Jag orkar inte ta in all information jag fick idag. Det är liksom för mycket. Idag hade jag möte med kirurgen som ska operera bort mitt bröst, Jana De Boniface. Min barndomskompis Åsa följde med. Jag är så tacksam för mina vänner som följer med och sitter bredvid när det blir för mycket för mig. Som ställer de där frågorna de vet jag undrar över. Så att jag kan, i den mån det går, ta in vad läkaren eller i det här fallet kirurgen säger, men inte behöva oroa mig över att glömma vad jag har frågor om. Vi hade förberett frågorna innan ordentligt, sånt jag undrar över och Åsa la också till frågor som hon förstod att jag undrade över. Fyra öron hör mer än två, så det är så bra att ta med en person. Och att Åsa följde med mig är också en extra bonus. Hon har jobbat med Rosa bandet i många år och också intervjuat så många kvinnor som fått bröstcancer.
Men summasummarum, jag har inflammatorisk cancer och den är aggressiv och det allra viktigaste är att den ska bort.
Och hur man än lindar in det.
Hur man än försöker förstå så är sanningen så smärtsam.
Bröstet måste bort. Det måste bli platt, för det ska inte vara några veck i huden.
Men aj,aj,aj vad ont det gör i hela mig. Hela min kropp säger bara nej jag vill inte. Ta mig bort härifrån. Låt mig slippa, varför i helveteshelvete ska jag behöva genomlida denna jävla skittortyr.
Jag vill ha mina bröst. Jag vill ha båda mina bröst. Men jag vill också leva och tyvärr finns det en återfallsrisk och för att minimera den måste bröstet och en massa körtlar väck, och det ska strålas på det. Och det där året, som jag trodde jag skulle behöva vänta för en bröstrekonstruktion har i mitt fall och med min typ av cancer förlängts till två år.
Det är det här jag inte riktigt orkar ta in, och jag ska försöka att göra det sakta men säkert. Vänja mig vid tanken. Nu tror jag det är dags för mig att träffa andra i samma situation som jag kan prata med.
Skulle vilja gå i gruppterapi med andra kvinnor som varit och som är i samma situation.
Dessutom är jag ledsen för jag fick inte rehabilteringsstödet från Curo som jag sökt. Fan, fan, fan. Jag som såg fram emot att åka till Livingfood i Valdemarsvik. Nu vet jag inte riktigt hur det ska gå till.
Nej, idag är ingen bra dag.
Idag är en jävla pissdag rent ut sagt. Men det kommer bättre. Förhoppningsvis.
Men summasummarum, jag har inflammatorisk cancer och den är aggressiv och det allra viktigaste är att den ska bort.
Och hur man än lindar in det.
Hur man än försöker förstå så är sanningen så smärtsam.
Bröstet måste bort. Det måste bli platt, för det ska inte vara några veck i huden.
Men aj,aj,aj vad ont det gör i hela mig. Hela min kropp säger bara nej jag vill inte. Ta mig bort härifrån. Låt mig slippa, varför i helveteshelvete ska jag behöva genomlida denna jävla skittortyr.
Jag vill ha mina bröst. Jag vill ha båda mina bröst. Men jag vill också leva och tyvärr finns det en återfallsrisk och för att minimera den måste bröstet och en massa körtlar väck, och det ska strålas på det. Och det där året, som jag trodde jag skulle behöva vänta för en bröstrekonstruktion har i mitt fall och med min typ av cancer förlängts till två år.
Det är det här jag inte riktigt orkar ta in, och jag ska försöka att göra det sakta men säkert. Vänja mig vid tanken. Nu tror jag det är dags för mig att träffa andra i samma situation som jag kan prata med.
Skulle vilja gå i gruppterapi med andra kvinnor som varit och som är i samma situation.
Dessutom är jag ledsen för jag fick inte rehabilteringsstödet från Curo som jag sökt. Fan, fan, fan. Jag som såg fram emot att åka till Livingfood i Valdemarsvik. Nu vet jag inte riktigt hur det ska gå till.
Nej, idag är ingen bra dag.
Idag är en jävla pissdag rent ut sagt. Men det kommer bättre. Förhoppningsvis.
Karin, vad ska jag säga…Jag var redan ganska platt när de tog mitt bröst. Fast det ju är skillnad att ha ett ärr i stället för ett bröst även om det är litet. Jag är framme vid bröstrekonstruktionen nu…det har "redan" gått ett år. Fast jag tvekar. Ska de verkligen skära i mig igen…Ja, gå i terapi. Det kan nog hjälpa. Skickar en stor stor Kram
Kära fina, jag förstår att det är sviiin-skiit-jobbigt nu.
Helvete att det ska vara så.
Trist att du inte fick bidrag från Cura.
Jag sökte från flera ställen när jag hade min bröstcancer och behandling och den bästa var från KS, Landstinget som beviljade två veckor rehab på Mösseberg, ett jättefint ställe i Falköping.
Fråga din kurator eller liknande om det.
Ekonomiska bidrag fick jag från Cancer och Allergifonden
Cancer och Trafikskadades förening
Cancerhjälpen
Kanske kan vara något för dig?
Peace Love & Understanding
Kram
Lena
All kärlek och styrka du behöver önskar jag att du får och vill ge. Från en av dina elever i Goa.
Ja beskedet om att man skulle behöva ta bort hela bröstet var en av de tuffaste dagarna i bcresan. Mer än när man stod där och det var gjort, klart det är konstigt och jobbigt, opererade mig i maj, och man kämpar direkt efter. Men jag lärde mig att det finns jättebra hjälpmedel, som funkar med träningskläder, linnen mm och det blir bra.
För mig blev det efteråt så att känslan av att "skönt att det onda är borta" blev starkare än alternativet, och att börja om med något friskt utan att vara orolig att det finns rester kvar, samt när det funkar så pass bra i vardagen. Sen bara räkna ner till bröstrekonstruktionen…
Så funkade det för mig, värst var beskedet och att anpassa sig till det. Ta den här dagen och sörj ditt bröst men se sen framåt. Hoppas det även för dig blir lättare sen.
Kram Lena
Hej Karin,
När jag var på min första ultraljudskontroll så hittade man först bara en tumör. När jag väl kom till Bröstcentrum så sa de att de misstänkte en till tumör. Och rätt hade de. Så man kunde inte göra en så kallad tårtbits-operation. Kirurgerna var mkt oroliga och försiktiga när de skulle berätta för mig att eftersom de bägge tumörerna låg så långt ifrån varandra så var de tvungna att ta hela bröstet. Och jag i min enfald trodde att de skulle säga – det är kört, vi behöver inte ens fortsätta, du ska dö. Men så var de inte :). De var bara oroliga för mig hur jag skulle ta det att operera bort hela bröstet. Det var absolut inga problem för mig. Har jag fått en, två tumörer – vad säger att jag inte får tre, fyra, fem. Bort, bort, bort med det sjuka. Nu är jag opererad och mitt sår läker sakta. Själva bröstsåret är inte det värsta i dag. Det som är jobbigt är ifall man gröper ur armhålan och tar ut lymfkörtlarna. Det gör att man känner sig stel och orörlig. Men man gör sin rörelseträning varje dag. Och man går framåt, i små steg. Du ska absolut inte vara orolig för operationen. Och som jag sa till kirurgerna, "herre gu – det finns ju silikon". Bli bara frisk. Och lev. För det är ju det vi vill. Leva!
Stor kram från Elisabeth
PS: I dag kan jag säga att jag inte är helt säker på om jag ska rekonstruera. Det här är ju jag. Och jag har ett bröst.
Hej tycker din blogg är fantstisk så rak och ärlig bråddjup och ibland lite ytlig som livet är ! förstår att du är med om något av det värsta som kan drabba en människa.vill bara dela med mig ,och berätta om hur jag växte upp på 70 talet med en mormor med bara ett bröst , hur jag såg på hennes ärr och tyckte det var spännande men tänkte aldrig på att hon alltid hade 2 bröst med kläderna på .hon var en tjusig dam med blågrå svin rygg ganska storbystad med tjusiga märkeskläder .hon använde inlägg och det kändes som om hon hade fötts med ett bröst . om man kan räddas om man kan få leva om man kan få bli frisk kan man inte ta beslutet om en ny operation lite senare ? jag är så glad att min morrmor fick leva trots beskedet om bröstcancer på den tiden att dom kapade hela hennes bröst på ett rätt brutalt sätt gjorde ju att jag fick uppleva henne och dela hennes kunskaper ,hon som var så perfekt på alla vis och hennes icke perfektion och hon fick uppleva oss barnbarn . kärlek och en önskan om att du blir frisk friskare friskast med eller utan bröst <3
Jag förstår att dagarna går upp och ner och att det var ett tufft besked. Det är väldigt bra att ha med sig en nära vän eller släkting. Jag har alltid haft med mig min fina sambo eller mamma, någon gång en kompis. Jag vet att det är mycket oro i din kropp nu med många funderingar. Jag hade en liten tumör som var ca 17 mm och ej spridd till lymfkörtlarna, så det räckte med en tårtbitsoperation för mig. De tog bort fyra lymfkörtlar och efter två år kunde jag operera det andra bröstet så de blev mer jämnstora. Ärren finns där och armen där de opererat bort lymfkörtlar är ganska stel och känslig, men det går ändå bra.
Men i det läget du är i nu så förstår jag precis hur du känner och jag får tårar i ögonen…
Ta hand om dig och hoppas du mår bättre snart:-)
Kram kram Susanne