Igår kväll var jag inbjuden att prata om yoga i kyrkan här i Båstad. Det var fint. Vi satt i kapellet och det var riktigt mysigt.
Jag gillar inte att hålla föredrag. Jag blir nervös och känner mig ofta blyg i såna sammanhang. Men när jag kommer igång och folk har frågor glömmer jag av det och tycker bara att det är jättekul. För det är verkligen kul, att folk kommit för att lyssna på mina tankar om yoga.
Det var också så fint att få vara i kyrkan.
Jag gillar att vara i kyrkan.
När jag var liten var vi varje sommar på Gotland. Mina föräldrar hade två fantastiska kalkstenshus i Näs. Martarve hette gården.
Gotland är alltid en del av mitt hjärta, men så är jag 3/4 dels gotlänning också. Hur som, på Gotland finns 99 kyrkor. Vi stannade alltid till vid en kyrka och gick in när vi åkte någonstans på Gotland. Jag har nästan betat av alla de där kyrkorna.
Jag ville alltid tända ett ljus i varje Kyrka också.
Det där har följt med mig.
Jag vill gärna gå in i en kyrka, känna hur det känns just där. När jag bodde i Rom, så var det så skönt att slinka in i en kyrka och bara bryta allt trafikkaos och alla ljud, med det lugna i kyrkan.
Efter min ”föreläsning” i går stannade jag kvar när diakonen Lars hade andakt. Då sjöng vi en sång som var så fin. Här får ni den.
Psalm 769

Gud i dina händer vilar jag i tro,

vilar i din värme och din ro

Varje bruset hjärta, varje skadad själ

famnar du i nåd och gör den hel

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din omsorg finner själen ro

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din kärlek kan min kärlek gro

Gud i dina händer vilar jag i bön,

växer glädjens tro och hoppets frön

Du har oss försonat, Jesu Kristi död

räddar oss till liv i överflöd

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din omsorg finner själen ro

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din kärlek kan min kärlek gro

Gud i dina händer får jag gråta ut,

gråten delar du tills den tar slut

Gud du känner ondskan i din egen kropp

att du delar smärtan ger mig hopp

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din omsorg finner själen ro

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din kärlek kan min kärlek gro

Gud i dina händer lägger jag mig ned,

när jag går till vila är du med

Dina händer bär mig, genom rum och tid

jag förblir i ljuset i din frid

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din omsorg finner själen ro

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din kärlek kan min kärlek gro

Text: A-M. Kaskinen, 1982, P. Harling, 1996
Musik: P. Simojoki 1982

Bildtext: Här är jag och Lillen iklädda våra tennismunderingar på väg till våra livs första tennislektion.

Just nu pågår tjejveckan, eller damernas kanske man ska säga i tennis här i Båstad. Så klart lyckades jag pricka in den veckan, när jag anmälde mig och bonussonen till tennisskola. Vi går ju inte tillsammans, utan i varsin grupp.
Jag har aldrig hållit i ett tennisracket och de gånger jag hållit i ett badmintonracket kan räknas på min ena hand.
Igår började skolan.
Det vara jag och Björn. Men Björn var ingen nybörjare, han skulle bara finslipa sina år av tennis. Så det är klart, jag framstår extra mycket som en nybörjare. Vilket jag ju faktiskt ÄR.
Men jag tycker att jag är ganska modig ändå.
Att börja med tennis i tennisens mecka, och allra särskilt när tennisens elit är här. Det är modigt.
Jag ska gå en vecka.
Efter sex år i Båstad, kände jag att det är faktiskt läge att åtminstone testa det. Vem vet, det kanske är min grej eller så är det det inte.
Men jag kan förstå att man får ont i nacke, och kanske framförallt tennisarm.
Dock var jag tvungen att köpa nya skor, anpassade till tennis och ett par shorts. Som tur är kunde jag köpa juniorstorlek på rea på skorna, så det blev inte så dyrt. tennistränaren Mimmi lånade ut ett racket till mig som jag får låna hela vecka.
Efter lektionen stod jag med sjuåringarna och slog mot planket.
Jag vet att folk flinar, men hur ska man lära sig nåt om man inte övar? Man ser larvig ut i början, och början kommer det nog vara länge. Men man måste ge saker och ting lite tid. Man kan inte lär sig nåt över en natt.
Man måste våga.
Förra sommaren började jag jogga. Och det visade sig att jag gillade det. I år började jag med tennis. Nästa år får det bli golf.

så eller nåt liknande kan titeln bli på min första yogabok, Yoga för kvinnor. Den ska nu översättas på engelska och ut på den amerikanska marknaden.
Spännande.

Bildtext: Här ser man mig i min joggingmundering… och en mer motvillig liten pudelpojke

Jag började lite smått förra sommaren. Åkte in till Helsingborg med min man och provade ut ett par joggingskor. Köpte springbyxor och springjacka också. Vi sprang ett par gånger nere vid Malenbadet. Där i skogen springer man på bark, eller vad det nu heter och banorna är väl utmarkerade så man vet hur mycket man springer.
Jag var en springtjej en gång i tiden. Var med i Turebergs IF, tävlade på 400 meter och 800 meter. Det var under några år. Hann med ett löparläger i Nora också.
Ja, jag hade mycket energi som barn.
Nu springer jag igen. Inga långa distanser. Tänker att det kan jag gör senare. Men oj, vad jag gillar att jogga.
Jag förstår alla människor som blir bitna av att springa.
Jag älskar att yoga. Men jag älskar också väldigt mycket att vara ute i naturen. Att röra på sig. Att känna lukten och luften. Tyvärr är det yogans negativa del.
Att man oftast går ner i en källare och yogar.
Jag tar med mig Pino på mina springturer.
Tyvärr måste jag dra honom, eftersom han inte verkar gilla att jogga.
Han är väl bortskämd med att få ligga mjukt på en kudde och titta när vi andra yogar.
Men det negativa med joggandet, det är att man blir stelare i yogan. Framför allt alla bakåtböjningar blir svårare.
Jag vet, det är stretching som gäller. Men det är ändå svårt.
Måste komma på nåt sätt, så det liksom blir yogging.

Vad glad jag blev idag när jag gick ut till min brevlåda och hittade ett litet paket från Helene med ett jättefint armband. Tack snälla gulliga.
Och hon hade lagt i ett så gulligt brev att jag inspirerat henne med yogan.
Det gjorde och gör mig så glad.
Det känns helt fantastiskt fint och stort.
Tack.

På Pomonaallen ligger min fina fina yogastudio. På måndag öppnar den för klasser. den här veckan har jag bara pysslat och städat och vädrat ut gammal vinterluft och vinterlukt. Köpt blommor och fixat.
Den här sommaren hyr jag också huset som min studio ligger i. Det är så fint att jag vill gråta. Vi har två våningar, känns som om rummen aldrig tar slut. Vi har trädgård och utemöbler. Huset är så fint möblerat.
Just nu är det rena rama lyckan.
Jag somnar klockan nio och vaknar sex och går upp och yogar i min studio.
Jag har ett bra liv.
Jag är lycklig.
Jag är lycklig i Båstad.
Gå in på den hemsidan förresten www.lyckligibastad.se. Det är min kompis Lenas fina ställe strax utanför Båstad. Missa inte det, om du har vägarn förbi Båstad.

Jag är väldigt bra på att jobba, på att vara kreativ. Allt kommer i ett flöde, jag liksom betar av det ena efter det andra, samtidigt som mitt huvud hittar på nya projekt, för sedan. Hela tiden mitt i nuet, och ett steg i framtiden.
Det är härligt att brinna så där.
Jag älskar när mitt huvud sprakar och fantasin flödar.
Och jag älskar när jag har några med mig på tåget.
Men efter en hektisk vår med jobb, dvdinspelningar, studentmottagningar och så livet med familjen däremellan, ja, det har tärt på mig. Och nu står jag här och är jättejättetrött.
Jag är glad att jag är glad.
Att jag har en bra ekonomi, min tonårsdotter har lugnat ner sig, det är fint med min bonusson och min kärlek till min man är densamma. Jag har det bra på hemmafronten. Jag lever ett bra liv.
Men jag är ändå lite smått utskiten. Och jag är ganska ovan vid, att vara lite som en hängbjörk (haha ni ser ordskojet???) eller som en slokande tulpan.
Jag som just är så van vid min energi.
Idag på yogan orkade jag nästan ingenting. Jag har sett det komma. Känt det komma. Den där totala orkeslösheten.
I dag ska jag packa. Vi åker till Båstad i morgon. Men allt går i snigelfart. Jag som annars är en bråttomflicka.
Vi lejon har två lägen.
Antingen ligger vi och vilar i solen och samlar kraft. Lapar solstrålar. Eller så jagar vi. Ni fatar var jag är just nu, va?
Men i morgon kommer jag till den läkande skåneluften. Ska bli skönt att ha en veckas semester innan klasserna börjar. Jag längtar.
Jag är också glad att jag känner efter, att jag lyssnar på min trötthet.
Jag har den senaste veckan valt bort ett bröllop, lite fester och sena uppekvällar med kompisar. Jag hoppas ni förstår att jag var tvungen. Om en vecka börjar min jobbperiod igen och jag vill ha tillbaka min gamla ork och energi då.
Att säga nej, kan ibland vara att säga ja till sig själv.

Oj, vad fint det var. Kärleken lyckades bryta sig igenom all den där pompa och ståten. Och här Daniels fina tal.
Jag känner inte Victoria och Daniel, men jag tycker om dem.

http://svtplay.se/v/2048659/det_kungliga_brollopet/prins_daniels_tal

Den här dagen är inte bara viktig för Victoria och Daniel.
Det här är också VÅR dag, min och Rays.
Vi blev tillsammans för två år sedan,
efter att ha varit i från varandra i tretton år.
Gammal kärlek rostar aldrig.
Idag strålar solen.
Kan det vara bättre?