Stora, stora tröttheten har infallit. Läste det nånstans i all cancerinformation och flera drabbade har berättat att det kommer en dag. Strålningen gör en trött. Kanske är den dagen kommen nu? Jag har strålats i stort sett varje dag sedan 17/12. Vissa dagar dubbla doser, eftersom strålningen började i samband med jul och även vårdpersonal vill ha julledigt. Sverige stannar vid jul och i semestertider, det är helt uppenbart.
Jag har inte bara strålats dubbla doser per dag, jag har också strålats på en lördag, för att få till fem strålningar i veckan i ett julledigt Stockholm. Men jag har varit så trött senaste veckan, slocknat som en liten klubbad säl i soffan varje dag. Usch, vilken fruktansvärd liknelse, alltså det här med sälen. Igår slocknade jag redan vid halv sju, efter att ha ätit hämtmat från en av favoritrestaurangerna Koreana. Jag sov i soffan tills jag det var dags att gå och lägga sig vid tio.

Hoppas inte idag också blir en sån dag, en trötthetsdag, men sannolikheten är stor. Idag ska jag strålas, gå till kuratorn och sen få herceptin intravenöst. Späckat schema.
Men jag tycker ändå att jag varit ganska duktig den här veckan. Jag har yogat varje morgon. Gjort andra serien. Måndag, onsdag och fredag går jag också på sjukgymnastik på KS. Jag är så glad för det senare. Visst hade jag kunnat ställa mig på ett gym, men ibland orkar man inte utsätta sig för blickar och det blir för varmt att ha toppluva på sig när man tränar. I en yogastudio i Stockholm tänker jag att nog de flesta vet att jag är cancerpatient och visst kanske man tittar, men det blir på ett annat sätt.

De är otroligt gulliga på strålbehandlingen. Jag har fått beröm för mitt ärr. Tänk att det skulle komma en tid när man blev glad för det?! Jag har haft så svårt för mitt bortopererade bröst. Svårt att se på det. Svårt att röra det. Svårt att visa det för någon annan. Jag har haft och har behov av att själv förstå och kanske acceptera, även om jag kanske inte riktigt gör det. Vänja mig vid det. Det är märkligt. Det är som skamkänslor och jag är fullt medveten om det. Men jag tänker inte känna skam, men det betyder inte att jag tänker visa upp mina nakna bröst för allmänheten. Utan det handlar på nåt sätt att hitta tillbaka till min egen känsla för min kropp. Att älska den också med den här skavanken. Jag vet att det kommer att gå. Det är bara tufft på vägen.
Igår började jag nästan gråta, så glad blev jag. På strålningen finns en sköterska som berättat för mig att hon tagit bort sina båda bröst i förebyggande syfte, både hennes mamma, mormor och moster har haft bröstcancer och hon bär också själv på den genen. Så hon bestämde sig för att ta bort båda brösten. Vi har pratat storlekar på inlägg och hur jag ska tänka.
Jag fascineras av alla historier man får berättat för sig och alla dessa människor som finns här och stöttar och uppmuntrar oss. Ger lite av sig själva för att vi inte ska känna oss så ensamma. Att det är som egen liten värld, sjukhusvärlden. Att vi känner igen varandra, vi som drabbats och att vi förstår varandra på ett sånt där sätt där man liksom inte behöver ord för att förklara.
Sköterskan tipsade mig bland annat om att jag kan få rabatterat busskort när jag är heltidssjukskriven. Man missar så mycket som man kan få hjälp med när man är sjuk. Man hittar inte all information, snälla ni som gjort min resa eller en liknande resa, tipsa mig gärna om såna grejer. En dag blir det ju en bok, och då kan såna tips vara helt ovärderliga för andra i samma sits. Jag har sagt det förut man måste vara stark och helst frisk för att bli sjuk, och gärna rik också. Det blir lite lättare då.
Gud vad jag babblar. Kom till det du skulle berätta Karin. Jo, denna sköterska gav mig dagens, kanske veckans, eller till och med månadens gulligaste komplimang. Den ska jag leva lite på.
Jag är inte ute med håven. Men det var så gulligt och det kom så oväntat. Men alla hejarop, alla komplimanger, alla uppmuntrande ord som jag fått genom den här resan. Ni anar inte. Det är balsam för själen. Det hjälper mig att orka.

Idag var en bra dag, men jag är trött på alla sjukbesök. Vaknade tidigt. Gjorde min yoga, andra serien. På bilden ovan gör jag Yoganidrasana ( som betyder ungefär Yogisk sömn). Man ligger på rygg och tar benen bakom huvudet. Jag är morgontrött och svullen, med mitt vilda-bebin-hår på utväxt. Ser ut som skallePer, men gumman klarar fortfarande att slå knut på kroppen.

Jag wallraffar i vårdsvängen, så tänker jag nu, för nu har jag tröttnat på det här. Jag kan det. Jag har banne mig gjort varenda, ja, ganska snart i alla fall, behandling och undersökning som en bröstcancerpatient kan tänkas göra. Jag ska strålas 25 gånger, jag har nio gånger kvar. Idag gjorde jag en benmineralundersökning också. Av med alla kläder och upp på olika britsar. Jag är så trött på det. Tröttma.
De som känner mig väl vet att det bor en detektiv i mig. Jag skulle älska att vara privatspanare, eller kriminalare. Jag har ”tvingat” flera av mina vänner att spionera med mig. En gång åkte jag och kompis runt i en stor vit skåpbil och spionerade på en kille som jag tyckte var spännande. Jag var utklädd till muslimsk kvinna med slöja för att han inte skulle känna igen mig. Vi skrattade så vi höll på att kissa på oss när vi åkte runt i fina villaförorten och spionerade.
När jag var ung journalist så jobbade jag några gånger med Göran Elwin för Striptease bland annat. Då var jag utrustad med mikrofon i jackärmen och  med en liten filmkamera i väskan. Det var besök hos läkare som tog betalt för falska sjukintyg och lite andra undersökande reportage. Åh, vad spännande jag tyckte det var.
Nu inbillar jag mig att jag gör samma, fast i cancer- och vårdsvängen. Och ni anar inte vad mycket frågetecken det finns där. I cancersvängen alltså.
Igår retade jag upp mig på att alla pengar som Rosa bandet galan får in inte är öronmärkta för bröstcancer. För visst vill man gärna tro det? Så jag ringde pressavdelningen på Cancerfonden som står bakom Rosa bandet.
Lars-Gunnar Ericson, PR- och pressansvarig svarar på deras gemensamma telefon.

Lars-Gunnar: Lars-Gunnar Ericsson
Jag: Hej jag heter Karin Björkegren Jones. Jag är journalist, men också bröstcancerdrabbad. Jag undrar hur många procent av intäkterna av Rosa bandet galan som går till bröstcancer.
L-G: Först måste jag säga att Rosa bandet galorna har genom åren dragit 340 miljoner kronor och hittills har vi lagt 388 miljoner på bröstcancerforskning.
Jag: Varför är det inte tydligt att intäkterna till Rosa bandet inte oavkortat tgår ill bröstcancer. De flesta tror att de skänker pengar till just bröstcancerforskningen.
L-G: Jag tycker att vi är tydliga med det.

Så gick vårt samtal. Straxt därefter hittar jag en siffra på deras hemsida, som inte stämmer med den han gav mig. Lars-Gunnar sa att Rosa bandet galan dragit in 340 miljoner, men på deras hemsida står det 403 miljoner. Bara galan i år drog in 49 miljoner kronor. Trist på nåt sätt att deras Pressansvarige inte var uppdaterad med rätta siffrorna.

Så då stämde det som många som är negativa mot Rosa bandet och cancerfonden säger/skriver:

Jag vill i alla fall inte donera något till Rosa bandet Intressant resonemang

Verklighetens smolk Intressant om amerikanska dokumentären Pink Ribbon

1/3 till forskningen SVD – gammal artikel men fortfarande högaktuell.

Är det så, återigen att även cancern är en kvinnofälla. Där vi som drabbats används som nån sorts kollektinsamlare. Bröstcancer är en sjukdom som drabbar och kommer att drabba var tionde kvinna, din mamma, din fru, din partner, din syster, din bästa vän – dig själv. Där vi som drabbas exponeras hårt(som alltid vill jag gärna säga), vilket jag tycker att många bröstcancerdrabbade kvinnor gör i samband med Rosa bandet och så går inte pengarna till oss. Vi ska berätta vår tårdrypande historia, gärna ställa upp och visa våra bortopererade bröst. Vi tror vi gör det för andra kvinnor, för att de ska uppmärksamma cancern i tid. Ingjuta hopp i våra olyckssystrar i tron att om vi berättar våra historier så vill folk skänka pengar till oss och framtida bröscancerdrabbade. Det hade på något sätt känts okej om det hade varit uppenbart att pengarna sprids ut i cancerfondens stora apparat, men så är det alltså inte.

Det är så många bitar i det här.
Visst, cancerfonden har alldeles säkert gjort en massa bra för bröstcancerdrabbade.
Vad tycker ni?
Hur tänker ni om om Rosa bandet galan?

Är på landet med Cia. Vi har gått promenader, tagit fotbad

 och gjort spellistor på Spotify. Danslista, loungelista och så listan Mysig musik. Nånstans där hände nåt och den här listan växte fram. Varsegoda.
Här är listan vi döpte till:
ABSOLUTE CANCER
http://open.spotify.com/user/1118378327/playlist/4xb0mFVhEjT3huGDR3beKN

ABSOLUTE CANCER 2
http://open.spotify.com/user/1118378327/playlist/0inmmB40v7EKvP3kbbNmAm

ABSOLUTE CANCER bonus track
http://open.spotify.com/user/1118378327/playlist/6SAWnt7U8ghJzSvEBUtyy4

Min toka vaknade kl 3, hade så svårt att somna om. Många tankar i huvudet. Igår var en så händelserik dag. Varför är det så? Jag menar vi säger ju att en olycka kommer sällan ensam, men det verkar också gälla roliga saker. Plötsligt känns det som att folk ”räknar” med mig jobbmässigt och ni anar inte vad det glädjer mig. Jag har en sjukpeng på 5000 kr i månaden. Ni förstår säkert att det inte går ihop. Just nu har jag ju inte riktigt möjlighet att jobba, strålningen tar så mycket tid och sen efter den är det Vidarklioniken i tre veckor. Men när jag varit där på Vidarkliniken och både vilat och stärkt upp mig. Ja, då vill jag jobba igen. Längtar. Vill skriva, hitta på grejer. Spåna ideer med andra. Leda yogaklasser.
Varje dag kommer jag på nya grejer. Jag är som en häst som står och stampar i boxen och vill ut och springa.
Igår hade jag lunchmöte med Malin på Grand Tours. De vill att jag ska ha seniorresor med dem igen. Å, vad jag längtar efter det. De resorna var så himlans kul. Så bra arrangerade, så urgulliga deltagare. Så härliga på alla sätt och vis. Så nu ska vi titta på lite datum.
Sedan hörde pensionatet ute på Björkö av sig och vi ska också titta på hur vi skulle kunna samarbeta.
Sedan har ett par tidningar och tv hört av sig, de vill att jag ska prata om nya boken. Det tackar man för. Vill vara fin när jag är med i tv. Känns lite så där att ha mitt fågelungehår. Skulle vilja att någon stajlade upp mig. Jag vet jag är ytlig. Men så känner jag just nu.

Jag skulle så gärna hålla i rehabilitering för bröscancerdrabbade. Det behövs. Jag skulle vilja starta upp en doula-verksamhet för kvinnor som får bröstcancer runt om i Sverige. Så att vi som drabbas kan få med sig en annan stark kvinna/man som för vår talan och hjälper oss att ställa de rätta frågorna när vi ska träffa läkare och experter. Jag har varit så ”bortskämd” med min egna armada av vänner runtomkring mig, som hjälpt mig och följt med mig när avgörande och viktiga beslut och besked givits och tagits. Alla har inte den turen. Jag tänker på de kvinnor med språksvårigheter. Dessutom hamnar man i sorg, rädsla, apati när man får ett besked om att man har cancer, hur sjuttsingen ska man veta vad man ska fråga efter då? Hörde om en kvinna i Skåneregionen som fick sitt bröstcancerbesked innan jul, men hon har ännu inte fått träffa läkare. Tre veckor är hon tvungen att vänta. Det är tortyr. Hur kan ett landsting utsätta en människa för det?
Vi vet ju att bli sjuk är en klassfråga, att den som sätter emot, vågar ifrågasätta och kräver sin rätt är också den som får den bästa vården. Det är inte okej. För mig har det varit den svåraste resan i det här. Att veta vad jag kan kräva, vad jag kan få hjälp med och att det faktiskt är okej att begära ett extra möte om man inte förstått vad läkaren eller experten menat. Och då är jag ändå priviligerad. Jag är stark och jag har inflytelserika kompisar. Dessutom är jag van att göra research, vilket också gör det lättare att ”ha på fötterna”. Jag vet att det spelar roll och det gör det hela så ledsamt. För jag vill inte att det ska vara så. Jag vill att det ska vara rättvist.

Jag är så rädd för vart vårt samhälle är på väg. Bra sjukvård, rättvis sjukvård måste vara en rättighet för alla. Och det måste vara något som vi alla anser som en rättighet. För det får inte bli som i Usa, där fattiga får sämre vård om ens någon vård.
Jag vet att man inte tänker på det när man är frisk. Men det är en viktig fråga. Sjukhusen får aldrig privatiseras. Aldrig! Gå aldrig på den propagandan.

Idag vaknade jag med en sån där känsla att allt är möjligt. Jag vaknade med känslan att jag älskar att leva. Att jag är oövervinnlig. Att allt jag vill kan jag få/göra. Kanske var det utskällningen igår. Ni vet att inte tiga när man tycker att någon gör fel. Att säga ifrån. Vår innergård är en rökruta för husets unga rökande invånare. Det känns ju så där, eftersom de inte verkar ha lärt sig att ta bort alla fimpar. Jag låter det passera att de står typ vid vårt fönster sena kvällar och babblar högt med sina ciggar. Har inte sagt nåt, förrän igår, men jag blev så himla arg. Den lilla tjejgruppen som bor ett par trappor upp i huset på gården. Ja, en av tjejerna sätter sig, klockan nio på kvällen och pissar på gården. För att hon inte orkar gå upp till lägenheten och kissa. Jag blev så arg, hävde mig ut ur fönstret och hötte med näven som värsta grannkärringen. Jag har ganska hög tolerans när det kommer till oljud och vardagsslarv, ni vet som tvättstugedraman. Men, att sätta sig och kissa på gården. Visst kan man kissa i en park, eller skog men på asfalten vid mattpiskeriet. Använda en gemensam liten gård som en pissoar. Är inte det äckligt?
Ta inte skit är nog min paroll för 2013. Huka er. Ingen går säker, hehe.
Vaknade tidigt med en massa energi. Gjorde andra serien i ashtangayogan. Min rehabilitering går fortare än jag trodde. Började med andra serien redan på nyårsafton och har gjort den sedan dess. Sex veckor efter operation gör jag den. Det är inte min snyggaste practice, men herregud jag är så stolt. Det fyller mig. Ger mig kraft och just den här känslan av att vara oövervinnlig. Jag står på händerna, gör pincha och bryggor. Men inte som förr, verkligen inte som förr.
Men kroppen minns tänker jag.
Kroppen vill läkas.
Kroppen vill bli stark igen.
Kroppen vill.
För att jag vill.
Och för att min vilja är så stark. Det är ju liksom de som tar mig igenom det här. Framåt.

Snart, är jag tillbaks. Så här såg det ut i somras. Snart är jag där IGEN!

Allt går tydligen väldigt fort i mitt liv. Jag river av. Nån sa redan för många år sedan, när jag var mycket yngre, att jag var som ett rivjärn. Jag är inte enkel. Jag är alldeles för mycket i många lägen. Jag måste säga om jag tycker att jag är orättvist behandlad, om jag tycker att nåt är fel. Det är inte bekvämt. Det är ju inte alltid jag har rätt, eftersom allt, alltid går att se från åtminstone två håll. Men jag kan inte bara stillastittande sitta där och bara ta emot. Vi rev av ett praktgräl på nyår, som fortsatte första dagen på det nya året, men vi blev sams. Och det får på nåt sätt sammanfatta alltihopa.
Alla känslor får förekomma, arga, ledsna, stora, små, men man måste hitta tillbaka.
Hela den här ”cancergrejen” tar på alla. Det är tufft. Även om jag är typ frisk nu, så är det så mycket med sorgen som hunnit ikapp. Det är inte enkelt att vara jag nu och det är defintivt inte enkelt att vara nära mig. Och sedan är det ju något med förväntningarna vid nyår. Ja, vid alla högtider egentligen. Särskilt för oss ”barn” som inte alltid haft de sundaste högtiderna i våran uppväxt.
Dessutom har jag på raketfart, ett halvår satts i klimakteriet. Det som vanligtvis brukar spänna över typ tio år, det rev jag av på ett halvår. Det är biverkningar och konsekvenserna av cellgifterna.
Många säger att de vill slippa sin mens. Men få säger uttalat att; Ja, jag vill komma in i klimakteriet. Men där är jag nu med allt vad det innebär. Plötsligt vallningar. Det känns som min temperatur höjs med många grader, humöret som skiftar… glad-ledsen-glad-ledsen-glad-ledsen. Klimakteriets bergochdalbana.
Där är jag nu.
För några dagar sedan ringde min onkolog. Blodproverna hade visat att jag var i klimakteriet, vilket betyder att jag slipper äta Tamoxifen. Vilket gör mig lite lugnare, eftersom den antihormonen har en del trista biverkningar, som typ blodpropp. Så nu ska min bentäthet mätas nästa vecka, för att se om jag är i riskzonen för benskörhet. Vilket den andra antihormonen har som biverkning.
Inte särskilt kul. Som att välja mellan pest eller kolera.
Det är ju mina hormoner som på ett sätt gett mig cancern.
Mitt svischande uppochned, mitt överskott av östrogen.
Nu ska man alltså ”ta död” på all möjlig uppkomst av östrogen i min kropp. Det känns inte bra. Jag har hört av mig till några gurus som är inne på det här med hormoner och bioidentiska hormoner, så himlans trist bara att ingen kan hjälpa mig.
För jag tänker att det borde ju finnas ett alternativ?
Jag tycker det är obehagligt att jag ska äta antihormoner i fem år.
Men nu är det ju ”all-in” när det gäller behandlingar för att bli av med den här skiten. Så nu får jag ta att jag är en klimakterikärring.
Jag har ju på ett sätt redan startat och det var ju långt innan cancern. Ja, ni vet min längtan efter pensionärslivet. Men jag vill helst vara så där Florida-chic-pensio.

2007, skrev jag en artikel till Amelia, eller var det Tara om klimakteriet, nu är jag själv där

Värmevallningar

Menopausen

Äggstockarna åldras

Den visa kvinnan

Hur vet man att det är klimakteriet?

• Blodsvallningar
  – man vaknar upp jätte varm på natten
• Svettningar
• Yrsel
• Hjärtklappning
• Torr
  slemhinna, ibland klåda och flytningar i underlivet. En del kvinnor kan
  känna av olika former av smärta i underlivet.
• Depression
• Sömnstörningar
• Koncentrationssvårigheter
• Man
  kan känna sig irriterad

• ryggont
• torrt,
  glesnande hår och torr hud
• mycket
  kraftiga menstruationsblödningar
• mycket
  obetydliga menstruationsblödningar
• blodvallningar,
  som mestadels berör ansikte och hals
• inkontinens
• benskörhet
• ökad
  hårväxt i ansiktet, på magen eller bröstet
• oelastisk
  slida
• omkring
  20-25 procent av kvinnorna i klimakteriet upplever smärta vid samlag. Det
  beror för det mesta på att slidans rygg har blivit tunnare och på brist av
  slidsekret, båda delarna orsakas av östrogenbrist. Källa: Illustrerad
  uppslagsbok om naturliga läkemedel av C. Norman Shealy

Naturlig hjälp: Vitaminer och mineraler

Rökning påskyndar klimakteriet

Höj bmi för kvinnor i klimakteriet

Träna, träna

• Klimakterieboken, Lilian Edvall, 1993.
• Kulla-Gulla i övergångsåldern, Cecilia Hagen, 1994.
• Är det varmt här – eller är det bara jag?, Gayle Sand, 1994.
• Tänk om det är klimakteriet, Kerstin Thorvall, 2000.
• Kvinna, Britt-Marie Landgren och Outi Hovatta, 2002.

Finaste du som läser. Tack för att du läser min blogg. Tack för dina inlägg. Sen jag blev sjuk har min blogg besökt av över 340 000 personer. Så många som läst mina ord. Följt det jag skriver. Tack för det.

Tack för 2012. Året då så mycket hände och som jag inte bara vill avfärda som ett
skitår, även om så mycket i mig vill slänga ur sig det ordet. 2012 blev
också ett yogaår för mig. Yogan som jag höll fast i genom cellgifter, operation, strålning, oro, rädsla, men också hoppet och tron på att klara av
cancern.

 2012, jag tackar för mig och jag ser med tillförsikt och en
stor dos hopp fram emot 2013. 

Det snälla året, året då inga stora beslut
tas, inga omvälvande katastrofer vare sig för mig eller någon annan.  

Ett lugnare år för oss som behöver lugn och ro för att tillfriskna och ett lite vildare, men fortfarande snällt år för de som behöver lite mer utmaningar i sina liv. 

Tack tack för alla utmaningar, apuh. Jag behöver inga fler.

Förutom en yogamöjlighet på Björkö i Stockholms yttersta skärgård. Håll
utkik här, håll utkik på min hemsida. Varje dag blir jag starkare. Tack
för all uppmuntran och alla hejarop. 

Gott nytt år till er alla, hoppas
det blir snällt och omfamnande för er alla. Tack för att ni finns. Tack
för att ni hejar på.

Om shanti till er alla, vi ses på en yogamatta nånstans inom en snar framtid

”Your ability to communicate with others will be a valuable asset.” Det var innehållet i min fortune cookie. Jag ska ta till mig det rådet.

Vaknade sent här på landet. Klockan är långt över åtta. Men det är så tyst och mörkt och lagom svalt. Hela huset sover. Till och med Pino ligger och drar sig. Vi ska avsluta året här och påbörja det nya. Jag skulle kunna tänka mig att faktiskt sova klockan 12 på natten, mest för att på nåt sätt verkligen instifta lugn och ro i mitt liv.

Ett nyår firade jag med min kompis Tintin. Vi skrev ner på lappar vad vi ville sluta med, bli av med och brände lapparna i min kakelugn. Som en ceremoni, verkligen kände hur vi menade vad vi önskade. På riktigt. Och sen när vi var på gatan och på väg till festen kastade vi våra lappar med önskningar upp i luften. Ungefär nåt sånt vill jag göra i år. Jag vill bränna det gamla och ”lufta” det nya. Ge det vingar, se till att det sker.

Jag ber att få återkomma med mitt nyårsbrev eller vad man skulle kunna kalla det. Jag hoppas ni får en skön och lat söndag. Nu ska jag yoga.