I morse gick jag ner till sjukhuskyrkan. Hur märkligt det än må låta, det var läkande. Det är något med rummet, det heliga rummet. Lugnet som lindrar och mildrat sorg. Men också vetskapen att jag för lite mer än 48 år sedan döptes just i det här rummet. Ja, jag döptes i sjukhuskyrkan här på Karolinska. Som en uppmaning, ett hopp döptes jag till Karin Ina Margareta Björkegren (numera Jones). Det hoppet, det livet ska ingalunda släckas, inte nu, inte snart. Jag ska åldras, bli en riktigt skrutt, ett äppelskrutt med rynkiga kinder. Idag sökte jag ro i rummet. Titta vad fint det är.

Det här är inte bara ditt land Erik. Det är också mitt. Du är inte Sveriges dörrvakt, även om din hybris verkar tro det. Vilken vecka, men vem blev förvånad. Inte jag. Det var väl bara en tidsfråga.
Så tänker jag att Jimmy Åkessons svärmor gick i min klass, hon gick också på den här ayurvediska hälsorådgivningsutbildningen jag gick i våras innan jag blev sjuk.
Hur chockad jag blev när hon förutom att presentera sig också sa att hon var riksdagsledamot i sd.
Undrar om hon nu diagnosticerar Jimmy, om han är kapha, pitta eller vata. Kanske är hela hans inre i obalans och han behöver balanseras upp med varm massage med sesamolja. Några droppar på hans hjässa så han kan tänka klart, det är vad han skulle behöva.
Eller ett glas varm mjölk med lite ghi på kvällen för att lättare komma till ro.
Men Margareta som svärmor heter, hon sökte i alla fall urgammal kunskap i den indiska ayurvedan. Ja, tänk vad härligt det är när man kan blanda kulturer och kunskaper.
Ligger på sjukhuset, andra natten avklarad. Tänker på alla händer som tagit hand om mig i vården. All världens händer. Bruna, ljusa, snälla, hårda, varma. Jag är så inihelskotta tacksam för alla snälla händer i vården. Och jag struntar fullständigt i om handen och empatin föddes i ett annat land, eller i det här landet, bara jag möts av snällhet och förståelse.
Och jag tänker ge det tillbaka, jag ska bara bli frisk först.
Kanske borde du hamna på sjukhus Erik, se att det mångkulturella är något väldigt positivt. När du själv är utsatt och hänvisad till den bästa expertisen.
Jag kommer ihåg precis när jag fått min  diagnos och mitt hjärta skulle kollas. Den unge läkaren kom från Brasilien. Han hade varit här precis ett år och han pratade redan svenska. Hur han diskret tog ultraljud på mitt hjärta och så empatin, hur han lugnade min oro med orden; Det ser bra ut.
De här månaderna jag ägnat till att åka fram och tillbaka till Karolinska, har jag träffat expertis från all världens hörn.
För så är det.
Jag opererades av en tysk kirurg som berättade att hennes man var engelsman. Narkossköterskan var norska. Operationssköterskan från ett afrikanskt land.
Den somaliska kvinnan, sjukbiträdet som smekte min arm när jag grät efter att ha gjort mammografin, såg mig och lugnade min oro. Eller den ryska sjuksköterskan som kom med en extra filt när jag frös.
Eller den gulliga sköterskan på provtagningen som bär sjal, hon som lärt sig att mitt finger behöver värmas upp för då kommer blodet så fint.
Listan kan göras lång.
Jag är så tacksam för alla som jobbar inom vården. Här på sjukhuset samsas en hel värld om att vi ska bli friska, må lite bättre.

Jag vet inte om det är så att jag är en erfarenhet rikare. Alltså rikare, kanske snarare en erfarenhet fattigare… Jag känner mig inte särskilt rik. Snarare ledsen, i sorg. Det jag hittills varit med om, cellgifterna, blodtransfusion, ångesten när jag fick besked om att jag har inflammatorisk cancer, port-a-carten inopererad, inget hår på huvudet, tappa ögonfransar och bryn. Alla undersökningar och provtagningar av olika sköterskor och läkare. Oron, stråken av dödsångest, den där ständiga oron som nog aldrig kommer att släppa. Sorgen att drabbas av nåt sånt här när man är som mest lycklig. Mest tillfreds i sitt liv. Åsså, operationen, att operera bort sitt bröst, hela bröstet med lymfkörtlar och allt och den stundande strålningen – varje dag i fem veckor. Herceptin i ett år, antihormoner i fem år. Fem års ovisshet inna jag blir friskförklarad. Nej, jag skulle inte önska ens min värsta fiende det.
Den här erfarenheten kan jag inte idag se som något positivt.
Men vem vet, något kanske utkristalliserar sig.
Men jag tänker se till att mitt liv blir härligt och levnadsglatt. Det kommer att bli min uppgift.
Eller så är det något som friska människor tillskriver oss sjuka, för att det på något sätt måste leda till något gott. Det som inte dödar en härdar en.
Att man ofta när man är sjuk måste svara upp mot att man ska vara glad att det inte var den eller den sjukdomen. Att jag kunde varit värre drabbad. Var glad att det är ett bröst du förlorar och inte ett ben. Jag tror det är friska mäniskors försvar och rädsla för det sjuka, att allt ont måste ha något gott med sig. För annars kan man inte uthärda, för vad är annars meningen med livet.
Jag vet inte längre. Just nu känns det så här.
Men jag tänker ta mig rätten att sörja, sörja att jag blev sjuk, att jag tvingats operera ett bröst. Sörja att jag utsatts för det här. Jag tror ni som själva utsatts för en sån här grej förstår mig. Jag hoppas det.
Jag får ofta frågan hur jag orkar vara så öppen med det här. Men för mig är det så viktigt att vi pratar om sorg och rädslor. Att vi inte bara kan visa upp vår tjusigaste sida, våra välinredda och dyrbara hem. Att den där skruttiga sidan också måste få ha en plats. Jag har inte tänkt att stanna i skruttland jättelänge, men jag måste få vara där. Rida ut stormen. Gråta den sista droppen. Sörja att livet tog sig en annan vändning. Och så när jag gjort det en stund, hitta tillbaka till det glada i mig. Kärleken som finns runt omkring mig och kärleken jag har inom mig.

Ray följde med mig i går morse till sjukhuset. Jag fick vänta ända till halv två innan jag blev opererad.
Kvällen innan och på morgonen fick jag tvätta hela kroppen med descutan. Det var mitt livs värsta dusch. Att liksom förbereda sig för en sån sak som att operera bort sitt bröst.
Nej, det var hemskt.
Och jag var tvungen att vara noggrann, att skrubba ordentligt bakom öronen, näsvingarna allt, precis allt skulle tvättas rent. Min kropp. Min lilla kropp som gett mig så mycket glädje i livet, men som den senaste tiden gett mig så mycket dumt. Varför varför bjöd du in herr cancer i min kropp. Varför, varför?
Jag grät mycket igår. Det var sorg.
Ray var med hela tiden.
Jag är verkligen lyckligt lottad.
Jag är inte ensam i det här.
Fick träffa min kirurg innan jag skulle opereras. Det var bra.
Alla var så snälla. Det såg att jag var orolig.
Det sjuka med det här är ju att jag egentligen inte känt mig sjuk. Eller hur man nu ska känna sig när man har cancer. Men jag har ju inte känt så.
Jag blev sjuk av cellgifterna, men själva cancern har jag inte känt mig sjuk av.
Därför blev det också konstigt att jag skulle behöva operera bort ett helt bröst för det.
Men kirurgen sa att jag kanske hade dött om de inte opererade bort bröstet.
Det gick in.
För första gången på riktigt gick det nog in i mitt huvud.
Bröstet måste bort för att jag ska kunna leva.
Eller som en kompis skrev i ett mejl. Ditt bröst lämnas bara in för lagning.
Ett år går snabbt.
Och vem vet var jag är om ett år. Hur mina tankar är då.
När jag vaknade upp ur narkosen, var både Cissi och Ray här.
Jag blev så himla glad att se dem. Cissi hade mat och smoothies från Blueberry.
Fast jag kunde inte äta eller dricka i går, allt kom upp.
Jag som inte kräkts en enda gång under cellgifterna, kunde inte behålla något igår. Men idag mår jag bättre.
Har ätit min frukost. Blötlagd gröt.

Och snart är det lunch. Har fått ett litet träningsprogram från sjukgymnasten. Och all är så gulliga mot mig. Jag stannar en natt till.

Det är väl så det är, när det gör som mest ont, antingen kroppsligt eller själsligt så plockar man kanske fram det allra sista man har. Den där inneboende styrkan, den som krossar det mesta.
Som vid Miras förlossning.
Det var en helvetisk lång och skitjobbig förlossning i februari 1992.
Hon föddes på ABC, som var en alterantivklinik. Jag hade bestämt att inte ha någon smärtlindring, men inte trodde jag att förlossningen skulle ta ett dygn och att krystvärkarna skulle pågå i fyra timmar.
I efterhand fick jag reda på att barnmorskorna, ja, jag hann med fyra stycken under min förlossning, pratat sinsemellan att de skulle skicka upp mig till vanliga bb, eftersom den drog ut så väldigt på tiden min förlossning.
De var lite oroliga för mig.
Men bebisens hjärtljud var stark och pickade på.
Den lilla foten sparkade hårt så det syntes på min mage.
Något vände i mig.
En urkraft, från ingenstans, eller från någonstans där djupt inne i mig vällde fram.
Och jag ställde mig upp, naken, på tå och trampade med fötterna upp och ned i luften, som när man trampar vatten och sa: Jag är världens bästa barnaföderska, världens bästa barnaföderska.
I morgon ska jag göra samma sak.
Jag slutar inte vara kvinna, eller Karin för att ett av mina vackra bröst ryker.
Kanske måste jag förlora ett för att komma åt min innersta styrka.
Det är orättvist, ja, det är det.
Men, HA, jag är världens bästa kvinna.
Jag är vacker.
Jag är häftig.
Jag är stark som ett lejon.
Jag ska klara det här och jag ska klara det med era hejarop som ett mantra.
Nu loggar jag nog ut ett par dagar.
Har inte fått min operationstid ännu, får den i eftermiddag.
Men tänk på mig.
Skänk era varmaste tankar.
Jag ska bli frisk nu.
Skära bort det sjuka.
Jag är en amazonkvinna.
En krigarprinsessa.
Ja, ni kan väl sagan, eller sanningen om amazonkvinnorna?
De tuffa kvinnorna som skar bort sitt ena bröst för att kunna bära fler pilbågar.
I morgon eftermiddag är jag en av dem.

Varannan dag principen. Rätt ner i helvetet ena dagen, för att nästa hasa sig upp och mötas av en varm famn vart jag än vänder näsan.
Idag har varit en fin dag för en lessen en.
Jag har mötts av så mycket omtanke. Gulliga mejl. Fina vykort. Paket hemskickade. Snälla sms och fina inlägg här på bloggen. Tack vad ni är underbara alla.
Tack för er omtanke.
Jag behöver verkligen sinnesro.
Jag är så orolig i mitt inre.
Omtanke hjälper, blir som bomull på ångestvågorna.
Idag var det mån-dag, så ingen yoga. Ja, ni vet ju man yogar inte på nymåne och fullmåne.
I morse träffade jag min namne Karin, som är en bonusvän och åt frukost. Hon är mamma till två av Miras närmsta vänner. Vi träffades på Vurma och det var så skönt. Hon är också yogalärare och har också haft cancer (lite märkligt faktiskt) och hon gav mig en så fin present, som hon i sin tur fått när hon skulle opereras. Frälsarkransen ska bli min räddning när jag ligger i sjuksängen på sjukhuset och våndas. Här kan ni läsa om frälsarkransen
Kanske kan jag finna sinnesro med hjälp av den. Jag hoppas det.
Sen fick jag en massa härliga nagelprodukter. Bästa bästa presenten för en som ska in på sjukhus.

Nu är det bara räkna dagarna i mitt liv som gäller.
Måndag
Tisdag
Onsdag
och så torsdag.
Ångestdagen.
Har sån ångest i kroppen. Sån oro.
Sover dåligt.
Gråter.
Vill rymma. Skita i att gå dit på torsdag.
Vet inte vad det är som jag är så rädd för.
Hatar operationer. Hatar ärr.
Har svårt att ta i de ärr jag har på min kropp som är läkta sedan många år.
Ångest för hela grejen. För att bli sövd.
För att de ska ta så mycket att jag förlorar känsel i min arm.
Att jag ska få ödem.
Jag är så rädd.
Det var en bedrift att jag kom till yogastudion i morse.
Jag vill bara vara med Ray nu.
Ligga i hans famn.
Hänga runt hans hals.
Jag vill bli en bebis.
Vill bli vaggad och att nån som älskar mig ska sjunga godnattvisor och berätta långa och spännande sagor för mig tills jag somnar.
Inget, faktiskt inget känns särskilt kul just nu.
Kände det redan när vi närmade oss Stockholm.
Ångesten som kom och tog tag om mig.
Kändes som jag var i nån sorts drömtillvaro ute på Björkö.
Som om jag gömde mig, att jag var oantastbar. Onåbar.
Fri.
Fri från cancer är vad det handlar om.
Fri från cancer är vad hela mitt liv just nu handlar om.
Skulle vilja ta mitt pass och rymma till en varm plats nånstans där jag kan äta ekologiska frukter och grönsaker och bada i havet.
Fan, vad jag vill känna mig fri.
Fri… frisk
Det är vad det handlar om.

Vaknade tidigt. Kändes också som om det var extra tidigt. Här på Björkö finns ingen gatubelysning som lyser upp vägen. Har suttit vid skrivbordet i pysselrummet, som vi kallar det på ovanvåningen i huset. Skrivbordet är placerat mot ett fönster. Jag har haft som en svart mur framför mig hela morgonen, men för varje halvtimme så har ljuset lättat och konturer av min utsikt från fönstret har framträtt. Nu ser jag mina grannars hus, lampan i fönstret som tänts och ödehuset som är till salu. Första huset som jag tittade på här ute faktiskt, innan vi hittade VÅRT hus.
Löven på träden har ramlat av. Några få sitter kvar, som någon sorts trots. Trädets tonårsfasoner. Vill inte, vill inte att vintern ska ta över. Vill att hösten ska förlängas. Väderrapporterna säger att det ska bli en fin helg. Igår sken solen, hoppas idag blir en sån dag också, för idag ska min dotter Mira och hennes sambo och pojkvän Anthony komma ut. Jag ska fixas deras rum. Känns så himla härligt att våra barn har varsitt rum och att vi också har flera andra rum. Lyxigt.
Idag ska huset städas. Storstädas. Det blir ett halvdagsprojekt. Vi har ett stort hus.
Vaknade också av en mus, vågar inte tänka tanken att det var en liten råtta, som levde loppan i köket.
Hörde den inte bara.
Såg den.
Och nu är jag livrädd.
Inte mycket som gör mig rädd.
Men möss och råttor, finns inget som gör mig helt stel.
Råttan är det första tecknet i kinesiska horoskopet. Råttan står för början på något nytt.
Vad är det här?
Igår ställde jag liksom frågan. Vad kommer att hända med mig.
Kommer jag att förändras.
Och så får jag svaret nu på morgonen i mitt egna kök.
Jag kanske inte ska oroa mig, jag är i de mjukaste händer. Universums varma famn, min tid är ingalunda över

”De som är födda i Råttans tecken är ofta väldigt målmedvetna och de
siktar på framgång. Råttan älskar nämligen pengar! De har
förutsättningar att bli framgångsrika i det mesta de ger sig in i. Ett
gott minne och förmågan att formulera sig väl i kombination med en
önskan om att få veta allt om alla bäddar gott till exempel för en
författarkarriär. Råttans största problem är kanske att de försöker göra
alltför många saker på en gång med resultatet att saker blir på hälft.
Råttan har en charm som är så gott som omöjlig
att motstå. Råttan är skarp och rolig och en kul vän för vem som helst.
Råttan själv vill dock veta vem som är på dennes sida. Råttor älskar
sitt hem och familjelivet. De har stor respekt för sina föräldrar och
för vidare detta på sina barn. Sina mest lojala vänner är Råttan väldigt
mån om och också generös mot. Men bakom smilet döljer sig ofta
baktanken att bevaka de egna intressena. Ofta är det fråga om pengar,
och girighet kan också bli ett problem ifall Råttan inte prioriterar
rätt. Råttans naturliga fallenhet för charm och förmåga att övertala kan
nog komma väl till pass! Råttan måste dock lära sig att ta andra i
beaktande framom sig själva. Bara på så sätt kan de hitta den verkliga
lyckan i livet. En del tycker Råttor har alltför vass tunga och ett
häftigt humör, men att Råttor skulle vara tråkiga kan man direkt inte
påstå! Råttan är tecknet som delar åsikterna, antingen älskar man eller
så hatar man dem… ”  Här läste jag dessa rader

Jag är på Björkö och idag fick jag fint besök av Anneli. Hon kom ut med tidiga morgonbussen från stan. Vi skulle jobba lite med ”cancerboken”. Ååå, det blir så fint, så bra. Var också så skönt att för några timmar tänka jobb, tänka kreativt. Inte vara inne i min oro som ju just nu ligger där konstant. Som en matta, ett lock över hela mig. På torsdag ska jag operera bort mitt bröst. Det känns otäckt.
Jag är inte där.
Är man kanske någonsin där?
Är det inte så att man liksom mest resonerar sig till vad som är bäst.
Men vad är bäst?
Det är väl egentligen ingen som vet.
Men jag är inte där.
Det är ångestladdat. Kommer jag att förändras?
Alltså rent utseendemässigt kommer jag att förändras.
Men jag tänker om jag kommer att bli mer introvert. Rädd för att möta människor. Tycka att det är obehagligt att träffa människor.
Nu har Anneli lämnat mig och huset härute. Vi skjutsade henne till Älmsta eftersom vi ändå skulle handla mat, jag och mina föräldrar. På vägen dit höll vi nästan på att köra på ett rådjur. Så läskigt.
Tänk hur nära vi är olyckan. Att den kan lura runt hörnet, men inte tänker man på att man kan bli påkörd eller själv köra på någon, hela tiden. Men rädslan för döden den finns ju alltid där, och allra mest hos någon som är hypokondriker.
Jag var ju en sån och så plötsligt står man inför fakta; Du har cancer.
Chocken.
Cancer är typ sjukdomarnas sjukdom. Klingar så starkt, nästan ekar i huvudet när man uttalar ordet.
I natt drömde jag att jag sa nej till operationen och att jag samtidigt hade ångest för att jag skulle få tillbaka cancern. Att cancern liksom infekterat huden i mitt bröst, alla cellvävnader. Att den liksom låg där och lurade för att när jag minst anade det slå till. Och då slå till så hårt att inget, just inget kunde häva den. Ni ser jag bearbetar hela tiden. Därför är stunderna när jag bara får vara Karin, promenera med en kompis ner till vattnet, äta lunch och babbla om det mest larviga saker. Att livet inte är så allvarsamt, även om jag drabbats av storastora allvaret. Ja, det är som bomull för mig.
Lugn och ro i själen i några timmar.

Tack alla gulliga som skickat så fina mejl, meddelande, sms och inlägg till mig. Ni anar nog inte vad mycket ert stöd betyder. Att veta att ni finns där som en armada som stöttar när det är grått i hela mitt inre, hjälper mig att lättare hitta rätt i all sorg. Er pepp blir som supersmarriga karameller som jag kan gå runt och suga på när det är som mörkast. Jag är jätteledsen och sorgsen, men jag är också så glad att jag steg för steg går mot att göra mig av med cancerhelvetet. Nu ska vi operera bort bröstet, sedan ska området där cancern tidigare var synlig strålas. Det viktiga nu är att jag inte ska få återfall.
Nu ska jag bli frisk.
Och leva som i sagan Lycklig i alla mina dagar. För prinsen har jag ju redan hittat.

Och TACK ovandär, eller vem man tackar när man känner att åtminstone några saker går åt rätt håll, eller att livet är lite snällt mot en. Om förrgår var en ledsen dag, så var gårdagen en mycket snällare dag.

Jag hade en så härlig yogapractice i går morse efter att jag gråtit en skvätt på morgonen. Inte för att man ska värdera sin yoga, men igår var det lättare än på länge. Jag kände mig stark och gjorde mer än jag hittills brukar göra.
Efter frukosten ringde jag hit: Läs här och det visade sig att jag fått tre veckors rehabilitering till Vidarkliniken i februari. LYCKA!
Hur underbart är inte det?
Det ser jag så fram emot.
Så efter mastodontstrålningspasset som börjar 17/12. Jag ska strålas varje dag i fem veckor, ja, efter det får jag åka till Vidarkliniken och fullständig snöa in på eurytmi och alla andra härliga och alternativa grejer som de gör där. Så glad och tacksam för det.

På lunchen kom min bästis Cissi förbi med matpaket och det var så mysigt.

Sedan hade jag träff med en ängel som tog emot medicinerna som jag inte använt. Ni vet ju att jag hade en hel kasse med dyrbar medicin, som inte får återanvändas, utan kaseras om man lämnar in den till sjukhuset eller apoteket. Nu kan mina oanvända mediciner hjälpa en papperslös flykting. Hur bra känns inte det?!
Vi måste hjälpa varandra och särskilt i det här klimatet som hårdnar.

Och dagen avslutades med att min älskade dotter Mira och hennes kille Anthony kom förbi och åt middag.

Jag är boostad.

Somnade glad.

Nu ska jag till Radiumhemmet och få herceptin intravenöst och sen ska jag åka till landet.

tack för idag, tack för en undebart vanlig dag