tid

Tid.
Ibland känns det som att tiden går långsamt, liksom sniglar sig fram. Jag kommer ihåg hur långsamt jag tyckte tiden gick när jag var barn. Alldeles särskilt när jag hade tråkigt, när inget skoj hände. Vet inte riktigt när det hände. När tiden liksom gick snabbare, hade mer bråttom än tidigare. För nu, i den tid jag är nu, känns allt som att det går så fort. Nästan som om jag snubblar över dagarna. Man vaknar upp måndagmorgon, så är det plötsligt söndag igen. Jag hinner inte.
Hinner inte med allt jag vill göra.
Så såg jag det här och blev alldeles tårögd.
Fan, barnatiden, gud vad den flög. De där små barnabenen växte så fort. Alldeles för fort. Jag hann inte med.
Och tid kan man inte skruva tillbaka. Fast ibland vill man.
Göra om och göra rätt.
Hinna njuta småbarnsdagarna. Jag hade kanske gjort andra val med den vetskap jag har idag.
Göra om göra rätt.
I sommar fyller jag 50 år.
Vad mycket som hänt.
Jag har levt halva mitt liv, för nog tänker jag bli  hundra år. Varje dag sjunger jag mantrat, där jag önskar att alla får leva ”Hundra friska år”.
För 22 år sedan föddes min dotter.
Numera,  räknar jag tiden sedan Mira föddes i vad ska jag säga Mira tid.
Om jag ska tänka tillbaka, typ när bodde vi på Karlsviksgatan, eller Wiviallusgatan. Tänker jag alltid först, hur gammal var Mira då?
Hon är liksom min måttstock, min tidsmätare.

Nu är vårtid. Vi är på landet. Röjer i trädgården. Fixar. Jag plockade min första vårbukett på promenaden ner till bryggan som vi måste fixa.
Vårblommor, de första spirande. Som löften om att det kommer en sommar.
Vad vi längtat.
Vad vi längtar.