Jag har sagt det flera gånger, att man på nåt sätt efterkonstruerar sin tillvaro till ”att det var meningen att jag skulle få cancer” för att liksom orka med. För mig är det fortfarande svårt att tänka så, eftersom det på något sätt pekar på att det var meningen att de som inte överlevde den här skitsjukdomen inte skulle klara sig. Förstår ni hur jag tänker?
Men jag märker att ju längre tid som jag håller mig frisk, så smyger sig det där tänket in också i mig.
Att jag börjar tänka att jag lärt mig nåt, eller snarare kanske tvingats att lära mig nåt. Jag möter folk som hjälper mig att hitta rätt, som lotsar mig rätt. Som när jag kom i kontakt med Josefine och den fina unga människan hjälpte mig att hitta rawfood och gröna drinkarna. Hon delade med sig av sina tankar och gjorde det lättare för mig att anamma ett nytt sätt att tänka med maten. Jag är verkligen i min linda, men jag mår så bra. Så mycket bättre.
Jag har på många sätt känt mig buren genom den här sjukdomen och det är en fantastisk känsla när man är sjuk. Ni vet när man känner en tilltro till att allt blir bra, till slut. Det är en så viktig tilltro, som en religion, en sjukdomsreligion att hålla fast vid när man är sjuk.
För mig har också yogan varit helt ovärderlig under min sjukdomsperiod. Attmitt förhållande till yoga verkligen är i nöd och lust. Jag har ju ashtangayogat mig igenom cellgifter och ångest, illamående, operation och strålning. Ashtangayogat mig genom hjärtsvikt.
Jag har också backat i min träning. Kan inte göra vissa grejer, eller snarare är begränsad. Det är en ny känsla. Men jag utmanar mig själv och jag vilar i vetskapen om att jag kommer att åldras med yogan och att allt får ta den tid det tar. Jag tar det lugnt när jag behöver och yogar på när jag kan. Du kan aldrig vinna i yoga. Det finns ingen sämre eller bättre yoga. Att vi alla har vår kamp eller väg eller stig att vandra, att den är olika krokig den här vägen för oss alla. Någon försöker gena sig fram, men genvägar blir alltid senvägar. Några blir upplysta redan vid solhälsningarna, medan andra måste traggla sig igenom tredje, fjärde serien innan den där utveckligen kan ske.
Vet inte var jag är.
Eller hur det är med mig.
Men jag vet att även långsamma steg leder framåt och hem.
Jag tänkte på något en tjej sa på yogalägret. Hon hade hört att Guruji, ashtangayogans grundare sagt att det tar tolv år innan man blir en ashtangi.
Förändringens vindar. Jag började med ashtangayoga 2000. Sommaren 2012 hade jag alltså hållit med ashtangayoga i 12 år, då fick jag cancer.
Halva mitt liv har jag levt som yppig blondin. Nu är jag inte så yppig längre och håret är en aning mörkare. Min kropp har blivit knotigare. När jag ser bilder på mig själv, känner jag inte riktigt igen mig. Min kropp har kanske blivit mer ashtangi, haha, är inte det märkligt. Nu mitt trettonde år kan jag kanske kalla mig ashtangi ändå.
Och imorgon kommer Sharath (gurujis barnbarn) till Stockholm och jag ska yoga hela veckan för honom.Här kan du läsa om Sharath och yogan i Mysore