Gång efter annan läser jag om hur arga, ledsna, irriterade osv många blir av en del instagramkonton, eller vad man väljer att visa upp på sociala medier. Och det är lätt att också tro att bara för att nån lagt upp en stämningsfull bild på en nybakad sockerkaka så är också livet så där sockrigt och fluffigt, liksom alltid. Men vet inte varenda människa att livet är upp och ner. Att en eller 37 tjusiga bilder inte betyder att allt är toppelitopp? Eller måste man tala om det? Måste man varva sommarbilder med en deppig snöslaskbild bara för att?
Måste vuxna människor ständigt påminnas om att en bild från ett ögonblick inte rimligen kan sammanfatta en hel dags ögonblick.
Behöver man tala om det?
Jag dealar med en hel del i mitt liv.
Biverkningar.
Svåra och såriga relationer osv.
Jag dealar med att försöka väga upp, klura ut hur mycket jag ska backa,stå upp eller forsa fram.
Med att stå upp med det som är jag och våga säga vad jag känner och tycker och tänker. Jag skriver dealar, för att jag inte alltid tycker det är alldeles enkelt att veta vad som är rätt eller fel. Hur man ska agera. Göra. Säga. Att det ofta kommer ut fel för att jag kanske lagrat, varit rädd för att säga ifrån, för att jag inte vetat hur jag ska säga. För att man är rädd för att såra. Ja, rädd för att göra fel. Att jag så ofta skulle behöva ett kompass som visar vägen för mina 37:or som ömsom klampar, tassar, smyger, dansar, springer eller hasar fram.
Om vad som är viktigast att jag mår bra, än att alla andra ska må bra. För att det inte alltid hänger ihop eller går att förena. För att mitt ögonblick inte är samma med den som jag upplever ögonblicket med. Min sanning är inte sanningen, jo den är min, men den kan se olika ut. Det är ju det som är det svåra, särskilt när man ”jobbar” med sina förväntningar och andras. Ni vet när man gör avkall på sig själv för att man inte vill såra, göra illa någon annan.
Snårigt och svårt.
Men de ledsna stunderna. De mulna dagarna är liksom inte mulna hela dagen. De kommer ofta stötvis. Men betyder det att bilden jag precis la upp där solen sken inte är sann för att det plötsligt dök upp ett moln på himlen?
Våra sociala medier blir på något sätt termometern på våra liv, eller snarare hur betraktaren tänker, tycker och upplever våra liv och man får ofta höra. Ni ser ut att ha en så bra och fin sommar. Och så blir det svårt, nästan oärligt att vara ledsen och besviken på nåt som hänt, för att jag igår la upp en bild där jag hoppade i vattenbrynet med ett leende på läpparna.
Å vad det här är svårt.
Men förstår ni vad jag menar? Hur tänker ni?
Men om jag tex lägger upp en bild på hur glad jag är över att min nya bok kommit och jag är så glad över den, men väljer att inte lägga upp en bild där jag precis snavat över en stubbe.
är jag oärlig då?
Jag retuscherar inte mina bilder. Jag tar inte bort mina ärr, rynkor. Jag har ingen snygghetsapp, som läger ett skimmer över mina bilder. Jag lägger inte bara upp bilder där jag är sminkad och känner mig skitsnygg. Men retuscherar jag mitt liv om jag inte lägger upp bilder när jag gråter, känner mig ledsen, sårad, liten, skör, arg…
Är jag inte sann?
Men bakom varje bild finns en människa.I mitt fall en snart 53 år gammal kvinna vars liv haft många toner. Och vars liv kommer att ha många toner och under dygnets 24 timmar hinner ofta mina känslor. Min sinnesstämning förändras ett antal gånger.
Jag borde göra ett experiment och ta en bild varje halvtimme under ett dygn. Bara för att se ögonblickens skiftningar.
En dag i taget. Et steg i taget.
Andas in. Andas ut.
Nu åker jag tillbaka till landet. Ibland känns det som att det är där jag hör hemma. i Rummen. I det gröna. I det kalla vattnet. På promenaden i skogen.
Nu lägger jag mina förväntningar åt sidan.
Igår grät jag i regnet över saker, relationer som inte blev som jag önskat. Och idag tar jag nya tag. Det här är mitt liv. Mina steg.
På pricken hur jag känner! Du beskriver så bra den svåra gränsdragningen mellan yta och verkligheten, ögonblick och helhet, att vilja vara ”sann”, och samtidigt behålla en viss integritet genm att välja vad man delar med sig av, till vem.
Delar också din erfarenhet med relationer som är krångligare och sårigare än jag skulle önska. Jag ser inte mig själv som förljugen som inte skriver om det på sociala medier, utan ser det som en nödvändighet att gå försiktigt fram och inte hänga ut folk som jag ju egentligen vill försöka få en bättre relation med. Man vill liksom inte cementera det dåliga genom att visa upp det för sig själv och andra. Det gäller ju även ens egna mer personliga britser, svagheter och misslyckanden. Vill inte tapetsera mitt livs väggar med det, om du fattar?
Samtidigt är alla mina inlägg om mindre personliga saker eller bilder av det roliga och goda i mitt liv viktiga för mig på ett existentiellt plan. Det hjälper mig att inte grotta in mig helt och hållet i mina egna problem, och att se och påminnas om all vackert, kul och bra som också är en del av min tillvaro, eller andra viktiga problem som inte handlar om MIG. Det ger perspektiv.
Alltså: Jag förväntar mig inte att få en total redovisning av allas personliga nederlag och svåra stunder på Facebook, Instagram eller bloggar. Vi människor behöver som sagt både påminna oss själva om det vi tycker om och är nöjda och glada över och även att inte förstora upp negativa saker på fel sätt. Status och stolthet i lagom dos är också livsnödvändigt när man ska klara av livets svårigheter. När vi känner oss nakna, små, ensamma, maktlösa och rädda är vi som sämst rustade att komma igen när vi faller och behöver borsta av oss gruset, resa oss och gå vidare i livet.
Kärlek till dig Karin! Är så glad att du delar med dig!
/C. Jackson
Å vackra människa. Du är så bra och jag finns här och hejar på dig. Största kramen Karin
Så klokt skrivet med så bra ord i den vackra formuleringen, ändå så rakt och ärligt!
I betraktarens ögon kan mycket synas och granskas, frågan är bara om hur vi upplever saker och ting och hur lika och olika våra egna sanningar.
Jag har också upp och nergångar precis som alla andra, men jag gillar att fokusera på det goda i livet trots mina motgångar i livet.
Jag skulle ha precis som du skrev, skrivit och lagt upp när man ramlat och slagit sig, för att blotta sitt hjärta och för att hela sin existens. Men det hade ändå inte passat någon medmänniska där ute i cyberrymden. Livet handlar om sig själv, att vara sann och ärlig mot sig och fokusera på det man mår bra av <3
Livet är till för att njutas av, acceptera och reflektera det man stöter på <3
Önskar dig en härlig dag fylld med det du önskar i ditt liv Karin 🙂
Vänligen
Tina
tack fina du och kram
Fantastiskt fint, känsligt och viktigt! Tack, Karin – du är en förebild, också för att du vågar vara sårbar! ❤️
tack och kram
Tack Karin!
Det betyder och har betytt oerhört mycket för mig att läsa dina texter och böcker.
Det du skriver är äkta och så verklighetsnära.
Jag fick min första Bc-diganos sensommaren-15. Sen hittade man lite till sensommaren- 16.
Men just nu, idag och förhoppningsvis länge är jag cancerfri.
Dina texter har under denna tid fått mig att orka… det är första gången i mitt liv känna mig normal. Livet går upp och ner… både som frisk och sjuk.
Du har inspirerat mig att aldrig tappa taget om det viktiga i livet och jag har blivit så mycket bättre på att älska mig själv och mitt liv.
Jag har till och med blivit riktigt modig:)
Forsätt skildra allla känslor, visa alla bilder!!!
För vi är så många som också vill vara med och leva trots att våra liv inte är perfekta.
Varmaste hälsningar från ett blåsigt Göteborg!
PS. Hoppas du kommer hit och har yogapass i framtiden.
å kära bc-syster tack snällaste du. Vad himla glad jag blev för ditt inlägg. Och vad härligt att höra att du har blivit modig. Stor kram till dig och jag kommer till bokmässan 😉
Tack❤
kram
Tack för att du delar med dig❤️Hög igenkänningsfaktor
kram och tack
Fin, känslomässigt beskrivning av livet. Vikten av att vara i nuet, eftersom nuet bara just är nu. Livets ständiga rörelse beskriver du väldigt bra. Kram
Tack och kram till dig
Jag förstår precis vad du menar. Jag har fått arga meddelanden att jag inte är sann när jag skriver hur lycklig jag är en dag eftersom jag var ledsen får två dagar sedan.
Men för mig är det precis så livet är, att vara människa. När mitt sinne är fullt av ledsna tankekonstruktioner så är jag ledsen och när tankekonstruktionerna inte finns där är jag glad. Så enkelt men ändå så svårt. Vi skapar hela tiden vår egen verklighet beroende på hur vi tänker om den, vad vårt sinne är fyllt med.
När vi har direktkontakt med livet, själen, universum, existensen, gud, fältet eller vad vad man vill kalla det så är livet underbart. När vi inte har det är det mindre underbart. men ju mer jag tränar på att inte ta mina tankar så personliga, utan tar dem för var det är, som moln på himlen, desto mer kan jag vara med det som är. Även när det suger <3
Kram till underbara dig
Kära Annette, förstår precis vad du menar och kanske är det provocerande att vara en människa med stort känsloregister som också tar sig uttryck. Vad vet man. Men tack tack från en som tycker du är underbar. Heja dig och din nya youtubekanal, så bra och teknisk du är. Kram
Fint skrivet och ett bra inlägg i en debatt som kan bli ganska ensidig. Tack!