
Så glad att jag har den ”gåvan” att njuta av det lilla. Och sedan jag blev sjuk kanske ännu mer. Jag är så tacksam för livet. Så glad att jag lever och idag vet jag att det är i det lilla som storheten bor.

För några månader sedan hörde jag talas om yogagirl. Yogagirl visade sig vara en ung svensk tjej boende på Aruba. En tjej som liksom levde drömmen. Yoga, vita stränder, en massa gulliga hundar, workshops runt om i världen och en surfarkille som verkar vara hennes tvillingsjäl. När jag ser tjejer liksom njuta av sig själva på det sätt som Rachel Brathen verkar göra blir jag alltid så glad. Och visst man kan tycka en massa saker om att visa upp sig i bikini och göra yoga iförd bikini. Men när man lever vid havet vill man inget annat än att slänga sina kläder. Det är nåt med havet som omsluter kroppen. Och sanden mot huden som gör en nästan gränslös. Man flyter ihop med naturen, det varma. Liksom lycka i hela kroppen.
Jag kände så då jag slängde kläderna och lät Anneli fotografera mig naken i öknen på Gran Canaria. De är nog de vackraste bilder som tagits på mig, de och när jag var gravid. Men de här bilderna är sköra och starka på samma gång. För det finns en ”skevhet” i bilden. Vi har pratat så mycket, jag och Anneli om just nakenbilder. Jag har sagt att jag inte vill ta några nakna bilder på min kropp, med bara ett bröst. Men om jag skulle ta några, så skulle det vara bilder där man först ser mig, sen ser man att jag bara har ett bröst. Förstår ni vad jag menar? Mindre offer, mer gilla läget och mer stolt. Vad det blir av bilderna vet jag inte. Men jag är glad att vi tog dem. Och jag är glad att jag kände mig så i min kropp och med min kropp. Att vi hänger ihop. Kropp och själ. Känns nästan som att jag kommit en bit på väg.
Jag skulle önska att jag hade varit lika glad i min starka kropp när jag var i samma ålder som Rachel. Inte ägnat så många år till att passa in. Vara som alla andra och tittat på min kropp med så arga ögon. Jag kände aldrig riktigt att jag dög, det kan göra mig så ledsen när jag ser bilder på den unga Karin. Tänk om jag hade hittat yogan redan då och liksom haft med mig yogan i alla jobbiga stunder som jag var med om i min ungdom och unga vuxenhet. Då när jag mest kände mig som ett trassel och stundvis hade så svårt att hitta ut och hitta rätt.

Jag började följa yogagirl på instagram och tittade på hennes fantastiska handstands på de mest exotiska stränder. Gladyoga när den är som bäst. Skulle gärna byta flera månader av den svenska vintern mot lite mer paradisiskt liv.

Så kom Yogagirl, Rachel Brathen till Sverige och fick vara med på Nyhetsmorgon och jag hörde henne prata för första gången. Och hon lät sund och glad. En ung tjej med båda fötterna på jorden, fast vi mest fick se henne upp med fötterna mot himlen.

Så plötsligt läser jag att hon åkt in på sjukhus med obeskrivliga smärtor i magen och att i samma stund som hon insjuknar, faller ihop krockar hennes bästa vän och efter några timmar finns hon inte mer i denna värld. Det är så sorgligt. Så jäkla ledsamt och fast jag inte känner henne, så gör det så ont att läsa hennes ord om sorgen.

Från en dag till en annan kan livet förändras. Den där mattan som vi tror vi står så stadigt på kan ryckas bort. Inget är för evigt och det är smärtsamt och ledsamt att det är så. Så i morse läser jag om Grandma Betty vars barnbarn lägger upp bilder och små filmer på sin farmor som är döende i cancer, där hon dansar, sjunger med i sångtexterna, vinkar och är så glad för att folk följer henne på instagram. Att hon känner sig som en stjärna. Att det liksom ofta handlar om att hitta glädjen i de där stunderna, även de utmätta dagarna. Att man har sin sorgetid, när man gråter och är ledsen, men att det kommer dagar när glädjen till att man lever liksom puttar bort det ledsamma och stunderna av glädje blir längre. Så tänker jag att jag är glad för yogagirl, att hon har yogan. Att den kommer att hjälpa henne att hålla ihop, överleva den här sorgen. Att yogan är så fin att läka med och ta hjälp av och att vi snart, när det är dags, får se henne stå upp och ned på en solvarm strand.

I torsdags var det dags för ultraljud på Radiumhemmet. Det första efter alla behandlingar. Har spänt mig väldigt inför det. Satt som på nålar hela bussresan till KS. Man kastas direkt tillbaka till ”förr” och alla besök och de tråkiga beskedet att jag hade inflammatorisk cancer. Sköterskan var snäll, men hade så klart inte läst på att jag faktiskt varit under behandling för inte så länge sedan. Det är ju liksom mest rutin när man kommer in. Men när jag svarat att jag varit där många gånger och att mitt ena bröst var bortopererat så fann hon sig och försökte vara gullig och prata om vädret. SEdan kom läkaren in, en ny, ganska barsk. Hon undersökte och tittade inte på mig, såg kanske inte att tårarna rann. Tills jag sa: ”Kan du inte säga om det ser bra ut”.
Men då förstod jag av hennes svar att hon var irriterad på mig för att jag inte ville göra mammografi, utan bara ultraljud. Så hon var mer: ”Du ska veta att det är inte riktigt säkert med bara ultraljud och man kan se mer med mammografin.”
Och jag:  ”Men det syntes ju inte ens på mammografin när min cancer var diagnosticerad, jag litar inte på mammografi.”
Varför, varför ska det behöva vara så svårt.
Varför kan man inte få bli behandlad med empati och respekt när man genomgått värsta jävla resan? Får man inte lära sig det på läkarlinjen?
Den där läkaren, hade bara kunnat titta på mig, lett mot mig. Kanske sagt nåt i stilen, är du orolig? Det hade inte tagit längre tid för henne att undersöka mig. Men det hade betytt så mycket för mig. Istället gick jag därifrån med en klump i magen och med tårar som sprutade ut ur ögonen. Var tvungen att stanna till på bänken, gråtbänken utanför radiumhemmet för att samla ihop mig.
Kan de inte bara fatta att hela kroppen snörper ihop sig av rädsla varje gång man gör en undersökning. Kroppen minns varenda känsla från cancerbehandlingen.

Jag är så känslig för bemötandet. Blir liksom alldeles iskall, alldeles avvaktande. Vill inte känna så. Längtar till rehabiliteringen på Vidarkliniken, då ska jag verkligen ta itu med alla känslor. Men dit är det långt. De får vara lite på vänt tills dess och försiktigt pysa ut när det finns möjlighet. Så tacksam för att jag har yogan. Ibland känns det som att jag yogar mig fri och glad.

Savasana, död man ställning. Total vila. Här var det vila efter en shoppingdag på Gran Canaria. En del säger träna där du är, alltså få in vardagsträning, ta trapporna istället för hissen. Jag säger Vila där du är. Vi behöver mer pauser. Mer lugn i våra liv.

Efter undersökningen på KS åkte jag ut till landet och mötte upp målaren som ska måla om huset på landet. Vad fint det kommer att bli. Blev lugn däreute. Kändes som att jag tankar mig i naturen och bland träden, som indianerna säger är våra längsta bröder.

Ordnade hemmaspa. Bastade i vår infraröda bastu och smörjde sedan in mig med olja. Efter Gran Canaria behöver huden extra mycket fukt, så jag gjorde min egen mask av Vitamin c serum, några droppar ansiktsolja och lite ansiktskräm. Allt mixas ihop och läggs som ett litet lager på huden i ansiktet. Numera smörjer jag också in halsen och dekoltaget. Så får det sitta på tills det sugits upp av huden. Så klart kommer allt från bästa hudvården Moonsun. Jag vill bara ha det bästa, det mest naturliga för mig och för jorden, därför väljer jag holistisk hudvård.

 Kom på att jag inte utsett vinnare till boken Frisk och strålande hy, som jag lovade på alla hjärtans dag. Nu har jag utsett en vinnare.

”Jag hade velat läsa mer om din relation till yogan. Att du verkligen gå
in på den på djupet. Vad betyder yogan för dig? Varför yoga? Varför yoga
nu?  Angående en kärlekshandling … jag antar att jag måste
kalla min egen väg den största kärlekshandlingen i mitt liv, riktad mot
mig själv. Min resa just nu handlar om att läka kontakten mellan kropp
och själ. Jag vill integrera de två delarna av mig själv och hitta
tillbaka till den enhet jag så innerligt tror på är mitt naturliga
tillstånd. Det spelar ingen roll vem som är ansvarig för att de här två
delarna har glidit isär – det är mitt uppdrag att sammanlänka dem igen.  Jag
faller ofta. Jag försöker ta hand om min kropp för att nå mitt psyke
och jag försöker rå om mitt psyke för att värna om min kropp. Jag går
ofta vilse. Jag äter dåligt, sitter still, stressar för mycket och
håller fast vid relationer som gör mig illa. Jag antar att mitt tålamod
måste ses som en kärlekshandling. Oavsett vad som händer så fortsätter
jag sträva mot att integrera min kropp och min själ i mitt väsen. Det
går inte alltid så snabbt, men jag tror att jag är på väg.Det
tålamod jag visar mig själv är nog den kärlekshandlingen som väger
tyngst för mig nu. Det är mitt svar och mitt tävlingsbidrag :)”

Åsa, mejla mig din adress. Jag vet att det är svårt när man går vilse, och att det inte alltid är lätt att hitta ut och hitta rätt. Men du gör alldeles rätt i att försöka läka din kontakt mellan kropp och själ. Och jag hoppas verkligen att du gör det, alltså hittar rätt.

Yoga betyder så mycket för mig.  Här kan du/ni höra en Intervju i P4 Halland, där berättar jag om min tankar om yoga, min kropp och mycket om den cancer jag fick sommaren 2012.
För mig är yoga som ett äktenskap. Jag har yogat i lust och nöd. I många år var det mest i lust. Men det var i nöden som jag förstod vilken fantastisk partner som yogan var.
Jag önskar alla en sån partner.

Jag och Anneli firar kvinnodagen med att åka in till Las Palmas. Jag är så glad, den här resan har jag på allvar känt mig nästan helt tillbaka i min kropp. Det är en sån frihet. Jag vill dansa och leka mer i mitt liv. Vända upp och ned på saker och ting. Inte bry mig så mycket om vad man får inte och får göra. Ta plats. Göra det jag vill göra, leka mer det är frihet för mig.  Gör det du med. Ta mer plats i ditt eget liv. För vi har bara det här livet.

Grattis till alla oss kvinnor, tjejer på internationella kvinnodagen. Låt oss sluta ta små tuggor av livet (och av maten) och istället njuta av oss själva.

Nu har vi tagit alla bilder vi ska och gjort alla fotojobb som vi ville. Nu har jag och Anneli bara latdagar framför oss.
Vi har haft och har så härliga dagar. Det har varit soligt varje dag. Vi har solat och doppat tårna i havet. Det var alldeles för vågigt för att jag skulle våga mig på att bada.
Jag har längtat så efter varm sand och i eftermiddags var vi Maspalomas öknen. Helt fantastiskt. Snacka om sand.

Alla bilder är tagna av Anneli Hildonen

Every day you. Här lite bilder från morgonens yogapractice, men uj vad kallt det var på terassen.

 Yoganidrasana heter ställningen på bilden ovan. Betyder ungefär yogisk sömn

 Här ska man gå fem steg fram och fem steg bak

Min favorit. Pincha. Vad jag jobbat och jobbar på den här.

Favoriten av dem alla, bryggor. Älskar bakåtböjningar, att öppna upp i bröstet.

Varje yogapass slutar jag med att sjunga mantrat. Men också med att föra handflatorna mot varandra ovanför huvudet. För seger i mitt liv. För att jag ska vinna alla krig mot sjukdomar och annat som tror de ska ta sig in i mitt liv igen.

För kunskap och klarhet. Att jag inte ska förvirra mig och agera på okunskap, att låta klarheten skingra alla negativa tankar och göra det lättare för mig att skilja ut rätt från fel.

För sanningen. Att alltid vara sann mot mig själv och mina känslor och sann mot de jag möter.

Och kanske det allra viktigaste, för kärleken. Det största och vackraste. Kärleken leder mig rätt om jag lyssnar på hjärtats röst. Och att jag ska behålla hjärtat varmt och mjukt, men skydda det från intrång från människor jag inte behöver ta in i mitt hjärta, i mitt liv.
Så tackar jag min kropp som är så stark och frisk. Och att jag lovar att ta hand om den som det tempel det är.

Fick mejl från mitt bokförlag. Tydligen ligger nu Frisk och strålande hy på sjätte plats SVBs, svensk bokhandels fackbokslista. Jag är så glad. tack universum för att du ser om mig.

 

 Jag och Anneli är på gran Canaria. Vi bor på härliga Sunprime Atlantic View i Playa del Inglese. Vi ska jobba, prata och planera. Men först ska vi ner och träna på gymet. Vi har bokat in träningspass varje dag kl fem. Jag har helt enkelt inte tid att blogga, njuter för fullt.