Jag tror jag går in i en jobbig period. En deppig period. Jag kände det så starkt igår på sjukhuset. Sådan tur att Åsa var med, jag grät mig igenom flera möten. Jag fick träffa narkosläkaren, kirurgen, min onkolog och så var det inskrivningssamtal inför operationen. Alla var så gulliga och tog sig tid. Det var fint. Det börjar bli verkligt.
Det är inte bara en tanke och nåt jag ska göra längre fram.
Jag har liksom tänkt förnuftigt om operationen tidigare, nu börjar det kännas.
Cellgifterna har tagit all min energi, allt mitt fokus hittills.
Då när man är mitt uppe i dem så har man svårt, rent utsagt omöjligt för att tänka på vad som ska hända sedan.
Cellgiftsmånaderna måste liksom genomlevas, göras. Då är liksom enda tanken; Snälla håll mig frisk så jag får göra nästa behandling.
Nu är de över och en sorts tomhet sköljer över mig.
Känns som jag inte har några såna steg att förhålla mig till. Nu är det operation. Ta bort ett bröst och det kommer aldrig mer att komma tillbaka.
Jag känner mig oerhört ledsen, riktigt riktig sorgsen.
Och jag märker att när jag på riktigt går in i en känsla, starkare och djupare så tar också känslan över mina drömmar.
Och i  natt drömde jag att jag och Ray bodde i ett stort hus och att vi hade en stor fest. Det var så mycket folk, många jag aldrig skulle ha bjudit. Människor från långt tillbaka, konstiga relationer. Ja, de var en riktigt stor mix av människor från hela mitt liv. Både viktiga personer, men också såna som var mer bekanta, avlägsna vänner om ens det. Jättemärkligt.
Och allt jag gjorde, för jag var på något konstigt sätt inte delaktig i festen. Jag var där, men ändå inte med. Men allt jag gjorde var att leta efter Ray och jag hittade honom inte. Det var så obehagligt.
Och det är väl så det är.
Jag känner mig väldigt sårbar, rädd för att bli lämnad, utsatt på ett skört och stundvis väldigt ensamt sätt.  Jag försöker hela tiden förhålla mig till det.
Det är tufft att sitta mitt emot en doktor, man är som ett barn eftersom att de bestämmer vilka steg som ska tas. Vilka behandlingar som ska göras. Vad som är bäst för mig. Det är så läskigt att behöva lita på att rätt beslut tas, att bästa behandlingen görs. Men jag måste ju det. Men det är ensamt, för det är ju liksom bara jag som måste godkänna och säga; Jag gör som ni säger.
Nej, det kommer att bli en tuff period. Jag hoppas att jag snart får komma till en kurator på sjukhuset, en som är van att prata med kvinnor som har varit och är i samma situation som jag.
Och på måndag ska jag träffa min terapeut.
Just nu skulle jag vilja gå varje dag i terapi.
Nu ska jag duscha, sätta på mig träningskläderna och gå till Charlottes yogastudio på Odengatan och stå lite på händer.

Om shanti

Just nu, faktiskt precis nu skulle jag varit i Goa och haft ett yogaretreat på ett ayurvediskt center i Goa, Indien. Istället för sol, bad, härliga ayurvediska behandlingar och möten med nyfikna-på-yoga-glada-seniorer ska jag ägna den här dagen åt läkarbesök, allt inför operationen nästa vecka. En vecka med lätt ångest och oro. Det som skulle bli en härlig vecka i solen med ett gäng seniorer blev något helt annat.
Ibland känns livet allt bra orättvist. När de kommer hem från Goa, bruna och just goa, ja, då ligger jag på sjukhuset och försöker förstå min nya kropp.
Jag har börjat redan nu.
Livet är så märkligt.
Jag vet att jag ska vara glad för att jag lever, men jag måste också få möjlighet att sörja att jag faktiskt tvingas till en förändring.
Jag oroar mig över skevheten som kommer att uppstå när jag tar bort ena bröstet, om det kommer att på något sätt skapa oro i min kropp. Det är ju ändå en tyngd på höger sida som försvinner. Kommer det att sätta sig i ryggen?
Nej, idag känns det tufft.
Märkte det på min yoga också.
Just nu skulle det vara lätt att bara ge upp.
Lägga mig på sofflocket och skita i allt.
Inte orka, tappa lusten.
Inte vilja mer.
Inte pyspunka, utan bara schabrak, bom-krasch-bom.
När jag ser mig i spegeln ser jag att jag förändrats. Visst håret är på väg tillbaka, men just nu ser jag inte kul ut. Ögonfransarna är så glesa att det inte är någon ide att försöka sig på att sätta på mascara. Jag är svullen runt ögonen.
Jag känner mig inte fin.
Det är tufft och motigt.
Men jag måste fixa det här.

Nu till Karolinska, ska snart möta upp Åsa som ska följa med på alla möten.

Idag för sex år sedan föddes en liten svartkrullig pojke i en liten by i norra Skåne. Att den lille pojken skulle hamna hos mig måste ha stått skrivet i stjärnorna, för vad skulle vi göra utan varandra? Nu har jag svårt att föreställa mig att inte ha Pino i mitt liv. För mig är det en sån gåva att få ha djur omkring mig. Jag skulle gärna vilja ha fler djur, katter, getter, får, lammungar, minigrisar, kossor, fler pudlar. När jag var liten önskade jag mig ofta en häst i julklapp och då kunde jag inte ens rida. Därför passar mitt nya liv på landet så himlans bra. Jag måste bara övertala resten av familjen att det är en alldeles förträfflig ide att ha fler fyrfotingar i familjen…

Pino, eller Giuseppe som han egentligen heter är verkligen som en skänk från ovan. Att han varit och är viktig för mig har ni säkert alla förstått.
Och när jag blev sjuk har han kommit att betyda ännu mer. Och när jag pratar med andra som drabbats av cancer så förstår jag att det är samma också för dem. Hunden är verkligen människans bästa vän. När jag varit trött och inte orkat så mycket och mest legat still framför teven, så har han kurat ihop sig som en liten boll, näranära. Han har visat en sån ömhet att jag blir alldeles mjuk i hjärtat när jag tänker på det. Dessutom har han blivit extra vaktig. Han morrar om det slår i porten, eller om någon närmar sig huset på Björkö. Han vaktar mig och oroar sig för mig. Det är så gulligt, så gulligt.
Jag är så kär i den här lilla hunden.
Dessutom tvingar han ut mig. Har man hund måste man gå promenader i ur och skur och med en liten hund blir aldrig långa bussresor och tågresor tråkiga. För folk vill prata med en när man har hund. Barn vill klappa honom och hundvakterna står på kö för att få passa Pino.
Han är så lätt att tycka om.

Och i dag fyller han sex år. Eller 49 år om man räknar i hundår. det går sju hundår på ett människorår och första året i en hunds liv räknas nämligen dubbelt.

Så idag gick vi till Pinos dagis, som också är en hundaffär och Pino fick gå därifrån med ett ben i munnen. Han bar det stolt Sveavägen fram och hela vägen till vår dörr.

Vi har också varit på jobbmöte idag med tjejerna som jobbar med Knipboken. Från vänster Anja, som formger, Annelie, förläggare och Johanna som är redaktör. Fotograf är så klart Anneli, som också håller i kameran när den här bilden tas. De är så gulliga tjejerna på Bonniers. Jag är så tacksam för att de varit så omtänksamma och så fina mot mig hela den här resan och att vi nu gjort den här boken som kommer ut i början av 2013. Nu hoppas vi på att det blir en storsäljare.

Vi är på landet. Det är så härligt. Jag skulle vilja bo härute. Nu har jag ju inte varit här när vintern står för dörren. Men jag vill lära mig. Jag vill lära mig om hur man tar hand om ett hus, hur man snabbast och bäst får eld i en spis, hur man kittar fönster, rensar ogräs, sår frön, odlar grönsaker och rotfrukter. Helst skulle jag vilja bli självförsörjande som den där häftige danske bonden som hade ett tv-program. Saker har ändrats i mig sedan jag blev sjuk. Jag drömmer inte om samma grejer som jag drömde om förr. Eller så är det så att drömmar förändras när man åldras och kanske är det så att när man får ett besked som cancer så snabbas liksom den där gången, som egentligen livet ska ha, ja, den snabbas upp. Men jag drömmer om mitt pensionärsliv.
Jag blir glad över mina snowjoggerstövlar som jag köpte när Pino var bebis och man snabbt behövde springa ut med honom i vinterkylan för att han skulle bli rumsren. De står här i garderoben som en uppmaning. Jag vill leva bekvämt, skönt och långsamt. Jag vill se årstidernas växlingar när jag kliver ut genom dörren. Det är vad jag drömmer om.

Idag är det söndag och tankarna om Meningen med livet fortsätter. Idag är det Anna, Kent och Kia som svarar på det. Jag önskar er alla en skön söndag, en långsam söndag som ger kraft för veckans utmaningar.

Mitt dagliga schema


05.00 Vaknar, går upp dricker en pressad citron med varmt vatten. En shot Blutsaft. En sked kokosolja. Tar tre tabletter av Dr Ohhiras Probiotics, som jag handlar här:  Renee Voltaires webshop Efter en stund dricker jag en halv kopp kaffe (utan mjölk). Man kan inte ta italienaren ur mig. Jag älskar kaffe.
Ibland bloggar jag om jag hittar flowet.
06.10 Tar jag Pino och vandrar Döbelnsgatan fram till Charlottes ashtangayogastudio på Odengatan
06.30 Yoga
c:a 08.00- 09.00 Frukost. Blötlagd (över natten) havrekross. Lite havremjölk. En halv banan, ett halv äpple, blåbär, linfrön, cashewnötter och Renees crunch, eller vad den kallas. Jag har blandat i lite gojibär. En shot vetegräs.

Under dagen skriver jag, går ut med hunden, tar olika prover på sjukhuset. Läser böcker, tittar på tv.

11.00 dricker jag min dagliga BLK
För tillfället är jag väldigt svullen runt ögonen. Det är tydligen njurarna, inte så konstigt kanske. Försöker hela tiden tänka på att avlasta njurar och lever. Göra det lättare för dem att jobba. Det betyder också snälla tankar om mig själv och släppa på oförätter och sorgligheter.
12.00 Lunch (Äter inget vitt mjöl, inga mjölkprodukter och inget socker. Inget kött, men fisk och skaldjur)
13.00-16.00 Försöker skriva, men det varvas så klart av promenader med lille prinsen.
16.30 Kommer familjen hem och det är vardagsliv som gäller, middag. I familjen äter vi olika mat. Det kan vara jobbigt ibland.
18.00 Middag
Vid 20.00 då börjar jag bli trött. Smörjer in kroppen med olja och lägger mig i ett varmt bad. (dusch går också bra) Dricker en kopp varm havremjölk med kanel och kardemumma.
Och innan 21.00 ligger jag i säng som en bebis.

Så ser liksom mitt cancerliv ut i schema.
Nu sedan jag slutat med cellgifterna börjar också en ny fas, nu kan jag äta mer vitaminer och kosttillskott, det var inte helt okej tidigare, eftersom det kan motverka det cellgifterna är ute efter, nämligen att döda cancercellerna. Men nu äter jag också D-vitamin, zink och magnesium.
Jag har hittat en ro i att kunna kontrollera vad jag äter. Jag tror det är viktigt. Jag har nästan inte slarvat sedan jag fick mitt cancerbesked i somras. Och det har inte varit svårt. Har hänt nångång. Som i söndags när jag och Ray var på Vetekatten och jag åt en bakelse med hallonpannacotta och vitchokladmousse i sig. Jag drack till och med en cappucino. Kändes nästan högtidligt och jag började faktiskt gråta därinne bland alla människor. Det var liksom en halvtimme som jag glömde bort att jag är sjuk.
Och det liksom kändes som förr. Då när jag var mitt i livet och kände mig odödlig. Den känslan. Fan, vad jag saknar den känslan. Jag känner mig ju så frisk. Jag känner mig så stark, men jag ser ju när jag tittar mig i spegeln att den där vilda bebin som möter min blick i spegeln är sjuk.  Men jag är glad att jag inte har så många speglar hemma. Att jag i mina tankar ser mig som frisk. Om inte annat är det vad jag ska bli.

Jag ser en trend bland oss som skriver om yoga. Vilken yogaställning vi väljer att visa oss i. Av erfarenhet vet jag att man inte kan ha en för svår, tuff eller alltför utmanande bild på omslaget för det kan verka skrämmande och istället göra folk rädda för yoga. Och det är ju det sista man vill. Så då får man välja en ställning som inte känns för svår, en ställning som läsaren kan känna sig någorlunda bekväm med. Länge var skräddarställningen, lotusställningen den ledande yogaställningen när det kommer till omslagsbild på en bok eller i ett reportage. Den har nu bytts ut till… tada:

Igår var jag inte så glad när jag vaknade. Faktiskt ganska ledsen av flera olika anledningar.  Det är mycket som händer i mitt liv. Jag har avslutat ett väldigt jobbigt kapitel, Cellgiftskapitlet. Förstå känslan. Det är som att föda barn i fyra månader, så äntligen är det över.
Inga mer gifter i min kropp.
Inga mer biverkningar som slår ut mig.
Ingen mer rädsla för att bli sjuk för att jag infektionskänslig av cellgiftet.
Nu handlar det bara om att bygga upp min kropp igen, hjälpa cellerna, njurarna och levern som fått jobba så hårt i fyra månaders tid. Nu väntar operationen och fem veckors strålning. Det är verkligen ”all in”och en sån här situation tär inte bara på mig men på alla som är i min omgivning. Jag har mått rätt dåligt och en stor del av det tror jag beror på att jag inte kunnat yoga. Jag behöver yoga inte bara för att hålla kroppen i trim, utan för mitt psyke. Får jag inte yoga blir jag i längden ledsen.
Och visst, jag är ledsen också när jag får yoga, men den ledsenheten blir liksom inte övermäktig. Den tar inte över.

Igår var vi ute på stan, det var så härligt. Varje söndag är det stor loppis på Hötorget. Å, vad jag älskar det. Jag älskar att fynda fina grejer. Älskar att pruta, att med glimten i ögat försöka få ner priset. Ni vet man går därifrån med orden; Alldeles för dyrt. Försäljaren försöker få en att komma tillbaka, man vankar dit lite motsträvigt med orden: ”Å, vad är ditt slutpris då?” Och så är hela ordväxlingen igång. Man kan gärna dra in: ”Ge mig ett bra pris för det väntade barnets skull”. Det jag drog till med i Turkiet, när jag var där på en hälsoresa när jag var i femte månaden för en hisklig massa år sedan. Prutade ner priset rejält med de orden. Försäljaren skickar efter lite te, så sitter man där och ”fajtas” om det rätta priset. Ett sätt att umgås som jag gillar. När jag var i Marocko tackade några försäljare mig efter en halvtimmes prutning på en matta. De menade att det finns en respekt i att pruta. Det är som en lek.
Jag brukar jämföra det med när man löneförhandlar. Man ska inte ta det på för blodigt allvar. Humor är super att ta till vid såna tillfällen. Jag tror det handlar om att inte låta någon förlora, att det liksom ska bli en win-win-situation för båda parter. Att ingen tappar ansiktet. Man kan gärna avsluta med ett handslag och säga att jag är nöjd, är du nöjd?

För det är liksom det det handlar om båda parter ska vara nöjda.

Jag har ju nämnt min oro över vårt dricksvattnen, och vad som kan finnas i det. Att vi kanske får i oss onödiga hormoner och gifter via vattnet. Min cancerform är hormonell. Jag har inte cancer i släkten. Jag kan tycka att det är märkligt att vi kvinnor med våra ups and downs i vår menscykel inte tas på allvar. Jag har besökt vårdscentraler och doktorer innan jag blev sjuk, med just mina tankar om varför jag mår så dåligt under min menscykel.
Alltid känt att mina hormoner spelat mig spratt. Att det blivit jobbigare med åren. Mitt liv var mycket indelat i hur det kändes i kropp och själ innan mens, under mens och efter mens. Det var typ bara några dagar i månaden som jag mådde som mig själv.

Fick ofta svaret att jag är på gång in i klimakteriet. Men nu när jag tänker efter vad är det för ett svar? De borde ha tagit mina hormonella ups and down mycket mer på allvar. För jag tror att det på något sätt är en obalans i min kropp, och att den obalansen kanske lättare kunde bjuda in cancer än om jag haft mina hormoner i balans. Jag har inga som helst vetenskapliga bevis på det. Förutom att jag från människor inom den traditionella cancervården fått bekräftat att den hormonella cancern ökat. Att kvinnor som genomgått IVF, där man ju använder sig av hormoner har en viss ökning av just den hormonella cancern, och att detsamma gäller för män som gör om sig till kvinnor med hjälp av hormoner. Alltså trixandet av hormoner verkar vara farligt.

Fick ju också reda på att man märkt en viss ökning av gravida kvinnor som får bröstcancer, så läser jag det här i tidningen: Här kan du läsa om det I Sverige finns ingen undersökning ännu, men i Australien har man alltså märkt av ökningen. Och när man är gravid är ju verkligen hormonerna lite all over the place…

Förra året var Mia Lundin här i Stockholm. Jag hade betalat för att gå på en hennes föredrag, men blev sjuk. Nu måste jag beställa hennes bok; Kaos i kvinnohjärnan. Känner att det nog är en bok för mig. Så när jag var ute och googlade på nätet hittade jag det här: