Oj, vad många gånger jag gått på det här. Tidigare har jag inte riktigt förstått det, för min första reaktion har alltid varit att först tro att allt är mitt fel. Att jag gjort något dumt och det är liksom den som manipulerars möjlighet att liksom komma in lite längre.
Tänk att det finns människor som vill sätta sig på andra, trycka till göra illa. Jag skrev ju ett blogginlägg om avundsjuka. Tidningen Måbra hörde av sig och ville att jag skulle skriva en krönika om just det. Vilket jag gjorde, jag tror det är i det nummer som är ute nu, eller så var det förra numret. Uppenbart är det svårt med relationer, men kanske just för att vi ska kunna måbra, måste man titta på såna här saker som är lite mer svåra att prata om. Eller vad tycker ni?
Idag är jag så lyckligt lottad, jag är gift med en man som jag kan prata med såna här grejer om. Han ser det så tydligt. Han kan säga att den här personen är inte bra för dig. Han ser långt innan jag ser. Han kan säga till mig, var försiktig Karin. Han har haft rätt varje gång.
Jag kan se det med hans relationer också, för det är kanske lättare att stå utanför och titta, och svårare att vara mitt i.
Min man har varit med om så mycket i sitt liv och ändå har han alltid behållit sitt hjärta intakt. Liksom varmt, snällt och öppet. Och han är stark mentalt, herregud jag har aldrig träffat en så stark människa. Min man är en krigare, en kärleksfull krigare. Min man är en bra människa. Han är rakt igenom schysst. Han möter ALLA med respekt och jag vet att han vill ingen illa. Å, vad jag är stolt över honom.
Jag har aldrig träffat en så bra människa i mitt liv och han har hjälpt så många vilsna ledsna små själar, fått dem att gilla sig själva. Våga göra grejer de aldrig kanske hade vågat utan hans uppmuntran. Att få leva med en sån man, har stärkt mig så oerhört mycket.
Jag har så lätt att ta in människor i mitt liv. Bjuder in dem med hull och hår. Det är så lätt att hamna i det, om man har en uppväxt av medberoende. Man vill inget hellre än att alla ska vara snälla, schyssta, vilja en väl och framför allt man vill inte tro att någon kan spela spel med en. Vara med en för att få ut något av en, utnyttja en. Men nu har jag gått på de här smällarna alltför många gånger, så jag har lärt mig en viktig sak.
Att vara rädd om mig, och att min riktiga vänner, de är några få, men de är där i ur och skur. Och jag finns där, om de behöver mig – och jag vet att det vet det. Och det gör att ingen kan komma åt mig på riktigt.
Folk kan göra mig ledsen. De kan såra. Men min innersta kärna kan ingen nå.
Och när jag kom på det, så kändes det så lätt.
Jag älskar att träffa människor. Jag älskar att bonda med människor. Jag älskar möten. Tycker det är kul att få människor att gilla varandra. Man kan faktiskt vara personlig, men jag vet var min privata gräns går och DET är jätteviktigt.
Förstår ni vad jag menar?
Ja jag tror jag förstår vad du menar och jag känner igen mig i mycket. Läste också det blogginlägget igår, det satte igång en hel mängd tankar. Och det är så bra att debattera sådana saker, jag märker dock att när jag gör det i min blogg, då är det färre som kommenterar. Kanske lite svårt för alla att sätta ord på. Och du Karin, du är verkligen en inbjudande person, man känner sig sedd direkt och bekräftad av dig. Kram!
annika, vilken fin komplimang. Tack! Detsamma till dig, man tycker om dig direkt man ser dig.
Jag förstår alldeles precis vad du pratar om!
Alltför väl.
Det är många hårda stötar att hämta sig ifrån när man är sådär extra känslig och receptiv i sin själ. När man, precis som du skriver, älskar att träffa människor, älskar att bonda med människor och älskar möten, då är det så himla lätt att ge ut mer än man hinner hämta tillbaka.
Du skrev till mig en gång (när jag verkligen behövde höra det) om det där med att släppa in människor i sitt innersta och att inte känna var ens egen gräns egentligen går och jag visste det ju redan men fattade då att det var mest i teorin. Sättet du skrev det på gjorde att det kunde etsa sig fast på den där platsen i kroppen där saker på riktigt kan gro, börja växa och så småningom göra en skillnad. Sedan dess arbetar jag med det här problemet på ett väldigt nytt sätt. Det är svårt, jättesvårt, och det kräver sin gråt och sina tvivel och ger ibland stora klumpar i magen. Orosklumpar över att ha alldeles fel. Men när marken ger vika och allting svajar och jag ändå överlever, då är det stort.
Jag har inte kommit dit där du är men jag tror på att jag landar där så småningom.
Karin, vad jag älskar att läsa din blogg. Den ger mig väldigt mycket.
Den är som att få färska snittblommor alla dagar i veckan.
V