Den här gången i Goa, var det som att vi var på safari. Jag är ju sjukligt förtjust i djur. Skulle lätt kunna bli en tant med hundra katter, och kanske en ensam svan på ålderns höst. Skulle med glädje starta ett hundstall, eller kattpensionat eller nåt för hemlösa djur.En av mina starkaste upplevelser var när jag och Mira, för några år sedan, fick komma hem till engelske John, som startade Animal rescue i Goa, och i resten av Indien, faktiskt. Han bor i ett hus i Goa, med sin fru och sjutton katter, 25 hundar och typ 40 apor. Jag och Mira badade med några badglada apor i Johns pool. I huset hängde små dockblöjor på tork. John och hans fru, Jo hade precis tagit hand om en liten bebisapa, som behövde mycket kärlek, så mycket kärlek att han fick sova med dem i sängen. Apor behöver sin mamma i minst två år, just för att de ska kunna bli apor. Och tyvärr är det allt för många i Indien som tar apbebisen från sin mamma, och använder som någon sorts turistattraktion. Det är så sorgligt. Men kan vara bra att tänka på när man är utomlands, att man inte låter sig fotograferas med en liten apa. För då stödjer man djurkidnapparna, och det gör att de fortsätter att ta små djurbebisar från deras mammor.
Animal rescue är ett jättebra ställe att stödja: animal rescue Goa
Den här semestern såg jag och Ray apor vid två tillfällen. Jag älskar apor. En av gångerna var det en stor apa som sprang över vägen. Både läskigt och spännande. Vi såg också en massa hundar och katter och vilda grisar. Och några elefanter. Och en dag vi hamnade i ett hav av 60-70 örnar som seglade över en bro. Vi räddade också en liten ekorrbebis. Rena rama zoo…
Men, oj, vad jag njöt.
Här lyckas jag ta en bild på en kossa som tagit upp en plastpåse ur en soppåse. Tyvärr är just det den vanligaste dödsorsaken för en ko. Att den sväljer en plastpåse och kvävs till döds. Men inte den här, för jag tog bort plastpåsen.