det är insidan som räknas

Det kändes ganska märkligt att ligga och läsa Ann Heberleins bok om hennes ångest och självmordstankar i ett land som Indien. Det är svårt att förklara, för jag vill verkligen inte förringa någons känsla av ångest. Och ja, jag har haft det och ibland kommer de där djupa tunga känslorna också över mig. En dag ska jag skriva om min våndor, mina känslor och vad jag varit med om. Men det blir i en bok. Jag har all förståelse för såna känslor – verkligen, men i ett land där det finns så mycket fattigdom, där det mesta handlar om att överleva dagen. Jag vet inte men det kändes märkligt. Och jag får perspektiv på mitt eget liv, mina egna problem när jag är ute och reser. Möten med människor i andra länder gör att man växer som människa. Vi är så lika trots olika förutsättningar.  Men vi hänger upp oss alltför mycket på status här i Sverige och jag märker att jag tröttnat på alla inredningsprogram, stylingprogram. Yta är aldrig viktigare är innehållet. Det är liksom alltid insidan som räknas.

Ibland får jag frågan, hur klarar du att se all fattigdom, och typ underförstått: Jag hade aldrig klarat det. De kan också slänga ur sig det. Ungefär som att man är en finare och bättre person om man stoppar huvudet i sanden och låtsas att det inte finns.

Men i det fattigaste länder jag varit, är också de länder där jag så frikostigt blivit hembjuden på middag, te, kaffe eller dricka ur en jättejättestor läskflaska i deras hem, som bestått av ett rum och som delas av sex personer. Fattiga människor är också stolta. Stolthet är liksom inget som bara är för de som är rika, och äger slott och har tjusiga yrken. Nej, stolthet finns överallt och det är så jäkla härligt att se. och glädjen. Alla människor ska mötas med respekt, men är de dumma, ja, då kan man gott tala om det. Jag har nu läst två av Nisse Simonsons böcker. Och de gör mig glada på nåt sätt. Han är ju kirurgen som menar att man kan tänka sig glad. Att man helt enkelt kan välja det positiva tankespåret. Det tilltalar mig så mycket. I den senaste boken handlar det mycket om hans roll som läkare och mötena med sina patienter. Igår tillbringade jag hela kvällen på karolinska infektionsakuten. Jag tänkte verkligen på hur fint bemött jag blev. Vilka urgulliga sjuksköterskor. Omtänksamma och snälla. Och vad lugn man blir när man blir bemött på det viset. Tacksamhet och förnöjsamhet.