Fick Amazonabladet i brevlådan. Det är en bra tidning för oss som är bröstcancerdrabbade. Den riktar sig till oss som redan fått vår diagnos. I senaste numret, äntligen en artikel om täta bröst. Med en något provocerande rubrik: Har jag täta bröst? – frågan alla bör ställa.
Visst är det viktigt, och det kommer jag att komma tillbaka till. Men, jag tycker att det är en fråga som lägger stort ansvar på kvinnorna och hur har man tänkt att den frågeställningen ska nå ALLA kvinnor så att de ställer den?
Det vill säga kvinnor som INTE ännu blivit drabbade?
Det kan vara du som läser det här blogginlägget, din mamma, din dotter , din partner eller din bästa vän.
Jag vill hävda att ansvaret bör och SKA ligga på vårdpersonal och de som möter kvinnorna som kommer med sina bröst. Lägg in det som en sak man måste, obs, jag skriver MÅSTE meddela en kvinna om, ungefär som man meddelar om kvinnan har hjärtat på höger sida. Det är alltså en livsviktig fråga.
LÄS DET IGEN.
DET ÄR EN LIVSVIKTIG FRÅGA SOM KAN RÄDDA LIV.
Så när du kommer till din första mammografi, borde det vara en självklarhet att sköterskorna där talar om för dig att du har just täta bröst.
Har man täta bröst så är nämligen inte mammografin helt tillförlitlig. Då behövs remiss till ultraljud eller bröst MRI (magnetisk resonanstomografi).
Jag har berättat det förr. Jag gjorde en mammografi nåt år innan jag fick min bröstcancerdiagnos. Inget syntes på den undersökningen. Jag kan också tillägga att inget syntes på mammografin ens när diagnosen var fastställd. Kanske hade min cancer upptäckts tidigare om någon talat om för mig att jag har täta bröst och alltså då bör göra en annan sorts undersökning. Läs DYRARE undersökning, för det är det enda som gör att kvinnor inte självklart får den hjälp eller den undersökning som passar dem och som i sin tur kan rädda liv. Jag har täta bröst = svårt att se cancer. OCH jag fick en inflammatorisk cancer = väldigt svår cancerform att upptäcka på mammografin.
Hade inte jag varit så påstridig hade jag nöjt mig med att bli hemskickad med voltaren för mitt uppsvullna bröst, vilket var vad som hände. Jag stod på mig och krävde att de punkterade mitt svullna bröst. Jag hade kanske inte levt idag? Jag hade inte kanske fått den vård som gör att jag sitter här idag.
Det här är viktiga grejer.
Och jag är så väldigt trött på att det ska läggas ett ansvar på oss kvinnor. Hur tänker man att man ska nå invandrarkvinnor, eller kvinnor med språksvårigheter?
Det är ett stort ansvar att lägga på alla kvinnor att de ska fråga doktorn om de har täta bröst. Nej, det ska VI kvinnor bli informerade om för det kan rädda liv.
Vid en mammografi närvarar sköterskor, men vid till exempel en ultraljudsundersökning måste en läkare utföra undersökningen. Undersökningen tar också längre tid och är för kvinnan en mycket trevligare upplevelse än mammografin.
Men i dagens Sverige där Rosabandet galan drar in 49 miljoner kronor varje år har vi alltså inte kommit längre. Det är banne mig skam. Jag hoppas att media skriver om det här. För en liten del av de där pengarna som går till all cancerforskning, borde gå till att informera vårdpersonal och läkare som möter kvinnor. Ge dem information om att de har täta bröst och ge dem remiss till ett ultraljud. Herregud, det har väl ändå Sverige råd med?
Jag är nämligen så hiskligt trött på allt det rosa lull-lullet. Bröstcancer är nämligen inte bara knölar i bröstet, man kan inte alltid känna cancern. Cancerknölar kan göra ont, som det gjorde på kvinnan jag träffade på strålningen igår. Men hon drog sig för att gå till läkaren för att hon just läst sån information. Att cancerknölar inte gör ont. Eller som med inflammatorisk bröstcancer, då finns ingen knöl. Men den är aggressiv och måste upptäckas i tid, så man hinner behandla. Lägg inte ansvaret på oss. Ge oss rätt information och rädda liv.

Och bara för att påminna er om att vi kvinnor typ alltid drabbas, läs den här och lyssna på P1 i morgon: ledarkrönika AB Min första reaktion är att jag orkar inte. Men vi kvinnor har inte råd
med att inte orka. Alla dessa flickor och kvinnor som utnyttjas och den
här jävla sjuka skitpolisjäveln Göran Lindberg. Vad kan man göra?

Vilken dag, som en arbetsdag.

Kollade hjärtat på Thorax. När man tar Herceptin som jag gör, måste man kolla upp hjärtat då och då, så att det inte blivit påverkat för mycket. Jag märker inte så mycket av herceptinet, förutom att jag lätt blir andfådd. Så nog måste hjärtat påverkas. Blev lite sur, när jag ligger där med naken överkropp på thoraxkliniken så stövlar en manlig läkare in i rummet utan att knacka. Det visade sig att det skulle vara en annan manlig läkare som skulle kolla mina värden, och medan de stod där och dividerade om det, lät de dörren vara halvöppen. Jag låg ganska synlig därinne. Sånt där kan reta upp mig.
Jag: Kan ni stänga dörren. Det är inte så trevligt. Jag ligger här naken.

Så märkligt. De var ändå ganska unga, lite trist om de blivit lite så där blase redan. Jag är visserligen en patient, men jag är INTE sugen på att visa upp mig för alla som går förbi. Jag som kämpar att få tillbaka känslan för min kropp. Liksom göra det privata privat igen. Jag tänker att jag är ändå ganska tuff av mig, vågar säga ifrån. Men alla är ju inte så.

Sedan var det dags för sista strålningen den här veckan. Sköterskorna på Strålbehandlingen är så fina. Idag träffade jag ännu en sköterska som gjort samma behandling som jag, fast för ett år sedan. Hur ovärderlig är inte den informationen för oss som kämpar på med strålning och cellgifter. Hon såg så himla fräsch ut. Hade en kortare frisyr. Tänk vad snabbt det går, egentligen. Bara om några månader kanske inte folk kommer att ”se” på mig att jag är under cancerbehandling. Efter strålningen gick jag till sjukgymnastiken och tränade. En heldag helt enkelt. Nu är det bara två strålningstillfällen kvar, måndag och tisdag. Sedan är det över. Så skönt.

Nu har ju min Knip-bok kommit ut. Finfin kritik i tidningen Måbra, 4 M. Det tackar vi för.

Huden  börjar känna av strålningen. Det kliar. Känns nästan som att jag fått ni vet såna där blåsor man kan få om man solat lite för mycket. Nu är det bara fyra gånger kvar. Ska alldeles snart åka dit. är så trött idag. Försökte yoga, det blev bara solhälsningar och sen stretchade och andades jag. Är trött och mår lite illa. Tror jag oroar mig. Snart ska jag börja äta antihormoner som ska ta bort mitt östrogen. I fem år ska jag äta dem. Det visade sig att jag redan var i klimakteriet så jag slipper äta tamoxifen. Vilket var bra, eftersom blodpropp är en av den medicinens härliga biverkningar. Jag hatar alla de här biverkningarna som alla mediciner på något sätt alltid har. Nu ska jag äta en medicin som är aromatashämmare, där biverkningarna kan vara artros. Så nu har man röntgat mitt skelett och gjort en bentäthetsundersökning för att se hur det ser ut nu. Sen om några år när jag ätit det här medlet ska man göra ytterligare en sån undersökning för att se om det skett någon förändring.

Min onkolog gillar att rita upp grejer. Här har hon lagt till lite anteckningar så att jag tydligt kan se att jag har fina värden. Nu dimper väl ett recept ner snart.
Hur har ni gjort? Äter ni antihormoner? Hur mår ni av dom? Är det någon som struntat i att äta dem?
Jag vet inte vad jag vill.
Jag berättade att jag hört av mig till en massa personer som är typ experter på bioidentiska hormoner. Men ingen kan hjälpa mig. Eller råda mig. Varför känns det ofta så att när det är allvar, så duckar den alternativa vården? De som när jag var frisk kunde lova att jag inte skulle bli sjuk. Men nu när jag söker hjälp som sjuk, eller som cancerdrabbad, nej, då är det stopp. Vill ju bara ha lite råd, lite tänk.
Jag är ju ingen person som gillar mediciner och jag får nästan klaustrofobi att jag ska vara fast med en medicin i fem år. Jag vet ju att det kan hjälpa mig. Jag vet ju att det är mina kvinnliga hormoner, östrogenet som orsakat den här situationen. Men jag vill inte bli benskör och få torra slemhinnor. Ni fattar vad det innebär? Torra ögon, torrhet överallt och det inklusive i underlivet. Jag vill ha tillbaka mitt liv. Min lust. Min kraft.
Varför ska det vara så svårt att veta vad man ska göra?
Skulle vilja våga säga nej till antihormoner, men vågar inte.
Hatar den här situationen.

Just nu är det bra pris på mina yogadvder. Cdon har en kampanj, så passa på att köp nu:yogaliv

Är det en gåva som jag, som vi som drabbats av cancer fått? Nåt vi inte ser nu när vi är mitt uppe i att bekämpa gåvan, men att det sen kommer att utkristallisera sig. Visa sig.
Jag tänker att självklart lär man sig nåt. Och att man säger saker som: ”Det som inte dödar en, stärker en”. Men det är en så kostsam gåva, som jag nog tycker att jag fått betala dyrt för. Gåvor ska man väl inte behöva betala för? En gåva är väl gratis.
Jag har haft så många sorger i mitt liv, sånt jag pratat sönder och samman i terapier. Försökt reparera sånt som skavt i mitt liv, gjort mig illa. Bygga upp nåt som var ledset och litet och som kände sig värdelös. Så många timmar, ja, år av vändande utochin i min egna ryggsäck. Den som känts så tung i större delen av mitt liv. Den jag flytt ifrån ibland, som när jag festade som en toka i mina unga 20. Men man kan inte fly, det blir bara värre. Man kan bara stanna upp och försöka stå ut, rida ut den där stormen, den där sorgen. För det vänder. Livet är som en bergochdalbana. Ibland är det väldigt mycket upp, upp och det hisnar i magen av förväntan. Sen svisch ner i katastrof-fart. Och sen de där grå dagarna när inte så mycket händer. För mig har det varit mycket att lära mig att vara i det grå, att vara i vardagen och att det också där finns guldkantade stunder som man kan vila i. Eller bara att det är helt okej att vistas i det där grå.
Och så nu, beskedet dagen innan midsommar. När allt kändes som att det var någorlunda på topp. När jag levde ett liv som jag trivdes i, ville vara i, då kom sjukdomen som en chock. Men vem vet kanske kommer jag att tänka att det var en gåva. För kanske är det så att man måste göra om jävliga saker till något bra, för annars känns det så meningslöst. För cancer är meningslöst. Totalt jävla meningslöst. Och det finns också en sorg över de som gått förlorade i den här meningslösa skitsjukdomen. Personer som förlorat gåvan och jag som får vara kvar. Orättvisan i det. Fast jag vet ju inte hur länge jag får vara kvar. Men vem vet hur lång tid vi har på denna jord? Är det kanske det som är gåvan? Ovissheten och att lära sig att göra om den till nåt bra? Ni vet ju hur jag säger att jag längtar efter värme och sol. Men om sanningen ska fram är jag rädd. Det är en ny känsla. Jag som döptes till Yrväderskajsa av min farfar just för att jag var så orädd. Den här sjukdomen och kanske framförallt utsattheten jag är i gör mig rädd. Jag är rädd för att resa. Rädd för att nåt ska hända. Jag tror jag är räddare om mitt liv. Kanske är det det som är gåvan? Kanske är det en gåva att inte ta något för givet? Att inte köra på i 180?
Jag vet inte.

En kompis skickade den här länken med Stacey Kramer. Hon har varit här där jag är nu. Ett fint tal. Nåt som stannade kvar i mig, var orden. Det är inte en gåva man önskar någon annan. Precis så är det. Det här som jag är med om, aldrig att jag skulle önska nån att vara i det här. 

Tack för alla råd om håret. Jag tror nog att jag kommer att ansa det om ett tag, så att det blir lika långt. Nu är det ju så där spretigt, ja ni vet ju hur håret växer på en bebis. Jag vet ju INTE det, eftersom min lilla Mira hade en riktig kalufs när hon föddes. Till och med barnmorskorna var imponerade över min lilla trollunge. Och jag var så stolt, men det är ju alla mammor. Men jag tror nog att jag var extra stolt, haha. Man vill ju gärna tro det. Min lilla efterlängtade bebisflicka. Cellgifterna försatte mig i klimakteriet. Jag är inte längre en fertil kvinna. Jag är snart 50 år, så det är ju kanske inte så konstigt. Men för mig är det en konstig känsla. Jag tänkte på det igår. Den tiden är över. Nästa bebis som jag får trycka näsan emot och snusa på. Bebislukten, den mjuka huden, de små fossingarna, de levande ögonen. Jag kan börja grina när jag tänker på hur härlig och stor känslan att hålla sin lilla bebis är. Nästa bebis, ja, då är jag förmodligen mormor.  

Tjugondaknut, då ska julen ut. Gårdagen var alltså en perfekt dag att städa ut gammalt skräp. Rensa i röran. I mitt liv är gamla behåar skräp. Jag kommer aldrig kunna använda dem igen. Dels för att man helst inte ska ha en bygel av stål men framförallt för att storleken är fel. Och efter bröstrekonstruktionen som jag hoppas på att få göra inom ett år, ja, då kommer jag att få en helt annan behåstorlek.  En mycket mindre.
Jag har lagt ner så mycket pengar på bra och fina behåar och alla mina bikinisar. Känns lite sorgligt och lite konstigt. Mitt NU gör sig påmint. Jag vet inte, men jag blev lite ledsen. Vad är väl en behå?
Ingenting, jag vet. Jag lever. Och för varje dag blir jag starkare och starkare. Inte bara kroppsligt så klart. Men också mentalt. Jag närmar mig min nya kropp med en krigarinställning. Jag har ett stort ärr på min högra sida, ett ärr där mitt bröst en gång satt. Det bröst som gav mig oro redan som 20 åring. Elisabet, min onkolog hade hittat en gammal journal från när jag som 20 åring tog mig till KS för att göra en punktering i mitt högra bröst. Jag hade känt en liten knöl och de tog emot ögonaböj. Det var inget i knölen. Men tänk om jag förberedde mig? Tänk om jag redan då ”förstod” eller ”visste” att just det bröstet skulle göra mig så här sorgsen en dag?
Mitt högra bröst ställde också till det när jag precis fått Mira. Man kan få feber av amningen. Jag fick det. Mitt högra bröst svullnade upp och det visade sig att jag fått bröstböld. Mira var bara ett par veckor och jag fick operera bort den infektionen.
Det är nåt med min högra sida. Den bråkar med mig. Gör illa mig. Får mig att stanna upp.
Jag måste vara tålmodig nu. Stå ut. Låta det ta en dag i taget.
Inget går att skynda fram. Snart bleks ärret. Snart bleks allt jag varit med om det här halvåret. Suddas ut. Snart kan jag prata om det som hänt, utan att falla ner i rädslan för att det ska slå till igen. Snart, snart.
Jag hamnade i nån sorts nostalgi. Gick in i min blogg och läste Mitt första blogginlägg någonsin. Ja, det skrevs 4:e januari 2009. Fyra år sedan. Tänk vad livet kan förändras, ändras. Och aldrig nånsin bli sig likt igen.

Stora, stora tröttheten har infallit. Läste det nånstans i all cancerinformation och flera drabbade har berättat att det kommer en dag. Strålningen gör en trött. Kanske är den dagen kommen nu? Jag har strålats i stort sett varje dag sedan 17/12. Vissa dagar dubbla doser, eftersom strålningen började i samband med jul och även vårdpersonal vill ha julledigt. Sverige stannar vid jul och i semestertider, det är helt uppenbart.
Jag har inte bara strålats dubbla doser per dag, jag har också strålats på en lördag, för att få till fem strålningar i veckan i ett julledigt Stockholm. Men jag har varit så trött senaste veckan, slocknat som en liten klubbad säl i soffan varje dag. Usch, vilken fruktansvärd liknelse, alltså det här med sälen. Igår slocknade jag redan vid halv sju, efter att ha ätit hämtmat från en av favoritrestaurangerna Koreana. Jag sov i soffan tills jag det var dags att gå och lägga sig vid tio.

Hoppas inte idag också blir en sån dag, en trötthetsdag, men sannolikheten är stor. Idag ska jag strålas, gå till kuratorn och sen få herceptin intravenöst. Späckat schema.
Men jag tycker ändå att jag varit ganska duktig den här veckan. Jag har yogat varje morgon. Gjort andra serien. Måndag, onsdag och fredag går jag också på sjukgymnastik på KS. Jag är så glad för det senare. Visst hade jag kunnat ställa mig på ett gym, men ibland orkar man inte utsätta sig för blickar och det blir för varmt att ha toppluva på sig när man tränar. I en yogastudio i Stockholm tänker jag att nog de flesta vet att jag är cancerpatient och visst kanske man tittar, men det blir på ett annat sätt.

De är otroligt gulliga på strålbehandlingen. Jag har fått beröm för mitt ärr. Tänk att det skulle komma en tid när man blev glad för det?! Jag har haft så svårt för mitt bortopererade bröst. Svårt att se på det. Svårt att röra det. Svårt att visa det för någon annan. Jag har haft och har behov av att själv förstå och kanske acceptera, även om jag kanske inte riktigt gör det. Vänja mig vid det. Det är märkligt. Det är som skamkänslor och jag är fullt medveten om det. Men jag tänker inte känna skam, men det betyder inte att jag tänker visa upp mina nakna bröst för allmänheten. Utan det handlar på nåt sätt att hitta tillbaka till min egen känsla för min kropp. Att älska den också med den här skavanken. Jag vet att det kommer att gå. Det är bara tufft på vägen.
Igår började jag nästan gråta, så glad blev jag. På strålningen finns en sköterska som berättat för mig att hon tagit bort sina båda bröst i förebyggande syfte, både hennes mamma, mormor och moster har haft bröstcancer och hon bär också själv på den genen. Så hon bestämde sig för att ta bort båda brösten. Vi har pratat storlekar på inlägg och hur jag ska tänka.
Jag fascineras av alla historier man får berättat för sig och alla dessa människor som finns här och stöttar och uppmuntrar oss. Ger lite av sig själva för att vi inte ska känna oss så ensamma. Att det är som egen liten värld, sjukhusvärlden. Att vi känner igen varandra, vi som drabbats och att vi förstår varandra på ett sånt där sätt där man liksom inte behöver ord för att förklara.
Sköterskan tipsade mig bland annat om att jag kan få rabatterat busskort när jag är heltidssjukskriven. Man missar så mycket som man kan få hjälp med när man är sjuk. Man hittar inte all information, snälla ni som gjort min resa eller en liknande resa, tipsa mig gärna om såna grejer. En dag blir det ju en bok, och då kan såna tips vara helt ovärderliga för andra i samma sits. Jag har sagt det förut man måste vara stark och helst frisk för att bli sjuk, och gärna rik också. Det blir lite lättare då.
Gud vad jag babblar. Kom till det du skulle berätta Karin. Jo, denna sköterska gav mig dagens, kanske veckans, eller till och med månadens gulligaste komplimang. Den ska jag leva lite på.
Jag är inte ute med håven. Men det var så gulligt och det kom så oväntat. Men alla hejarop, alla komplimanger, alla uppmuntrande ord som jag fått genom den här resan. Ni anar inte. Det är balsam för själen. Det hjälper mig att orka.